Jag älskar visst när det mullrar

10/7 På tisdagen gick jag upp tidigt och duschade och gjorde mig i ordning, sen tog jag tunnelbanan till Waterloo station och ställde mig i kö för att köpa tågbiljetter till Farnborough. Strax senare gick jag och köpte en stor sojalatte och en grillad macka på Starbucks och runt 20 minuter senare var jag på väg genom spärren mot tåget och plötsligt får jag se min kompis P som jag inte sett på nåt år. Han rör sig bortåt och jag ropar efter honom men han hör inte och ni ska ju inte tro att de engelska gentlemännen släppte förbi mig heller. Men så snart jag var igenom spärren sprang jag åt det håll jag sett honom gå och sen gick vi ombord på tåget tillsammans och hittade platser som till och med hade ett bord. Han hade sin amerikanska kollega med sig och vi hade en trevlig resa. Det tar nästan en timme till Farnborough från London så det är ju en jäkla skillnad om man har sällskap.
Vi tog specialbussen till mässan och sen sa jag åt dem att strunta i mig. De hade utställarkort och jag var visserligen förregistrerad men kön till säkerhetskontrollen var jättelång och det skulle nog ta mig ett tag att komma in.
Men tur som jag hade så kunde jag gå före i kön med min registrering och den säkerhetskontrollen som jag då kom till var det bara en person för mig i.
Resten av dagen gick jag systematiskt igenom mässan och hade till och med lite tid att titta på flyguppvisningen. Jag brukar alltid säga att jag inte gillar flygplan särskilt mycket, men varje gång jg står bredvid ett stridsflygplan som mullrar så att magen rör sig... ja då kan jag inte sluta le som ett fån helt enkelt.
Den nya Beoingen som var jättestor och väldigt lätt lyfte supersnabbt och flög sedan som jag aldrig sett ett kommersiellt plan flyga förr. Självklart kommer de inte kunna flyga så med passagerare, men ändå!
Jag hann också med två möten och sen var det dags för mässan att stänga.
Det var en jättelång kö till bussen som skulle till stationen men de hade satt in så många specialbussar att jag inte stod i kö mer än kanske 20 minuter och sen var jag på stationen vid 17.30 ungefär. Kompisen M skulle hämta mig där runt 18 så jag satte mig en bit bort och läste. Plötsligt hör jag någon säga mitt namn och M står mitt framför mig. Tydligen hade hon suttit i bilen på parkeringen och smsat mig att hon var där, men smset kom aldrig fram till mig.
Vi åkte in till Farnborough och hittade en Italiensk restaurang som såg trevlig ut. Jag har inte träffat M på två år så vi babblade i munnen på varandra och tog oss aldrig tid att betämma vad vi skulle ha. Vår kypare kom och frågade flera gånger men blev aldrig sur eller upprörd när vi sa att vi inte tittat än, han till och med sjöng och skrattade när han gick omkring i restaurangen.
Slutligen hade vi bestämt oss och kunde prata med gott samvete.
Mycket har hänt på två år, både roliga saker och mindre roliga och sen pratade vi om gemensamma vänner och frågade varandra om den andra hört från den eller den.
Jag hade beställt vitlöksräkor till förrätt och det var gott, sen tog jag pizza till varmrätt och det var gott men jag borde ha valt något annat. Jag har insett att jag egentligen inte gillar pizza. Dessutom har jag svårt att äta det.
Vid 21 hade M skjutsat mig tillbaka till stationen med halva min pizza under armen (i en låda förstås) och så sa vi hejdå och jag gick mot tåget.
Då upptäckte jag att det var ett företag som varit smarta nog att annonsera på andra sidan perrongen. Många, nästan alla faktiskt som åker till mässan hamnar förr eller senare på den där perrongen och då glor man ju på andra sidan och där satt deras reklam. På vår sida fanns ingen för det är ju ingen som står och glor från andra hållet, då är de ju stressade och på väg till bussen.
Någon timme senare var jag tillbaka i London och gick bara upp på rummet för att lämna pizzan i kylskåpet, sen tog jag en promenad i rask takt upp till Covent Garden där P satt med sin amerikanska kollega och några andra amerikaner de träffat på mässan.
De hade just kommit till efterrätten och vi skrattade jättemycket när K sa att hon ju bara måste prova en "Spotted Dick". Ja engelsmännen har då de konstigaste namn på mat ni kan tänka er. Vad sägs om "Toad in a hole", "Bubble and squeak", "Eggs and soldiers" osv.
Sen följde förstås en massa skämt på det ämnet och en massa syftningar som var väldigt roliga. Jag fick smaka på allas efterrätter och jag kan ärligt säga att "Spotted Dick" är ingen höjdare.
Efter att de ätit klart började personalen på restaurangen att höja musiken mer och mer och vi insåg att det var dags att gå. P ledde oss till sitt hotell och bjöd på en drink i hotellbaren och vi hade väldigt trevligt och skrattade en hel del.
Sen tog jag K och hennes kollega en taxi och de skjutsade mig till mitt hotell eftersom de bodde en bra bit bort. Jag tyckte att jag kunde gå men det ville inte P att jag skulle göra.
Jag gick och lade mig direkt men det tog mig en stund att somna.