Centrifugen skrämmer vem som helst

12/6 På onsdagen gick jag upp vid 7.30, efter dusch, frukost och lite tandborstning och sånt så åkte jag ut till Flygmedicin där jag skulle ha mitt möte och studiebesök.
Mina vänner M och D tog emot och efter att jag fått en kaffe och en liten pratstund med dem och deras kollegor så berättade M mer om vad de gör och hur och dessutom deras historia. Det var väldigt intressant eftersom de utbildar ALLA flygvapenpiloter på säkerhet och överlevnad och dessutom kan se vad som förändrats med åren och vad som händer vid neddragningar i försvarsbudgeten. Sånt ser de väldigt tydligt i statistiken över flygsäkerheten bland annat och hur piloterna mår.
Jag fick chansen att se deras centrifug i skarpt läge, de körde ett gäng Schweiziska piloter i den dagen till ära. Det är svårt att förstå hur obehagligt det är att åka i den, men när man inser att dessa väldigt rutinerade piloter faktiskt är rädda innan de ska göra det fast de gjort det många gånger förr, det är då man inser hur ont det gör, hur svårt det är och hur dåligt man mår under tiden och efteråt.
De hade pratat om att låta mig åka i den, men bestämde sig för att inte göra det och även om det skulle vara häftigt att säga att man testat så har jag ju löjligt stort anlag för åksjuka så jag skulle nog må dåligt i flera dagar efteråt, dessutom är jag fortfarande inte riktigt återställd från min operation för att kunna spänna musklerna på det sätt som det är tänkt för att inte tappa medvetandet.
Det finns ett helt team som sköter om piloten, hans hälsa och träning under tiden han gör testet. Det finns en läkare närvarande som kollar hjärtfrekvens och annat, det finns en träningsledare som coachar piloten i hur han ska göra och det är en kille som sköter själva tekniken på centrifugen och kör den. Trots att den går över 100 km/h runt, runt, så känns det tydligen som om man färdas rakt fram och när man bromsar in känns det som om man gör en massa kullerbyttor på varandra och hjärnan tumlar runt i huvudet.
Vi åkte iväg och åt lunch tillsammans alla tre och sen var det dags för mig att åka hemåt efter en väldigt spännande och utbildande dag.
På vägen hem hamnade jag förstås i köerna genom Stockholm och blev mer och mer kissnödig, till slut gjorde det till och med ont och jag nästan stod i bilsätet istället för att sitta ned och jag började få riktig panik. När jag kom till Infra City i Väsby så åkte jag av motorvägen, gick in på Max Hamburgare och lånade deras toa, jag trodde knappt att jag skulle ta mig in dit, så illa var det.
Då hade jag alltså bara ett par minuter kvar innan jag skulle varit hemma och ändå var jag tvungen att stanna....
När jag kom hem låg systerdottern och sov på min soffa och jag sa bara hej och tumlade själv i säng en stund. När jag vaknade hade hon åkt hem.
Jag upptäckte att "hålet" som varit i grusgången var igenkrattat och jag frågade L senare om hon gjort det, men det hade hon inte, jag undrar vem som gjorde det?
När jag vilat en stund så bytte jag om och åkte hem till min kompis H's dotter V som tog studenten denna dag, många studenter i år!
Vi hade en trevlig kväll med god mat och sen skyndade jag hem till mamma och pappa för att se dokumentären om det Norska Herculesplanet som flög in i en bergvägg i svenska fjällen.
jag har ju inga TV-kanaler hemma så där kan jag ju inte titta.
Sen när jag sett dokumentären som inte var så särskilt informativ så tog jag med mig Turre från mamma och pappa och åkte äntligen hem.