Centrifugen skrämmer vem som helst

12/6 På onsdagen gick jag upp vid 7.30, efter dusch, frukost och lite tandborstning och sånt så åkte jag ut till Flygmedicin där jag skulle ha mitt möte och studiebesök.
Mina vänner M och D tog emot och efter att jag fått en kaffe och en liten pratstund med dem och deras kollegor så berättade M mer om vad de gör och hur och dessutom deras historia. Det var väldigt intressant eftersom de utbildar ALLA flygvapenpiloter på säkerhet och överlevnad och dessutom kan se vad som förändrats med åren och vad som händer vid neddragningar i försvarsbudgeten. Sånt ser de väldigt tydligt i statistiken över flygsäkerheten bland annat och hur piloterna mår.
Jag fick chansen att se deras centrifug i skarpt läge, de körde ett gäng Schweiziska piloter i den dagen till ära. Det är svårt att förstå hur obehagligt det är att åka i den, men när man inser att dessa väldigt rutinerade piloter faktiskt är rädda innan de ska göra det fast de gjort det många gånger förr, det är då man inser hur ont det gör, hur svårt det är och hur dåligt man mår under tiden och efteråt.
De hade pratat om att låta mig åka i den, men bestämde sig för att inte göra det och även om det skulle vara häftigt att säga att man testat så har jag ju löjligt stort anlag för åksjuka så jag skulle nog må dåligt i flera dagar efteråt, dessutom är jag fortfarande inte riktigt återställd från min operation för att kunna spänna musklerna på det sätt som det är tänkt för att inte tappa medvetandet.
Det finns ett helt team som sköter om piloten, hans hälsa och träning under tiden han gör testet. Det finns en läkare närvarande som kollar hjärtfrekvens och annat, det finns en träningsledare som coachar piloten i hur han ska göra och det är en kille som sköter själva tekniken på centrifugen och kör den. Trots att den går över 100 km/h runt, runt, så känns det tydligen som om man färdas rakt fram och när man bromsar in känns det som om man gör en massa kullerbyttor på varandra och hjärnan tumlar runt i huvudet.
Vi åkte iväg och åt lunch tillsammans alla tre och sen var det dags för mig att åka hemåt efter en väldigt spännande och utbildande dag.
På vägen hem hamnade jag förstås i köerna genom Stockholm och blev mer och mer kissnödig, till slut gjorde det till och med ont och jag nästan stod i bilsätet istället för att sitta ned och jag började få riktig panik. När jag kom till Infra City i Väsby så åkte jag av motorvägen, gick in på Max Hamburgare och lånade deras toa, jag trodde knappt att jag skulle ta mig in dit, så illa var det.
Då hade jag alltså bara ett par minuter kvar innan jag skulle varit hemma och ändå var jag tvungen att stanna....
När jag kom hem låg systerdottern och sov på min soffa och jag sa bara hej och tumlade själv i säng en stund. När jag vaknade hade hon åkt hem.
Jag upptäckte att "hålet" som varit i grusgången var igenkrattat och jag frågade L senare om hon gjort det, men det hade hon inte, jag undrar vem som gjorde det?
När jag vilat en stund så bytte jag om och åkte hem till min kompis H's dotter V som tog studenten denna dag, många studenter i år!
Vi hade en trevlig kväll med god mat och sen skyndade jag hem till mamma och pappa för att se dokumentären om det Norska Herculesplanet som flög in i en bergvägg i svenska fjällen.
jag har ju inga TV-kanaler hemma så där kan jag ju inte titta.
Sen när jag sett dokumentären som inte var så särskilt informativ så tog jag med mig Turre från mamma och pappa och åkte äntligen hem.

Antiklimax i Karlsborg

Japp, på tisdagen var det dags. Jag gjorde en frappé, lämnade Turre hos mamma och åkte ned till kondis för att handla en macka och sen mötte jag upp med de andra på jobbet. Jag var konstigt nog fortfarande inte särskilt nervös. Jag syrran och brorsan åkte i brorsans bil, målet var Karlsborg och fallskärmsjägarna. Ungefär halvvägs i tid stannade vi och mötte upp med de andra som åkte med pappa, sen åt vi lunch i godan ro eftersom de andra fått besked att alltd blivit framflyttat en timme på grund av vädret. Då började jag ana oråd, det såg inte direkt ut att klarna framöver...
När vi kom dit stod de fem som åkt tidigt på morgonen fullt påklädda med overaller och selar men strax senare fick de besked att det var lika bra att klä av sig igen. Vi satt och väntade och väntade, sen gick de upp med Hercules för att se hur molntäcket såg ut och om det såg ut att lätta. När de kom tillbaka gav de besked att de som skulle upp först skulle klä på sig igen och snart ahde de gjort det och jag K och D som insåg att sannolikheten att det skulle bli ett 3:e och 4:e lyft och eftersom jag skulle hoppa från det 3.e och de från det 4:e så frågade vi om vi kunde få åka med och det gick bra. Det räknades hoppare och passagerare flera gånger och sen var det dags och vi gick ut till planet och gick ombord. K är flygrädd och hade sagt att hon nog skulle nypa både mig och D och vi hade sagt att vi skulle armbåga henne om hon gjorde illa oss. Men se, hon skötte sig alldeles utmärkt och fick uppmuntrande leenden från killen som ansvarade för lyftet och fick låna min hand precis när vi lyfte. Sen var hon helt lugn trots att hon varit så rädd att hon hackade tänder redan när vi fortfarande var i hangaren.
Det gick rätt fort att komma upp på höjd, bara 10-15 minuter och sedan fick alla hopparna ställa upp sig framför rampen de öppnat så snart vi var på höjd. De letade efter ett hål i molntäcket och vi flög fram och tillbaka och till slut ombeddes de sätta sig ned igen och så gick vi ned på höjd liteoch väntade ett tag till. När vi var där upp och alla stod färdiga att hoppa ut kände mjag mig nervös och konstig och misstänkte att jag fått ett ångestanfall. Då undrade jag hur sjutton jag skulle kunna hoppa om jag fick ångest när de andra skulle göra det? Inte förrän vi gått ned i höjd fattade min luddiga hjärna att mina andningsproblem förstås berodde på den tunna luften på 4000 meters höjd utan syrgas.... Tydligen blir man lite dum av syrebrist också?

Ja, hoppsan, då var det visst inte ångest, det känns ju bättre då.

Två gånger till gjorde vi proceduren, rampen fälldes ned, alla ställde sig upp, hakade på sina tandempassagerare och fick återigen sätta sig ned, med passageraren i knät. Det ser lite gulligt ut tycker jag, vuxna män som sitter i knät på varandra som om det var det naturligaste i världen.
Slutligen gav de upp och sa att vi skulle landa igen och vänta nere på marken och sen kanske gå upp igen. Vid det laget hade vi varit uppe i ungefär en timma och de flesta somnade på nedvägen inklusive jag. När vi kom ned var de flesta kissnödiga och snart gick alla av och det bestämdes att det inte skulle bli fler försök denna dag. Nästa chans kommer eventuellt i höst... Jag var besviken eftersom jag vill ha det gjort och för att jag bestämt mig, samtidigt som jag var lättad. Men mest är jag besviken, jag vill inte vara nervös för detta ända till hösten.

Jag tyclkr ändå mest synd om J och A som stod helt färdiga att hoppa 3 gånger under flygturen och sen aldrig fick chansen. Tydligen har dessutom J stått så 3 gånger tidigare, kanske är det inte meningen att han ska hoppa?

Men båda hans föräldrar har ju hoppat och han är liksom jag uppväxt i närheten av fallskärmar.

Sen packade vi i alla fall ihop våra saker och gav upp väntandet och körde hemåt. Syrran gick med på att köra, själv hade jag huvudvärk och var helt slut av nervanspänningen och kanske den tunna luften? Jag somnade i alla fall i nån halvtimme i baksätet. Vi var hemma vid 22 ungefär och det kändes som om vi förlorat en dag i livet... det enda vi gjort var ju egentligen att sitta i bilen och sen sitta och vänta i en hangar...

Vi hade ju i alla fall träffat en massa snälla människor, men de var ju lite stressade också av att ha ett gäng civila i hangaren som bara får vänta utan att nåt händer.