Inhalation av en annan typ av snö

15/1 På onsdagen var det fortfarande vinter och Turre är inte den som älskar snö, men ibland tycker han att det är kul. Han gillar ju att fånga och leka med bollar och andra leksaker, problemet med pudersnö är att inhalerar den och sen hostar och fräser. Små bollar försvinner dessutom ner i snön och är svåra att få tag i, istället får han upp munfullar med snö och blir helt frustrerad och börjar verkligen jaga bollen och ser lite ut som en blandning mellan en räv, iller och mullvad där han dyker runt i snön och under den.
På eftermiddagen var jag hos naprapaten och sen kändes nacken och ryggen mycket bättre än den gjort på ett par dagar. Skön att få lite vila från de problemen.

Jag såg henne nyfödd

14/1 Tisdag: Jag hade bett Ah att ringa mig ihärdigt om något hände under natten, efter 1-2 timmar sömn är jag nästan som normalt efter insomningstabletterna och det hade gått att väcka mig med ett telefonsamtal. Jag var alltså ganska avslappnad när jag vaknade. Innan jag går upp brukar jag snabbt kolla lite på Facebook och inser att Ah fina lilla sto och fölet har dött under natten. Jag blev ännu en gång besviken för att jag inte varit där för Ah och lite besviken på att hon inte försökt väcka mig, jag hade velat vara där...
När Maiden föddes var jag där innan hon ens hade torkat helt, nu var hon död... bara 6 år gammal blev hon och jag fanns inte där för Ah när det hände, hon fick gå igenom allt ensam.
På jobbet var jag tvungen att släppa min besvikelse över det som jag upplever som ett svek mot en vän, trots att jag vet att det inte var mitt fel, jag hade nämligen ett mycket viktigt möte med Polisen igen.
Jag är bra på att skjuta ifrån mig obehagliga saker så jag kunde koncentrera mig på jobbet och göra det jag behövde.

När man sover slipper man besvikelse

13/1 Jag har tänkt att gå ur Postkodlotteriet i flera år, men varje gång jag ska till att ta tag i saken så skickar de ut det där bladet där de berättar vad de insamlade pengarna går till... Men förra veckan var det en massa skriverier i media om att de skulle dra dubbla belopp i Mars utan godkännande från sina medlemmar och även om beslutet drogs tillbaka på grund av den stora folkstormen så fick det mig att bestämma mig en gång för alla. Bättre att ge pengarna direkt till de organisationer jag vill stödja istället tycker jag. Som det har varit nu så har jag stött Amnesty, Cooperation utan gränser/We effect och Postkodlotteriet. Jag har ökat mina bidrag till de första två när min inkomst har ökat och jag fått bättre ekonomi, men Postkodlotteriet har jag inte haft så stor tilltro till och har minskat från två lotter till en och har ledsnat på deras attidtyd många gånger. En gång ringde de och försökte pracka på mig en lott till för att jag hade vunnit en extra i en månad eller vad det var. Killen som ringde blev dessutom sur när jag sa ett stenhårt men vänligt nej. Jag tycker deras försäljningsmetoder gränsar till Nigeria-Brev faktiskt. Det är lite, du har vunnit 14 miljoner, ge oss lite till så får du dem...
Jag ringde i alla fall upp dem för att avsluta medlemskapet, det är struligt som sjutton och jag hade mailat dem veckan innan utan resultat. Jag hamnade i en telefonkö som enligt svararrösten var drygt 30 minuter. Just då fick jag besök av Polishelikopterkillarna till jobbet, så jag lade på och hjälpte dem att prova ut hjälmar istället.
Sedan nyår har jag varit jätteduktig på att gå och lägga mig i tid, mellan 22-23. Det var inget nyårslöfte, bara något jag tagit tag i att göra.
Jag kom i säng vid 22 och var väldigt nöjd med mig själv, jag tog en insomningstablett och sekunderna efter att jag svalt den får jag ett sms från min vän Ah uppe i "Gävle".
Hennes shettissto hade påbörjat sin fölning som det inte alls var dags för...
Normalt skulle jag sätta mig i bilen och åka dit utan att ens tänka, men nu var det ju en omöjlighet. Jag har nog aldrig varit så besviken på att inte ha sekunderna på min sida. Om jag bara hade lagt mig en minut senare hade det varit i tid. Jag tycker inte om att lämna en vän i sticket och Ah sitter ensam på sin gård på landet och skulle behövt mitt stöd. Jag var så oerhört besviken...
Strax senare var jag lyckligt omedveten om att jag inte kunde vara där för henne, för då hade jag somnat.

Hoppas går ju

12/1 På söndagen kom den vintern jag hoppats på att slippa det här året. Det blev rätt mycket snö på en gång, jag håller tummarna om att det inte håller i sig. Det blev en hemmadag med lite pyssel i huset.

Bättre sent än aldrig

11/1 På lördagen tog jag mig in till Gamla Stan för att hänga med A och L. De hade varit ute ett bra tag innan jag slutligen tog mig för att åka in, jag gillar inte att gå ut så tidigt och har därför svårt att ta mig för att göra mig i ordning.
När jag kom in var de på Wirströms, men eftersom det var så attans trångt därinne så gick vi till The Liffey där vi blev sittande en stund. Sen blev det som vanligt så att vi hamnade på Dubliner, det känns som sagt väldigt hemma och tryggt och trevligt där. A och L såg rätt nöjda och glada ut och mina vänner A och A var där och jag har inte sett dem på länge så med ett halvt öga på tjejerna så blev jag sittande med A och A större delen av kvällen istället.

Jag gillar inte röra

10/1 Fredag Någon dag efter jul torkade jag av Turre när han skulle in från blötan och sen lade jag handduken på golvet. Det är ju ett värmegolv och det är ett effektivt sätt att torka saker. Sen dess har Judas legat på den handduken hela tiden så jag har inte haft hjärta att ta undan den, men jag gillar verkligen inte skräpfaktorn det ger att ha den liggande där. Jag tycker om att ha saker undanplockade och inget ska ligga framme och skräpa, men jag anser att vi bor där alla tre, så om de uppenbarligen har en annan åsikt så försöker jag ta hänsyn till det. Sen att jag har skaffat en mjuk, ullig bädd åt Judas och ställt den där han tycker om att ligga är en annan sak tydligen, för om jag gör något medvetet så passar det inte. Hade det varit något jag absolut inte ville ha vita katthår på, då kan ni ge er på att han skulle ha legat just där.
Men visst har han rätt härlig stil?
Jag hade haft en lyckad dag på jobbet, ett av mina största projekt någonsin var avslutat och godkänt av kunden och det kändes väldigt bra!

Han är nöjd för det mesta

9/1 Mamma och pappa hade tagit med sig Turre till Jämtland så på torsdagen vaknade jag med bara Judas i sängen och han såg så löjligt nöjd ut när jag gick upp. Nog ser det ut lite som om han ler när han ligger sådär?
Han tycker alltid att det är jätteskönt när Turre åker bort, men blir ju jätteglad när han kommer hem igen.

Träning ger trötthet

8/1 På onsdag köpte jag en semla på vägen till jobbet, det är en av fördelarna med att julledigheten är över, det finns semlor att köpa igen! Jag kände att jag behövde lite uppmuntran för att orka med att jobba en dag till nu när jag är otränad, men jag orkade förstås inte äta upp hela semlan trots att jag jobbade på den rätt länge.

Bara att sätta igång

7/1 På tisdagen var jag tillbaka på jobbet för första gången sedan i början av december och det var förstås en massa papper och uppdrag som väntade på mig och behövde sorteras och det är svårt att hålla tungan rätt i mun för att se till att det är ordning på allt. Men jag tror att jag lyckades rätt bra i slutänden och att jag kom en bra bit på väg. Till viss del för att jag övervakat en hel del hemifrån per mail.
Jag blev fruktansvärt trött, jag vet inte om det berodde på att jag nu är ovan att jobba eller om operationen känns mer när man anstärnger sig istället för att sitta hemma.
första jobbdagen efter sjukskrivning, trött, massa att reda ut och sortera

Vi vill helt olika saker

6/1 På måndagen var det den sista röda dagen innan de flesta skulle börja jobba igen och dessutom var det dags för det sista födelsedagskalaset för den här jul- och nyårssäsongen. Idag var det svägerskans tur att fylla år och ha kalas.
Brorsonen G och hans mormor satt på den nya snowracern G fått i julklapp och hoppades på att snön skulle komma förr eller senare, själv håller jag ju emot för jag vill verkligen inte ha vinter.
Den här gången hade vi ett mindre kalas och det var mest Es familj på båda sidor och det var skönt och avslappnat, en bra avslutning på julledigheten.

Vi tycker inte om mammas köttbullar, det gör inte hon heller

5/1 På söndagen tog jag mig faktiskt tid att laga mat. Jag har lärt mig att göra riktigt god potatisgratäng av min mamma. Hon brukar ofta säga att vi aldrig kan skryta om "mammas köttbullar" för att hon inte är bra på att göra köttbullar. För mig spelar det ingen roll alls, jag gillar ändå inte köttbullar...
Men min mammas potatisgratäng är den bästa!
Helt ärligt så har hon de senaste åren fuskat med gräddningen så potatisen har inte varit tillräckligt färdigkokt, men sättet hon gör den på och det faktum att hon använder fast potatis, det är det som är så gott!
Jag hade slängt en massa kycklingklubbor i crock potten med kryddor och lite rödvin och nu var de så möra att köttet så gott som ramlade av benen.
Se gjorde jag 4 portioner potatisgratäng för att det skulle vara enkelt att spara och frysa det som blev över lade jag det i portionsformar. Dessutom kunde jag nu tömma skafferiet och kylen på lite grejer.
Det blev så gott som jag hade hoppats, men kycklingen var mest för syns skull, den hade jag kunnat vara utan...

Jag kan också gå ut i jeans

4/1 På lördagen hade jag i alla fall lite planer, jag skulle gå ut.
Framåt kvällen åkte jag in till Dubliner och jag tycker ju om att klä upp mig och fixa, men nu har jag gjort det så mycket över jul och nyår så jag bestämde mig för att gå ut i jeans. Jag smälter ju in mycket bättre i jeans, men jag trivs som sagt i klänning. Jeans är mer vardagskläder för mig.
Det blev en lugn kväll de som dricker alkohol hade nog inte riktigt hämtat sig sedan nyår, eller så var folk fortfarande bortresta eftersom julhelgen var väldigt bra för långledigt det här året.

Inte mycket gjort

3/1 Fredagen blev ännu en lat dag, det enda "nyttiga" jag gjorde var att fixa och måla naglarna. Visst plockar jag lite här och där, men i stort sett så gör jag helt enkelt ingenting en sån här dag.

Ju latare man är ju latare blir man

2/1 Torsdagen blev den lataste dagen såhär långt. Inga måsten kvar och jag har äntligen börjat "tagga ner" kanske lite för mycket till och med, jag har svårt att ta mig ur soffan. Jag har börjat tänka som en pensionär, har jag en sak per dag som ska göras så blir jag trött och stressad över det och vill liksom inte komma igång med det.
När man jobbar heltid får man av någon anledning mer gjort även på sin lediga tid trots att det finns mindre av den varan då.

Jag åt räkor när hon dog

1/1 På onsdagen vaknade vi någon gång mitt på dagen och var rätt så möra båda två och kände oss ganska bakis fast ingen av oss druckit alkohol kvällen innan.
Vad kan passa bättre än fet bakfyllemat då?
Det lustiga var att pizzerian Drop In också såg ut att vara det enda stället i Väsby som faktiskt hade öppet på nyårsdagen. Det är förstås väldigt bra business med den typen av mat på en sån dag och trots att hela Väsby såg helt tomt och övergivet ut när vi åkte ned mot stationen så var det massor med folk just där!
A var lite nyttigare än jag och tog en sallad, jag bestämde mig för att ta en av årets två pizzor dagen till ära, men pizza är ju aldrig så gott som det luktar så som vanligt var det en besvikelse. Det känns fräschare och godare med ruccola på pizzan däremot.
Jag gillade ju inte ruccola förr, avskydde det till och med. Nu kan jag inte få nog av det...
Det har varit samma sak med flera saker, bambuskott, räkor, parmesan, kräftor och semlor till exempel. Som tur är så är det oftast nyttiga saker som jag plötsligt tycker om, inte onyttiga, semlor är undantaget.
Eftersom jag vet att jag är så här så provar jag saker jag inte gillar med jämna mellanrum, för ibland är det ju en riktig fullträff.
De saker som jag inte har tyckt om (till och med avskytt) och plötsligt gillar är det jag verkligen älskar sen. Dessutom känns det som om jag förlorat flera år av god mat när jag väl tycker om något sådant.
Jag vet exakt datumet när mitt äckel för räkor plötsligt gick över. Vi satt på Vildmarkshotellet vid Kolmården och jag beställde in färska räkor med aioli till förrätt, jag kände att jag bara ville ha det och jag älskade det från den dagen. Tidigare kunde jag inte ta i en tallrik där det legat räkor.
Nästa morgon fick vi reda på att Prinsessan Diana dött den kvällen vilket inte har något med saken att göra, förutom att jag därför alltid kommer ihåg när hon dog... 31 Augusti 1997.
Efter att vi ätit körde jag A till stationen och hon började ta sig hemåt. Resten av dagen blev lat för mig, det kunde jag behöva kände jag.

Hur kan man missa tolvslaget?

31/12 Tisdag och nyårsafton och som vanligt hade jag blivit över så som jag brukar bli. Som tur var var jag inte heller den här gången ensam i min förtvivlan, jag hade ju min fru A.
Vi hade bestämt oss för att laga och äta middag hemma hos mig, göra i ordning oss och sen åka in till stan för att fira.
A ställde sig och gjorde en väldigt avancerad hummergratäng i varsin portion och den blev väldigt god och väldigt flottig, den simmade runt i fett trots att hon reducerat en del av fettet just för att hon misstänkte att det skulle bli så...
Gott var det i alla fall och jag är ju inte ens värst förtjust i sånt.
 Varmrätten var ingen höjdare alls, inte ens värd att minnas tydligen.
När vi ätit klart var klockan löjligt mycket och när vi båda duschat och snyggat till oss var den förstås ännu mer. Inte förrän runt 23.30 var vi på plats på Liffey's i Gamla Stan och min klocka gick tydligen ett par minuter efter så jag missade i stort sett tolvslaget eftersom jag envist hävdade att det var 3 minuter kvar av året när alla andra ropade, kramades och pussades.
När jag väl fattat var folk så gott som klara med sina nyårsönskningar och jag fick ett par kramar av några vänner och sen gick vi ut för att titta på resterna av fyrverkeriet vid Slussen.
Tyvärr så stängde Liffey's på sin vanliga tid klockan 1, de får inte ha öppet längre av hänsyn till grannarna. Då åkte vi vidare till Anchor eftersom vi fått meddelande av våra vänner att det var där de befann sig och att Dubliner av någon outgrundlig anledning var stängt på nyårsafton.
Sen hängde vi med dem en stund och sen började vi bli trötta och åkte hemåt. Ja, det blev en lite konstig nyårsafton, men det kändes väldigt bra att vara två i alltihopa.
 

Hur lång tid skulle det ta dig?

30/12 På måndagen skulle jag få besök av min gamla vän T, men hon fick förhinder bara några timmar innan vi skulle ses och jag var väldigt besviken men inte särskilt förvånad. Sånt får man ta när man inte är ensam att slåss om hennes gunst helt enkelt... Hon är väldigt upptagen och ibland händer det ju saker som stör planerna.
Istället tog jag en mellandag och satt hemma och gjorde absolut ingenting alls.
Till middag åt jag rommackor, rostat bröd, sikrom, rödlök och creme fraische. Det tar helt onaturligt lång tid för mig att äta en vanlig liten portion middag och det här tog nog 1½ timme eller nåt. Har jag tid på mig så utnyttjar jag den verkligen och är inte det minsta effektiv.
När det gäller att äta låter jag hellre bli att äta än att stressa, det är därför jag ofta hoppar över ett eller flera mål mat när jag reser...

Hon har förstås bra smak

29/12 På söndagen åkte jag ned till S jobb för att hon skulle hjälpa mig med att fixa mitt hår. Eftersom jag har långt hår och många hårstrån jämfört med många andra människor så tar det en väldig tid och kraft för S att göra det här åt mig och jag är så tacksam för att hon lägger så mycket tid på det.
Ännu bättre är att Turre kan följa med in om de har stängt salongen eller de sista kunderna går med på det och hittills har det alltid gått bra. Han sköter sig alltid så bra att jag kan få vara stolt över honom ett tag och när S ska skölja håret så brukar han hoppa upp i mitt knä en stund. Sen när S börjar fälla ned stolen och fälla upp benstöden, då hoppar han oftast ned och tittar surt på oss.
Lagom tills allt var klart med håret så var det dags att möta upp hela familjen till födelsedagsmiddag för mamma nere på Kinarestaurangen vid Väsby Station.
Mamma brukar bjuda på McDonaldsmat hemma hos sig eftersom det är så mycket julfirande och födelsedagar i December och Januari i vår familj, men den här gången bestämde hon sig för Kinarestaurangen istället och det var väldigt uppskattat av oss alla. Jag fick dessutom en chans att prata lite mer med systerdotterns kille som hon ska flytta ihop med efter nyår och jag är inte särskilt förvånad för hon är ju en smart tjej, men hon har valt en jättebra och intelligent kille som är trevlig mot alla och kan prata med folk i alla åldrar, det vill säga samma skrot och korn som ungdomarna vi känner och älskar.

Här känner jag mig hemma!

28/12 På lördagen gick jag återigen ut med mina vänner. Eller till viss del i alla fall, jag vet ju att flera av dem finns på plats och vi bestämmer inte riktigt att vi ska ses, vi vet bara att vi ska det och behöver inte bestämma något. Vi har blivit ett väldigt bra och starkt gäng med väldigt många olika personligheter och en väldig acceptans och kärlek för varandra. En del tycks inte tycka att jag passar in på Dubliner, jag vet inte riktigt varför eller hur man ska vara eller se ut för att passa in där. Jag hoppas i alla fall inte att de tycker att jag är för snobbig för det stället eller något sånt, för det kan jag inte identifiera mig i. Mina vänner och alla stammisar och de som jobbar där ser mig i alla fall inte som någon outsider utan tycker nog att jag passar in precis lika bra som de gör!
Det känns i alla fall väldigt bra att vara där och det känns så bra att vara så älskad och accepterad! Love you guys!

Favoriträtter man har glömt

27/12 På fredagen kunde jag ta det riktigt lugnt och då gjorde jag förstås lite grejer i alla fall. Men att måla naglarna och laga mat får man nog anse vara rätt så lugn dag i alla fall. Folk undrar ofta varför jag fotograferar min mat och det är just av den kommande anledningen: När jag tittar igenom mina bilder så får jag inspiration!
Jag hade helt glömt bort att man kan göra stuvad potatis till exempel och vid jul köper jag gärna en massa olika sortera lax och sen blir det inte av att jag äter upp den. Det passade alltså bra att göra stuvad potatis att äta med den kallrökta laxen, dessutom hade jag en hel massa citroner i kylen och det måste man ju ha till det tycker jag. Så, utan mina bilder hade jag inte kommit på att man kan äta en sån middag, jag vet inte hur det är med er, men ibland glömmer jag bort mina favoriträtter och äter dem inte på jättelänge fast jag lagade det ofta förr.
Naglarna blev juliga, men av någon anledning blev de ganska matta...

Nu är ju båda vuxna

26/12 På torsdagen fick jag sätta mig i bilen och åka hela vägen ut till syrran i Knivsta igen för nu var det dags för bästa systersonens 17-årsdag. Jag åker ju inte hela vägen ut dit särskilt ofta och nu var det tredje dagen på rad som jag åkte dit.
Vi hade det trevligt tillsammans vänner och familj och sen blev jag ju trött ganska fort och åkte hem för att ta det lugnt. Han hade önskat sig en slips genom sin syrran, så hon hade tipsat mig och jag köpte en snygg sidenslips till honom som han blev väldigt glad för.
Jag har förresten liksom vid förra operationen blivit helt svullen hela jag, ansiktet är helt puffigt, jag undrar vad det beror på?
Den här gången är det i alla fall inga lokala svullnader på grund av infektion eller inflammation så jag avvaktar så länge, det gör ju inte ont eller nåt, det känns bara konstigt.

Vi är i alla fall ensamma tillsammans

25/12 På onsdagen tog jag det rätt lugnt på förmiddagen och framåt kvällen åkte jag ut utanför Knivsta för att fodra syrrans hästar. Familjen var ute hos syrrans svärföräldrar för att fira juldagen och eftersom gården ligger långt ut på landet är det svårt att få hjälp. Båda hästarna är snälla och trevliga, men den större som är skimmel är en riktig gentleman!
Han är så artig och försiktig med folk att man blir helt varm i hjärtat av honom och han tar mycket hänsyn. Jag klappade om dem, hängde in hönäten och kollade att de hade vatten. Vad jag hade gjort om vattnet tagit slut vet jag inte säkert, för jag fick ju inte bära sånt med mina nyopererade armar. Jag hade stått hemma och känt efter om jag ens kunde lyfta armarna högt nog för att hänga upp hönäten och kommit fram till att det troligtvis skulle gå bra och hade det blivit problem så har syrran en pall/trappa i stallet som jag hade kunnat använda eftersom hästarna som sagt är snälla och lugna.
Turre gick omkring och kollade att jag och hästarna skötte oss och ville följa med in i boxarna, men där går min gräns, han fick stå utanför och vänta. Jag hade hämtat syrrans hund också uppe i huset innan jag gick ned till stallet och han fick följa med i koppel för att få sällskap en stund. Det var mysigt att fodra och klappa hästarna, jag önskar bara att inte resan i sig tog 1 timme tur och retur...
Vi tog ett varv runt stallet efter fodringen för att rasta Sudden och sen lämnade jag in honom i huset, snodde lite hemlagat godis och åkte hemåt.
Kvällen blev mer glamorös senare när jag duschade och fixade i ordning mig för att gå ut med A så som traditionen bjuder på juldagen. Tydligen var det inte så många som visste om den traditionen för det blev ett jäkla bråk på Facebook när jag skrev det och några tog väldigt illa vid sig när andra påpekade att det bara var ensamma människor utan familj och vänner som har den traditionen... Taskigt att sparka på dem som redan ligger ner i sånt fall om det är sant.
Jag kände inte heller till den traditionen innan jag blev singel, men nog har den funnits långt innan dess.
Vi ensamma människor utan familj hade i alla fall väldigt trevligt tillsammans och det var tämligen många som verkade ha koll på att man går ut på juldagen även om stan i stort var ganska tom eftersom julhelgen är rätt lång i år.

Tomten är far till barnet

24/12 På tisdagen var det julafton! Som vår tradition bjuder så träffas släkt och vänner hos mamma och pappa på julfrukost, vi är ofta mellan 10 och 20 personer. Det är vår farbror, vår faster, syrrans fru som vi kallar henne, pappas kompis, våra kusiner och ibland andra vänner och så förstås närmaste familjen. Brorsan med familj hoppade över frukosten i år eftersom de måste till båda sidor av familjen under julen för att hålla alla glada och vi skulle få kvällen! Turre trivs ju som fisken i vattnet i det här gänget och går från famn till famn och han och systerdottern satt och mös tillsammans ett tag också, han avgudar verkligen henne, fast det gör alla djur... och de flesta människor också när jag tänker efter...

Värmeböljan fortsatte även över julen och på julafton var det 6 grader varmt!

Efter frukost åkte jag hem en stund och sen åkte jag ut till syrran med familj för att titta på Kalle Anka, jag har fortfarande inte tillgång till några kanaler i mitt hus.

Jag fick kola och knäck och blev lite lagom bortskämd och när Kalle var slut åkte jag hem och lade mig på soffan en stund innan det var dags att åka iväg på middag hos mamma och pappa.

På kvällen hade vi en mysig middag och sen hade vi lite julklappsutdelning trots allt. För brorsonens skull hade vi till och med tomte. Brorsan och hans fru har funderat på hur etiskt det är att ljuga för barn och säga att tomten finns, men kommit fram till att även om vi förväntar oss att våra föräldrar är ärliga mot oss så är det aldrig något barn som blivit besviket över den lögnen. Eller alltså, jag vet inte om det är exakt så de ar resonerat men jag vet att tankarna har funnits om det är ok eller inte. Brorsan klädde trots allt ut sig till tomte och knackade på dörren. Brorsonen G (3 år) var väldigt imponerad av tomten och skrattade och log en hel del och poserade till och med för bilder med mamma och tomten. Sen sa han med ett klurigt leende: Det är min pappa...

Vi blev inte lite förvånade!

Ja, intelligens är ett släktdrag helt klart!

För första gången fick jag också G att posera för en bild med mig och kusinerna, jag har velat ha en bild på mig och mina syskonbarn ett ta men G har varit motvillig. Nu gick det däremot jättebra och jag fick äntligen mitt foto!

Syndiga lakan utan synd

23/12 Måndagen, den sista dagen före julafton, det brukar vara den stressigaste dagen på året för mig. Men eftersom jag ju städat näsan varje dag av min sjukskrivning så var det nästan lite jobbigt rent överallt men jag städade det sista i alla fall. Jag hade känt mig lite rastlös vissa dagar till och med för att det inte fanns något att göra. Till det kan man lägga att vi kommit överens om att inte köpa julklappar till varandra i år heller så det har inte tagit så mycket tid som vanligt heller. Det har visserligen ändå stressat mig eftersom jag inte mått så bra, det blir extra jobbigt och svårt då och jag har varit rädd att inte hinna med det som ska göras. Jag och systerbarnen hade trots det bestämt att vi skulle göra det och eftersom mamma och pappa alltid ställer upp för oss tänkte jag trots vad vi bestämt, köpa något till dem. Jag köpt en whisky till pappa, min kollega D hade hjälpt mig att välja, för jag kan ju inget om sånt.
När jag köpte snygga lakan till systerdottern kunde jag inte låta bli att köpa likadana till mig själv. Det är mina favoritlakan de där satinlakanen från Hemtex och jag har i flera färger, de svarta är nästan de snyggaste hittills så trots att de var så dyra så köpte jag två till mig själv och två till systerdottern som ska flytta ihop med sin kille efter jul och nyår.
Jag bäddar alltid rent kvällen före julafton och det är svårt att se på bild hur snyggt det blev med de svarta lakanen, men snyggt blev det. Sen har jag ju bara ett täcke i sängen, det är ju onödigt med två när man är ensam...
Jag slog in presenterna jag köpt och ja hade köpt en bonuspresent till syrran för att jag hittat hörlurar med dödskallar på och visste att hon skulle gilla dem.
Innan jag gick och lade mig så bakade jag bröd till julfrukosten hos mamma och pappa. Jag har erbjudit mig frivilligt att baka de senaste åren och nu har det blivit lite av en tradition att jag gör det och alla gillar mitt bröd så det är uppskattat.
När jag var klar med allt som behövde göras sent på kvällen så kom jag i säng i någorlunda tid efter en dusch.

Skön slapparstil

22/12 Vid det här laget så hade jag tagit det alldeles för lite lugnt trots att jag opererats och eftersom min värk intensifieras när jag sitter still så är det lätt hänt att röra på sig lite för mycket.
På söndagen satt jag så mycket som möjligt i soffan och även Turre kunde slappna av ordentligt och låg på sin favoritkudde i soffan och hade rätt skön stil tycker jag.
Jag har som sagt tyckt att jag tagit det lugnt, men det är mest i jämförelse med hur jag brukar vara. Jag har röjt och städat alla skåpen i köket, jag har röjt i alla garderober och gett bort en massa kläder. Garderoberna är för övrigt fortfarande överfulla trots att jag gett bort ungefär 4-5 Ikeakassar med kläder.

Jag visar mina om du visar dina

21/12 På lördagen åkte jag ned till konditoriet för att fika med S och på vägen åkte jag förbi mamma och pappa med de fyllda tomaterna. Det var som jag trott väldigt välkommet när mycket av deras tid går till förberedelser inför julfrukost för släkt och vänner och julmiddag för familjen. En fika med S gjorde min dag, det är ju inte många som vill eller kan umgås med en som är lappsjuk som jag, nu när julen är så nära. En Facebookvän lade in en bild på sina gamla Dr Martens som skulle pensioneras efter 10 år, så jag kände ett behov av att visa min som jag köpte i London i december förra året. De såg lite olika ut kan man säga...

Sen luktar man som mormor i flera veckor

20/12 På fredagen gjorde jag en köttfärssås och blandade "rått" ris i den och så fyllde jag stora tomater med blandningen och resten av blandningen fick ligga emellan tomaterna. Sen körde jag detta i crock poten över natten. Dessvärre luktar det ju vitlök om allt i huset efteråt i flera veckor, men det får man stå ut med ibland. Fast när man går ur huset så luktar man som min mormor brukade göra.
Tanken var att tomaterna skulle räcka till mamma och pappa också, det kan de behöva i julstressen.

Klänningens första och sista chans?

19/12 På torsdagen började jag tidigt eftersom det var dags för jullunch med jobbet och allt tar minst dubbelt så lång tid för mig just nu. Alltså skulle jag i god tid duscha, sminka mig, klä mig och ta mig till Stallmästaregården och allt det till lunchen klockan 11.30. Brorsan ringde och undrade om jag tänkt köra bil dit och om jag kunde komma förbi och hämta några av mina kollegor på vägen? Jodå, sagt och gjort, ja hämtade upp 3 kollegor och körde in. Attans vad svårt det var att hitta in dit nun när de bygger överallt, som tur var hade A varit där tidigare och trodde att hon visste hur vi skulle åka, annars hade jag definitivt inte trott att det var en väg man fick köra på. Det såg mer ut som en byggväg eller enkelriktad väg, men det var den som gällde, det hade jag aldrig vågat gissa. Jag hade tagit en klänning som inte var ny, men som jag inte har kunnat använda tidigare för att benen såg så bubbliga ut, nu satt den snyggt och det var sista sucken på den kan man tycka den är redan på gränsen till för stor. Men jag kände mig rätt fin i alla fall och hade stövlar till det och det kändes juligt.
Trots att jag var helt slut när jag kom hem så pyntade jag julgranen med
systerdottern på kvällen. Hon kom över för middag och satt sen mest som stöd medan jag pyntade. Jag tycker att sånt är så fruktansvärt jobbigt och tråkigt, det blir alltid bättre om någon bara är med, det spelar ingen roll om de bara tittar på.

Lydnad ger hundar frihet

18/12 På onsdagen kom en av mina leverantörer förbi för att fika med mig och hålla mig sällskap en stund och dessutom lämna över en julklapp! Ibland blir man bra bortskämd. Hon stannade drygt en timme och vi snackade om allt utom jobb i stort sett. Hon hade ringt ett par dagar tidigare och eftersom jag är sjukskriven och hon ville ge mig en julklapp så sa jag att det var ok att komma förbi hemma hos mig för en fika och lite häng.
Sen på eftermiddagen kom vännen H förbi för att hämta mig och Turre och så åkte vi ut till syrran för att se oss omkring på gården och hästarna och för att ta en fika. H fick köra för att jag skulle slippa, jag är fortfarande så trött.
Syrran visade runt H i stallet och hos hästarna och så, sen satt vi och snackade och fikade en stund och bara hade det bra. Det är skönt att komma ur huset en stund och Turre är så duktig på att sköta sig lös på gården att ha får gå som han vill han hittar inte på något dumt alls och försvinner inte ens runt ett hörn. Han får alltså lite stimulans han också och klarar att sitta hemma ett tag till utan att krypa ur skinnet. Det enda jag får påminna honom om är att hästar inte alltid är snälla och att en tax bör hålla sig utanför en hästhage. Då får jag helt enkelt säga till honom var gränsen går, det vill säga vid staketet och det får jag påminna honom om varje gång vi är där. Inte för att han är jätteintresserad av hästarna, utan för att han följer mig vart jag än går och vill följa med om jag går in i hagen, han går inte dit ensam.
Bilden har inget med inlägget att göra mer än att H är en av de vännerna som i drygt 20 år satt idéer i huvudet på mig...