Jag är den som är mest elak mot mig

27/1 På tisdagen stod det i Metros horoskop: Ge inte upp planer och ideér så fort de stöter på minsta motstånd. Motarbeta en tendens till att nedvärdera dig själv.
Sanningen är att jag visserligen kan ge upp ibland, men det är för att jag märker att andra tycker att idén är dum eller helt enkelt fel. Däremot nedvärderar jag mig själv mest hela tiden och om jag inte gör det en dag, så finns alltid någon annan där för att göra det åt mig...
Ja, jag vet att horoskop inte är "riktiga" men ibland träffar de rätt på det ömma stället.

Det känns i alla fall bättre att ha en diagnos

26/1 På måndag förmiddag skulle jag till smärtkliniken, äntligen får jag väl säga. Min läkare har remitterat mig till smärtkliniken på Danderyd tidigare och de avslog remissen med argumentet att min läkare hade gjort allt som de skulle ha gjort... På Lidingö sa de inte så utan välkomnade mig dit. Det var oerhört svårt att hitta stället för mig som egentligen aldrig varit på Lidingö. Först så åkte jag inte av på den första avfarten, för sköterskan som bokade in mig sa att jag skulle se huset från vägen och det gjorde jag förvisso, men alldeles försent för att kunna köra av någonstans. Jag vände och åkte tillbaka när jag sett huset, men då visade det sig att avfarten som fanns åt andra hållet, inte fanns åt detta... Jag hade lite dåligt med tid och blev stressad av att behöva åka hela vägen tillbaka över bron, till slut vände jag också där det inte var tillåtet för annars hade jag garanterat kommit bort mig eftersom vägarna ledde till motorvägen och andra stora vägar där man inte kan vända. Slutligen kom jag tillbaka över bron och körde av på den första avfarten trots att huset inte syntes därifrån. Sen var det relativt lätt att hitta huset och det stod en text på det som var lätt att se. Men att hitta en parkering och att hitta in i huset var svårare. Jag gick runt hela huset och letade efter ingångar. Huset var väldigt stort, men det fanns vad jag kunde se bara en enda ingång. I den stod det en massa företagsnamn men inget som liknade smärtklinik eller nåt sånt. Slutlige drog jag slutsatsen att det måste vara där inne trots allt, eftersom jag inte hittade fler ingångar. Jag gick in och gick in i hissen och först där stod det att smärtkliniken låg där och sen gick det bra. När jag blev inkallad till läkaren kändes det bättre, jag slogs genast av hur sympatiskt han verkade vara, jag har en känsla för sånt. Han var också lätt att prata med och var inte så "mallig" som många läkare är enligt mig. Så där att man liksom känner att man är till besvär och kanske inte frågar allt man vill veta, för att det känns som om man tar av deras dyrbara tid...
Först ville han att jag skulle berätta min smärthistoria, jag antar att det är ett sätt att få reda på mycket utan att på något sätt leda svaren med sina frågor.
När jag fått berätta allt i lugn och ro så skakade han lite på huvudet och sa; Det där är samma historia som jag hör varje dag. En väldigt smärta som ingen lyckas sätta en diagnos på och där läkare tappar intresset att leta efter orsaken efter ett tag. Sen fortsatte han med att säga att det jag har är ett solklart fall av fibromyalgi. Det finns inte mycket man kan göra åt detta idag, kanske till viss del för att det främst är en kvinnosjukdom och därför forskas väldigt lite i. Vad man kan göra är att försöka behandla smärtan att lära sig att hantera den. Jag är ju en sån som analyserar mig själv väldigt mycket och än en gång fick jag kvitto på att jag tänkt och gjort rätt, det har hänt förr när jag träffat läkare att jag i stort sett redan löst problemet och bara behöver att de ger mig ett kvitto på att det jag kommit fram till stämmer. Jag medicinerar med den medicin som ofta fungerar bäst mot fibromyalgosmärta. Jag håller mig varm så gott jag kan och åker till värmen ofta. Jag håller mig i rörelse när det känns värre än vanligt och sitter och gungar benen för smärtstillning. Jag har också lärt mig att hantera smärtan utan att den har tagit över mitt liv. Jag jobbar heltid och har gjort hela tiden och det visade sig när jag kom tillbaka till jobbet och berättade vad han kommit fram till att väldigt få av mina kollegor ens visste att jag inte var frisk, de kände inte till att jag hade värk varje dag. De enda som har vetat det är min vän A och de som lite på skoj kommenterat hur stekhett jag har det på mitt kontor, fast jag tror inte att de tagit fasta på det särskilt mycket eftersom det inte märks. Det som jag har haft mest problem med är att få min läkare att skriva ut de starka smärtstillande mediciner jag går på. Han har varit min husläkare sedan jag var 9 år gammal och är förstås orolig för att jag tar så starka mediciner. Han skickade mig till och med till TUB-mottagningen för utredning om tablettmissbruk. Nu när jag har en diagnos och ett kvitto på att jag har rätt medicin och inte i några konstiga doser, så kommer ju min läkare att ha ett stöd av smärtläkaren och vet att allt står rätt till, ja, förutom min smärta förstås...
Det visade sig för övrigt att min mamma till och med, var helt ovetande om att jag går med smärta varje dag.
Jag blev erbjuden KBT för att lära mig metoder att hantera smärtan och även om jag känner att jag gör det, så kan det ju inte skada, alltid lär man sig något. Jag är också rätt nyfiken på KBT och hur det går till eftersom jag har vänner som blivit hjälpta av det för diverse diagnoser.
Han ville också att jag skulle gå och ta ett blodprov eftersom vissa brister kan förvärra smärtan, bland annat D-vitaminbrist. Han sa att han inte hade någon anledning att tro att jag skulle ha just D-vitaminbrist eftersom jag nyss kommit hem från Thailand, men som sagt, om jag har det är det så lätt att göra något åt. Han bekräftade också min teori om att värken kommer av mitt sköldkörtelproblem och det finns forskning på det och man har också konstaterat att minst 50% av fibromyalgipatienterna har sköldkörtelfel. Jag har en annan teori också och det är att fler än så har det eftersom vi bara tar blodprov i Sverige och att det är fler som inte fångas upp av det provet än de som konstateras ha det. Jag tror också att "restless legs" är en typ av smärta som kroppen inte känner igen som smärta och att även det har ett samband med sköldkörteln och värken. Läkaren var i alla fall väldigt mänsklig och vänlig och var också förvånad över att jag utan större problem kan jobba heltid.
En annan sak jag har misstänkt eftersom det är fallet med sköldkörtelproblem, är att även fibro utlöses av någon form av trauma. Det kan vara stress över en stor tragisk händelse i livet, eller allmän stress, men också fysiska trauman och jag har ju dragit slutsatsen att mitt trauma var min första operation. För det var efter min GBP (September 2009) som jag fick problem, redan några dagar efter när man trappade ned på medicinerna så blev det värre och värre och har sedan dessa aldrig försvunnit. Innan dess hade jag bara skov med måttlig värk, det höll i sig några dagar och upp till 2 veckor. Men det räckte med två alvedon i taget för att hålla det acceptabelt. Jag brukade kalla det febervärk eftersom jag ofta hade små febertoppar i samband med att värken kom. Det var antagligen kroppens sätt att försöka rätta till det, eftersom värken blir värre när jag blir kall.
Det känns i alla fall bra att ha en etikett på det, att veta vad det är, det blir lättare att förklara för folk då. Visserligen tror jag att många har en helt annan bild av fibromyalgi än vad som är riktigt. Jag trodde till exempel att det var ett sätt för läkarna att säga: Ok, du har ont, jag vet inte varför, vi kallar det fibromyalgi.
Men läkaren berättade att det finns dokumenterade fall redan från antikens Grekland och från Egypten på faraoernas tid. Nu har  forskarna också konstaterat att man kan se förändringar i nervändarna på dem som har fibromyalgi, man vet alltså inte riktigt vad och varför det händer och varför det drabbar framförallt kvinnor, men man vet att det finns och kan bevisa det. Detta har ju lett till att fler får hjälp eftersom det förr ansågs vara psykiskt, inte fysiskt och man blev skickad till psyket istället för att få mediciner.
Jag kom hem lättad trots att inget egentligen ändrats med min smärta, men jag kan i alla fall räkna med att fortsätta få smärtlindring och jag har ett ord på det.
Judas har fortfarande inte tröttnat på att titta på fiskarna. Han är inte ute mycket alls nu när det är vinter och snö. Han vägrar ju däremot att gå på låda inne, så han har ingen och han går ut i alla väder för att kissa. Det spelar ingen roll om det är -27 och storm eller om det är regn och rusk. Då är han snabb, men han går fortfarande ut. När han inte kan vara ute som på sommaren blir han rastlös och det går ut över fåtöljen bland annat. Han lägger sig på golvet och dar sig runt fåtöljen med klorna. Jag är inte särskilt rädd om fåtöljen, men jag är rädd för att han ska gå loss på soffan också, så jag säger till honom på skarpen. Ibland kan han också slå till Turre bara för att roa sig själv, så Turre vågar inte alltid lita på honom när de ligger och sover bredvid varandra i soffan. För rätt som det är biter han tag i Turres huvud eller slår till honom med tassen bara för skoj skull... Då blir jag arg på honom och han får gå därifrån och så tröstar jag Turre och berömmer honom för att han låter mig banna Judas istället för att ge tillbaka.

Gör om gör rätt

25/1 När jag tagit mig upp ur sängen på söndagen, tog jag mig också ut genom dörren till min egen förvåning. Det är konstigt hur trött man kan vara trots att man lagt sig i tid och sovit väldigt länge. Jag tog liksom instruerat en deciliter vatten från akvariet. Jag var inte riktigt förberedd på hur sociala fiskar är, jag trodde att de skulle gömma sig när man sticker ner händerna i vattnet och så, men att ta en deciliter vatten ur akvariet utan att få med en fisk som är nyfiken på vad man gör, det är en riktig utmaning faktiskt.
Sen åkte jag till Bromma och Akvarielagret för att få hjälp av G.
När jag kom dit blev jag lite förvånad över hur anonym butiken var och att den knappt syns utifrån. Jag blev ännu mer förvånad när jag kom innanför dörren och insåg att detta uppenbarligen är vad familjer gör på söndagar, går till akvariebutiken tillsammans. Det var jättetrångt därinne och främst var det pappor med barn. Kön var också lång till kassan, men jag strosade runt lite och funderade på hur G skulle ha tid med mig så upptagna som alla de anställda uppenbarligen var. Men hon kom skyndande förbi och gav mig en snabb kram och sa att hon bara skulle avsluta det hon höll på med och sen komma tillbaka. Under tiden funderade jag på vad jag kunde behöva utöver nya växter. Jag hittade en fönsterskrapa som man använder på insidan av akvariet men sen tittade jag mest på alla akvarier medan jag väntade. Det var jättevarmt därinne och det var en chock att komma in från kylan ute, då man var varmt klädd för att inte frysa ihjäl. Jag behövde inte vänta särskilt länge innan G kom tillbaka och förklarade en del praktiskt för mig och vi kom överens om att jag skulle ha ett annat filter än det som hörde till mitt akvarium. Jag hade ju inte märkt att det gjort någon som helst nytta och det är tydligen inte ett särskilt effektivt filter. Sen valde vi ut lite växter åt mig och så testade vi vattnet med en sticka och än så länge såg det bra ut. G ringade in de olika värdena på behållaren, det var värdena som ska hållas koll på med stickorna och sen köpte jag en påse med levande vattenloppor till fiskarna. När jag kom hem installerade jag det nya filtret och blev så enormt lycklig när jag insåg att det är helt tyst! Det andra porlar ganska högt eftersom det blir en fallhöjd på vattnet när det gått genom systemet. Jag vet att många tycker om ljudet av porlande vatten, men alla ihållande ljud är stressande för mig för jag kan inte tränga ut dem, jag hör dem hela tiden. Däremot så tar filtret rätt mycket plats i akvariet och är inte så snyggt, men det är det värt för att fiskarna ska må bra och för att jag ska få det tyst och skönt. Vattenlopporna imponerade inte på fiskarna däremot. De verkade tycka att det var oerhört onödigt att behöva jobba för maten och gav upp så fort loppan simmade ur vägen. Det tog väldigt lång tid för dem att äta upp alla. Efter att jag var klar i Bromma åkte jag hemåt och mötte upp vännen S på kondis, jag testade de nya Semmelwrapsen och de var helt ok. Själva brödet är gjort av bulldeg, så det smakar som det ska och eftersom jag ofta lämnar en stor del av bullen när jag äter semla, så passade det mig rätt bra faktiskt. Eftersom det var rätt kallt så tog jag in växtpåsarna in på kondis, jag ville ju inte att de skulle dö direkt nu när jag varit tvungen att köpa växter två gånger redan. Dessa ska i alla fall vara undervattensväxter och rätt så tåliga.

Mattes fötter är ett bra skydd

24/1 På lördagen åkte jag ned till kondis och satt och skrev en stund, efter en sen frukost tog jag en semla till efterrätt.
Efter att ha chattat med G, så bestämdes att jag skulle åka till Akvarielagret i Bromma på söndagen, där hon jobbar. Jag fick också råd att ta ut de växter som inte hörde hemma i akvariet.
Jag "planterade" om dem i glasvaser med vattenkristaller, sån där gelé som man har till växter. Jag fick en del över så jag planerade om en av mina blommor också och blandade ned gelé i jorden och tog bort gamla rötter och sånt, det ska ju vara bra för växterna. Några dagar senare började dock växten att tappa blad och få fler och fler bruna, döda blad...
G sa också att jag kunde ta bort den fula plastbiten på doppvärmaren, jag hade i min enfald trott att den måste vara där för att hålla den ifrån glaset, men det gör den ju ändå med sina sugproppar.
Jag kände att jag inte orkade gå ut och "ha roligt" på puben, jag är nog i en sån period just nu, det känns som mer jobb än kul att göra sig i ordning och gå ut.
Istället satte jag på mig min fleece one-piece som jag köpt i Orlando och boade in mig i soffan med mina djur. De var väldigt nöjda med att jag var hemma för kvällen, särskilt när grannarna plötsligt började fyra av en massa raketer. Båda två hoppade då ned från soffan och lade sig vid mina fötter, tydligen är det där man är säkrast när läskiga saker händer... Turre gör ofta så, gömmer sig antingen vid mina fötter eller kryper in bakom mig i soffan när det smäller eller åskar. Han är inte vettskrämd och det håller inte i sig efter att ljudet slutat, men han tar skydd under tiden. Judas brukar känna sig säkrare utomhus, det är anledningen till att jag inte har dåligt samvete att lämna honom ensam vid nyår, han tyr sig ändå inte till mig när det smäller, utan springer ut så fort han kan.
Den här gången nöjde han sig med att ligga vid mina fötter även han. Han såg dessutom rätt lugn ut ändå.
På kvällen provade jag min nya oljelampa och det såg jättebra ut i början. Men sen visade det sig att veken drog upp oljan och sen läckte den ut i skarven mellan vekeshållaren och själva lampan. När jag upptcäkte det stod lampan i en pöl av olja på soffbordet! Som tur var bärjade den inte brinna. Dessutom verkar veken vara lite lång och jag kortade ned den och drog åt i skarven ordentligt, sen fungerade det. Däremot så dras inte veken upp automatiskt så som det gör i de flesta lampor, efter någon timme är veken för kort och lampan slocknar, så sen får man dra upp den lite, skruva åt och börja om.

Vem behöver en verktygslåda för sånt?

23/1 På fredagen åkte jag till Häggvik efter jobbet. Jag hade äntligen med mig mina presentkort som jag fått på min 40-årsdag. Jag hade några hundralappar att spendera på Cervera. Jag försökte vara noga med att välja något som jag kommer att vilja ha kvar även när köket är bytt. Jag kom därifrån med en typ av behållare för att hålla färska örter fräscha längre. Man ska klippa av dem och sätta ned dem i ett stort glasrör och fylla vatten i botten och ett lock sätts ovanpå. Jag antar att det ska fungera ungefär som ett växthus. De var nedsatta och jag köpte två. Sen fanns det en massa kul grejer för att göra cupcakes, en massa glitter, pynt och allt möjligt ätligt man kan garnera dem med. Jag hittade också en tvålpump som skummar tvålen redan innan man tar den i handen. Såna finns överallt i Thailand och jag gillar dem, det är lättare att tvätta händerna och det går åt betydligt mindre tvål. Det visade sig när jag kom hem att den inte är lika effektiv som de i Thailand, det är inte ett lika fint skum och det kommer stora, fula bubblor i det. Men det fungerar i alla fall, fast nog hade jag förväntat mig att kvalitén skulle vara bättre med tanke på priset och att det är en designad tvålpump.
Jag hittade en verktygslåda med köksverktyg, det ser verkligen ut som någon typ av maffiatillbehör... Vem sjutton använder en sån? Är det om man blir kallad till en restaurang- eller bagerikatastrof?
Efter att jag varit på Cervera åkte jag till Stinsen, det var dit jag egentligen var på väg. Nu var det dags att skaffa fiskar till akvariet, äntligen.
Nu borde akvariet och bakterierna i det vara klara för fiskar.
Jag köpte 5 guppys och 10 neontetra och så 3 algätare. Algätarna anses inte ta något av simutrymmet eftersom de ofta sitter på botten eller väggarna. De jag köpte ska heller inte bli så mycket större och de är rätt små.
När jag kom hem gjorde jag precis så som jag fått instruktioner om. Jag lade först ned påsarna i akvariet och sen lite i taget fyllde jag på vatten från akvariet i påsarna och slutligen fiskade jag upp dem i håven och släppte ned dem. Judas upptäckte fiskarna mycket tidigare än jag hade väntat mig, redan när de var i påsarna satt han och stirrade på dem, väldigt uppmärksamt.
Jag stängde locket så mycket som var möjligt med påsarna i akvariet och höll koll på honom för säkerhets skull.
Det kändes jättekul när jag slutligen kunde släppa ut dem och se vad de ville upptäcka. Det visade sig att alla fiskarna var väldigt intresserade av växterna, de hade blivit bruna och fula i akvariet och jag hade sköljt av dem så gott jag kunde när jag började om med alltihopa en vecka tidigare. De noppade hela tiden på dem och redan efter några timmar såg de fräschare ut.
Min kompis G som är akvarie- och fiskexpert, hon har till och med skrivit flera böcker i ämnet, frågade mig några frågor om fiskarna och fick en bild på en av algätarna för att se vilken typ jag köpt. Då konstaterade hon snabbt att jag blivit lurad i djuraffären på Stinsen. De växter jag köpt för rätt så dyra pengar är inte ens undervattensväxter. De dör efter några veckor och påverkar dessutom vattnet väldigt negativt när de dör. Vi bestämde att jag skulle komma till butiken i Bromma på söndagen, för att få hjälp och råd av henne. Jag skulle också ta med en deciliter vatten från mitt akvarium för lite tester. Jag upptäckte också när jag kom hem att jag fått 13 st neontetra och inte 10. Det är egentligen för många för akvariet, det blir lite för trångt. Men det är ju inte mycket att göra åt när de redan är hemma och aklimatiserade.
När jag kom hem tog jag ett par snöbilder på huset, det är ju fint på bild, men jag avskyr fortfarande vinter och kyla...

Man vet ju aldrig vem som svarar

 22/1 På torsdagen hade pappa med sig en överraskning till jobbat. Han hade hittat våra gamla pass i en låda någonstans. Brorsan var så liten att hans pass saknade foto. Tydligen behövde man inte ha foto förrän vid en särskild ålder, det kanske är så fortfarande förresten? Jag var 9 år gammal när passet gjordes och jag kan liksom inte känna igen mig på bilden. Samtidigt som jag vet att det är jag så är det som om just bilden föreställer någon annan. Jag vet att när vi var i London två år senare när jag var 11 år, så var jag redan den jag är idag på något sätt och utseendet passar liksom inte in. Självklart har jag utvecklats och mognat sedan dess, annars vore det ju konstigt. Men när jag var 11 år fick jag och syrran vår första häst Gullan. Gullan blev senare min häst och syrran tog över hennes föl som föddes hos oss ett halvår efter att vi fått henne. Att få en häst när man är 11 år gammal, när man har föräldrar som inte vet det minsta om hästar, det kräver att man mognar snabbt som attan för att klara av att ta det ansvaret det innebär. Pappa gjorde vad han kunde för att hjälpa till och tog till och med ansvaret för stallet under en tid då alla hotades med uppsägning om ingen tog över, ekonomi har han alltid varit bra på och han hade inga problem att ställa upp med den kunskap han besatt. Oj, nu kom jag nog från ämnet en hel del...
I vilket fall så ringde jag till Tudor Arms på eftermiddagen för att boka bord till quizzet på måndagen. Som tur var svarade P som man ska prata med om det. Ibland är det jobbigt att ringa dit, man vet ju inte vem som kommer att svara och man vet därför inte om man ska prata svenska eller engelska och man vet inte om det är någon som vet vem jag är eller om jag bör presentera mig med mer än mitt namn. Ofta så inser jag ju ganska fort om det är någon som jag känner, för när jag säger hej och att det är jag så brukar de ju säga ett glatt hej och undra hur jag mår och vad jag vill. P har jag inga problem att känna igen på rösten eller hans reaktion på mitt namn och dessutom slipper jag vänta på att någon ska hämta honom. Det är ett självpåtaget ansvar jag har att boka plats till quizzet och planera, jag är den gemensamma nämnaren i vårt lag från början och det är jag som på olika sätt har värvat lagmedlemmarna. Nu är vi förstås väldigt goda vänner allihopa och de spelar även om jag är borta.
För bara någon vecka sedan kom jag på att jag i 20-års åldern lovat mig själv att pierca naveln när jag kunde se den igen. Jag hade ju inte riktigt förväntat mig att vara över 40 när det hände. Men jag håller alltid löften, även om de är till mig själv. Jag kollade med mina kollegor om någon kände till om den lokala tatueraren var bra på sånt och ingen hade hört något dåligt om dem. När jag kollade deras hemsida visade det sig att de gör det på måndagar och onsdagar och jag kollade detta igår, då det var onsdag. Så jag åkte ner klockan 17, direkt efter jobbet, de hade nämligen drop-in på piercingen.
Sen gick det rätt fort, det var ingen före mig i kön så killen som håller i piercingar där gick bara in och förberedde det han behövde. Jag fick ta av mig skorna och sprita händerna och sen var det raka vägen in. Jag fick stå och visa magen en stund så att han kunde markera var piercingen skulle sitta för att det skulle se bra ut. Jag berättade för honom att min navel är byggd och inte naturlig, om det hade någon betydelse så vill jag ju att han ska veta det. Han hade tydligen sett massor med byggda navlar och han sa att min var den snyggaste han sett. Men så valde jag ju kirurg väldigt omsorgsfullt. När han kände sig säker på var den skulle sitta fick jag lägga mig ner på britsen och sen skulle han ta tag med en tång. Han varnade att han skulle få ta i en del, just för att naveln var byggd och därför var rätt hård och tajt. Det kändes rätt ordentligt när han tog tag och han påpekade att jag skulle få ett blåmärke av den. Sen höll han på och grejade ett tag och jag frågade om han kunde berätta hur det går till och vad han gjorde eftersom jag inte kunde se något, jag måste ju ligga ned platt. Då sa han att han försökte få i smycket... han hade alltså redan gjort piercingen utan att jag ens märkt det, det enda jag hade känt var ju tången och den var ju inte så bekväm direkt, men när han släppte taget gjorde det inte ont någonstans längre. Han satte en kompress på den, gav mig skötselråd och en påse havssalt. Saltet skulle lösas i vatten och användas för att tvätta piercingen två gånger om dagen. Första veckan skulle jag ha förband över den på natten, men det får man inte ha på dagen. Jag antar att det är för att den ska få andas ordentligt. Skärp och åtsittande kläder är inte heller tillåtet att ha. Mina jeans är rätt låga i midjan, men det rekommenderas i alla fall att man inte har skärp, eftersom det kan ta i när man sitter ned.
Jag var en sväng ned till Väsby centrum och gick in en sväng på Kicks, där hittade jag ett schema för hur man gör "contouring" av sitt ansikte och det är jag nyfiken på. Jag tycker att unga tjejer är så fina när de sminkar sig, det är som om de alla får gå en kurs som vi äldre aldrig fick. Nu kan jag ju i alla fall studera den här i lugn och ro. Fast jag är inte typen som sitter hemma och övar och sen tar bort det och börjar om, så som syrran gör. Nej, jag prövar mig fram och eftersom jag bara gör det max någon gång i veckan så tar det tid innan jag fått det så bra som jag kan.

Jag och Turre är inte riktigt överens om det

21/1 På onsdagen snöade det hela dagen. Jag som varit så glad att det var relativt varmt och dessutom snöfritt när jag kom hem från Thailand blev förstås inte alls särskilt glad över snön. Jag har ju nära till jobbat och det är alltid en fördel såna dagar. Även om trafiken rör sig långsammare än vanligt är det ovanligt att det står helt still på de vägarna och det händer bara om någon gjort ett stort misstag.
Jag skottade inte, jag bara sopade undan snön i mitten av min stengång så att det inte skulle bli för halt när det smälter igen. Turre tyckte att det var rätt kul och for omkring i snön och rullade sig och gläfste. Om ni tittar noga ser ni en mörk skugga framför huset, på stengången, det är Turre som rusar rätt igenom bilden i full fart.

Det må vara dyrt, men det är också idiotsäkert

20/1 Mitt sug efter lätt och fräsch mat fortsatte på tisdagen och jag kan helt enkelt inte få nog av sashimi. Det enda jag gör är att köpa salmalax, skära den i bitar och äta den med japansk soja och Wasabi.
Råvaran är så bra att et är det enda som krävs och det är så enormt gott och känns så fräsch som sagt. En sak jag har lärt mig är att man alltid ska välja de mindre "stjärtbitarna", de större bitarna med en bit till vid sidan, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men de blir i alla fall inte lika möra och goda, de smakar också rätt ofta rå fisk. Det låter säkert väldigt konstigt, men de andra bitarna gör inte det. De är liksom smöriga, möra och jättegoda. Vi upptäckte en gång, jag och mina gudbarn att hemligheten med sushi och sashimi är att först och främst förstås ha hög kvalité på laxen, den ska vara fast, lite hård kan man säga och så ska den vara torr, det ska inte vätska sig om den. Om man som sagt sen skär den rätt, det är då den inte smakar rå fisk utan sushi. Vi har bara lyckats den gången och då konfererade vi i runt en halvtimme innan vi satte kniven i laxsidan och lyckades skära den så att alla fibrer och fettränder hamnade precis rätt i bitarna. Då blir biten inte seg och inte heller så lös att den nästan faller isär. Att köpa en stjärtbit av salmalax är den enkla och idiotsäkra lösningen, den är dyr, men man blir alltid nöjd. Jag tycker att det är värt det, men är man en familj på 4 personer eller nåt kanske man tycker att det blir lite väl dyrt förstås.

Tänk om man sov så bra

19/1 På måndagen var jag tillbaka på kontoret och på kvällen var jag sugen på svensk mat. Jag gillar Thaimat och det är det jag vill ha när jag är i Thailand för det är det som håller högst kvalité där. Hemma blir jag sugen på svensk mat för det mesta och det blir alltid ett uppdämt sug efter det när jag varit utomlands. Jag gjorde egen potatismos, som jag till skillnad från de flesta andra (vad jag har förstått) gör på fast potatis, inte mjölig. Jag tycker att både smaken och konsistensen blir bättre, jag gillar det lite sega potatismoset som blir när man vispar den fasta potatisen. Enligt mig får man inte snåla på mjölk, smör och salt, då blir det inte gott och då kan det ju likaväl vara och man kan äta potatisen som den är istället. Till moset hade jag färsk rödingfilé som jag bara kryddar med citronpeppar som mamma köpt åt mig på Krusmyntagården på Gotland. Sen steker jag den i smör och försöker att inte översteka den. Sen har jag bara citron och någon grönsak till, denna gång hade jag hittat färsk broccoli till bra pris. Turre och Judas sov djupt stora delar av kvällen, ibland tätt ihop, fast liksom av en tillfällighet, eller en bit ifrån varandra. De ser ofta både gulliga och roliga ut när de ligger och sover och som vilken larvig djurägare som helst så fotar jag förstås mina gullungar i alla dessa situationer. De är verkligen levnadskonstnärer, i alla fall vad det gäller att sova!

Hur kommer det sig att man måste städa ett hem som stått tomt?

18/1 Jag kom hem till Sverige på morgonen på söndagen. Pappa hämtade mig vid 7-tiden på Arlanda. Jag hade bestämt mig för att ta in diamanterna "in plain sight" så att säga, så jag reste med dem på mig. Det minskar risken för stöld tror jag och jag vet inte om man egentligen måste tulla för dem... De hade en jättesöt knarkhund som jobbade med stor glädje och gick på bagagebandet som om han aldrig gjort annat när han gick över väska efter väska som om det inte var något i vägen för honom. Under tiden jag var där så hittade han ingenting och jag såg inga medpassagerare som såg ut att vara typen som smugglar droger, men jag antar att det inte syns utanpå. Det är en bra tid att komma hem tycker jag, på en söndag dessutom. Då har man tid att tvätta och fixa och ändå vara fräsch till jobbet på måndagen. Nu hade jag ju också sovit helt ok i mitt bekväma säte/säng på planet. Jag hade tagit med mig avsminkningsservetter i handbagaget, så att jag slapp se ut som en tvättbjörn när jag kom hem, jag sminkade helt enkelt av mig och borstade tänderna innan jag skulle sova på planet. Då mår dessutom ögon och hud så mycket bättre nästa morgon. När jag kom hem blev jag varse hur skitigt det kan bli i ett hus när katten är ensam hemma och man har familj som kommer för att mata honom, jag tror att de kanske inte tar av sig skorna när de gör det, men jag tänker inte gnälla när de hjälper mig så ofta och länge när jag reser, de gör det också helt utan att gnälla. Däremot hade pappa ställt de tomma kattmatsburkarna på diskbänken och det är en stor risk eftersom de är ganska exakt lika stora som Judas huvud och om han får för sig att slicka rent dem inuti så kan han fastna. Jag förstår inte varför de stod där heller, soporna är precis under diskbänken och det var tre burkar, så det kan inte vara så att han har glömt dem. Jag packade upp och sen gick jag lös på städning och tvätt. Akvariet såg inte alls bra ut, vattnet var grönaktigt och växterna var bruna, det var tur att jag bestämt mig för att inte köpa fiskar innan jag åkte. Jag städade och skurade hela huset och badrummet också och tvättade en massa maskiner tvätt och hängde upp dem. Jag bytte toasitsen som jag inte tagit mig för att byta på flera veckor trots att den stod på plats i badrummet och att den gamla inte satt fast alls längre. Det gick mycket bättre än jag trodde, den passade bättre än de tidigare jag köpt och var lättare att montera så att den satt bra. Jag städade akvariet, tog ut allt vatten och gjorde rent gruset och växterna med handen och med vattendammsugaren, det vill säga en slang med en liten blåsa på som man kan dammsuga botten med. Sen fick jag göra om allt med de snälla bakterierna och sånt och jag har fått råd att inte skaffa fiskarna förrän bakterierna fått etablera sig i en vecka i alla fall, så jag måste vänta lite till.
Jag hade ett skinande, väldoftande hus när jag var klar och alla mina kläder var tvättade och upphängda. Jag var mycket nöjd med mitt dagsverke och satte mig äntligen i soffan med Turre och Judas och njöt av att vara hemma och i ett rent hus med min lilla familj.

Priority Pass är helt underbart och jag har det kvar

17/1 På lördagen var jag lite stressad, först skulle jag Y och hans sambo till sjukhuset för att K skulle på en efterkontroll, under tiden åkte jag och Y till sömmerskan som skulle sy min klänning. Y hade ringt henne åt mig kvällen innan för att kolla att allt gått som det var tänkt och för att få en adress. Jag fick prova klänningen och jag visste inte riktigt vad som var fel, bara att den inte var så fin som jag hoppats. Inte för att jag skulle säga det, för det var inget fel på hantverket, men det var inte den galaklännig jag hade hoppats på. Men efter att jag provat den tog hon in den vid midjan som jag bad henne och sen igen och igen. Efter tredje gången så satt den så snyggt som jag hade hoppats och då blev den precis den galaklänning som jag hoppats på, så jag var lättad. Sömmeskan skakade på huvudet och tyckte uppenbarligen att den var för tight. Men jag vill ju att det syns att jag har platt mage och liten midja nu när jag äntligen har det och en för stor klänning gör ju att man ser större ut.
Efter tillpassningen behövde hon som sagt 1 timme för att slutföra arbetet, så vi åkte tillbaka till sjukhuset och väntade på K och under tiden tog vi en kaffe och lunch på fiket där. Jag valde en Ceasarsallad och den var till min förvåning väldigt bra!
När K var klar och också fått sig lite lunch så åkte vi till sömmerskan för att hämta klänningen, Innan jag åkte ville hon och Y att jag skulle prova den en gång till så det gjorde jag och alla tyckte att det såg bra ut, så sen åkte vi hemåt. Vi stannade på en trädgårdsaffär för att köpa en skottskärra till K också och sen åkte vi hemåt. S och hans motorcykelvänner hade åkt till Pattaya dagen innan och nu skulle de komma tillbaka till Mae Phim och Buffalo Bill på eftermiddagen för efterfest. De körde för en god sak och samlade pengar till en skola för föräldralösa barn. Så klubben bjöd på mat när de kom hem. Jag ar tvungen att packa och fixa så jag var lite sen ned, men blev inbjuden att äta av gratismaten, fast det kändes som om jag snyltade. Först hängde jag med killarna i baren på övervåningen och sen hägde jag med tjejerna på uteserveringen. De är alla Thailändskor så de pratar mest Thai. Jag har ett litet problem med det där. Jag hänger oftast med killarna som enda tjej och egentligen så är det tjejfritt på deras träffar, tjejerna sitter en bit ifrån tillsammans. Men eftersom jag inte pratar Thai så blir det svårt. Men tjejerna är snälla mot mig och jag är välkommen, men det pratas i alla fall mest Thai. Jag blev erbjuden att smaka på deras soppa och de varnade mig att den var stark och det var den, men det är min favoritsoppa så jag slurkade i mig den på ett par minuter fast det sved i munnen och på läpparna och hon som satt bredvid mig ropade till de andra och var så imponerad över att jag åt den och så fort utan problem. Så jag låtsades att det inte brände som eld och tog en portion till...
Strax senare var jag tvungen att säga hejdå och krama om alla för att hinna upp och borsta tänderna och packa det sista innan jag skulle möta upp Y. Han visste ju att jag hade mer bagage än vanligt så han skickade ett meddelande att han var på plats och så kastade jag ned nyckeln till honom som vi har börjat göra, sen kom han upp och hjälpte mig med en del av bagaget och jag gav honom en kasse med allt som blivit över i min kyl, allt från vatten till filmjölk, pepparkakor och ägg. Det tog han tacksamt emot och lämnade hemma hos K innan vi åkte. Kaviaren som blivit över lade jag i en plastpåse och gav till S tjej för att ge till S som var en våning upp. Sen åkte vi mot flygplatsen.
Det var en kall kväll igen och det var 21 grader som minst på vägen till flygplatsen, men det var ju fortfarande rätt tidigt, så det blev nog kallare senare.
Jag och min vän A skulle möta upp på flygplatsen senare och vi sprang hela tiden om varandra för att jag stod i någon kö eller hon fick något jobb. Sen av en tillfällighet sprang vi på varandra i incheckningen trots att flygplatsen är enormt stor och rymmer tusentals människor. Hon hade en kund med sig och sa att vi skulle möta upp senare, efter säkerhetskontrollen. Som nyårspresent hade jag ju fått ett "Priority Pass" till flygplatsen, jag visste inte säkert vad för skillnad det skulle göra men det blev jag varse rätt snabbt! I incheckningen var det ingen kö, så jag gick i den vanliga. När jag sen skulle till säkerhetskontrollen så fick de syn på mitt kort och skickade mig till en mycket mindre ingång. Där var det bara ett par personer före mig och innan jag ens tagit upp datorn och grejer så var det min tur och jag var igenom på ett nafs. Sen var det samma sak i passkontrollen, ingen kö att tala om och ingen väntetid alls! A hade sagt att jag inte skulle ge dem kortet om de inte bad om det, så jag höll i det själv och visade det för dem och ingen bad om det, så jag har det kvar till nästa gång! Toppen, helt enkelt toppen!
Jag gick till loungen och strax efter att jag kommit dit kom A in och bara gav mig en kram i stort sett, sen var hon tvungen att gå. Hon jobbar som värdinna och visar folk rätt och tar hand om passagerare som är osäkra eller informerar då flighter blivit försenade eller inställda och det var en flight till Ryssland som just blivit inställd så för en gångs skull var hon helt upptagen hela kvällen. Annars sitter hon ofta och väntar, händer inget så har hon ju inget att göra och tittar mest på film. Typiskt att det skulle vara så just idag. Jag flög ju Premium Economy hem och jag älskar det verkligen! Det är så mycket mer bekvämt än ekonomi. I Premium Economy får man samma mat och hörlurar som i ekonomi och ingen liten väska med tandborste och grejer, men man får de alldeles underbara stolarna! Och sin egen lilla kokong av plts för ben och grejer. Jag önskar att jag inte var så snål och att jag inte vill betala för det oftare.

Stämningen var hög för vi var alla väldigt lättade

16/1 På fredagen åkte jag återigen till Coca Cola beach, men den här gången åt jag inte, jag köpte bara en dyr vattenflaska för att ha köpt något av dem. De har en katt på restaurangen som är vacker, mycket välskött och jättetrevlig! Han påminner väldigt mycket om Judas, fast han har ju förstås ingen isbjörnspäls. Någon gång mitt på dagen ringde S och sa att det var kalas för Ps dotter nere på Buffalo Bill den kvällen och att han tyckte att jag skulle komma. Ett par dagar tidigare hade flickan J och hennes mamma A haft en olycka med sin moppe och A hade ingen hjälm och fick en svullnad i hjärnan och stora sår på huvudet och axeln. Dessutom upptäcktes att hon hade ett bakomliggande hjärtfel, så det kanske var tur i oturen att hon kom in på kontroll innan något värre hände. Flickan hade hjälm på sig och kom undan med en bruten arm och vi var alla väldigt tacksamma och lättade att de båda skulle bli bra och nu fick komma hem igen så vi fick träffa dem.
Stämningen var alltså väldigt hög på kalaset och många av mina vänner var där. En massa thailändsk mat serverades och den höll mycket hög kvalité, sen fick vi tårta också. S son K skulle åka tillbaka till Rayong dagen efter för att plugga igen så vi fick en chans att fira av honom också och det var sista kvällen jag fick träffa honom eftersom jag skulle åka hem sen också.

Det är svårt att köra moppe när man fryser

15/1 På torsdagen tog jag en riktig hemmadag och gjorde saker jag måste få gjort. En sak som man ofta gör i Thailand är ju att fylla vattenflaskor. Man samlar på sig några mindre vattenflaskor och sen köper man en dunk på 5 liter, som man använder till att fylla på de andra. Sen ställer man de små i kylen. Den stora används också till te- och kaffevatten i vattenkokaren, det är ju onödigt att använda kallt vatten till det... Jag värmde på lite risgrynsgröt till lunch, den hade jag tagit med för att den låg i kylen hemma och jag tänkte att det kunde vara gott till frukost eller nåt i Thailand. Det var det inte... jag åt väldigt lite av den och kastade resten. Sen tvättade jag min långklänning i diskhon, den vill jag resa hem i och vill ha den ren och torr till på lördag kväll. Jag fick hänga den på tork i lägenheten istället för balkongen eftersom det inte går att hänga den där utan att den ligger mot golvet, ACn eller väggen
Framåt kvällen blev jag lite rastlös och åkte ned på fotmassage, men de hade hunnit stänga så då åkte jag till Ha ha bar för att hänga med T och hans vänner istället. De var som vanligt glada att se mig och själv var jag glad både för sällskapet och det faktum att jag kommit ihåg att ta på mig jackan jag fått låna av S, det var fruktansvärt kallt! När jag inte längre kunde känna mina tår och fingrar bröt jag upp och åkte hem. Nästa morgon fick vi veta att temperaturen varit nere i 16 grader under natten och det är kallt om du sitter ute med klänning och sandaler. Vi ska inte prata om att åka moppe! Jag skakade så pass att det var svårt att köra, mina skakningar gick ju ner i styret och det var svårt att hålla så stilla att det inte skulle börja vobbla. Jag var så kall att det gjorde ont när jag kom hem, men det blev strax bättre när jag kom in. T's kompis B hade gjort ett collage av bilder han tagit av oss och lade på Facebook, det finns med här. Tyckte att det var lite kul.

Den svenska jätten handlar smycken

14/1 På onsdagen åkte jag, Å och hennes chaufför till Rayong och Leamthong igen, denna gången för att hämta och betala mina diamanter. Som den shopoholic jag är så spontanshoppade jag även en ring för att komplettera setet. Armband var för dyrt och det får jag köpa nästa gång om jag har råd, just nu får detta räcka. Vi funderade en stund och kom fram till att det var säkrare att bära diamanterna än att lägga dem i handväskan eller påsen som det stod Diamond World på, ifall någon sett oss köpa diamanterna och skulle rycka väskan. Vi tog några bilder på mig och oss när jag hade diamanterna på mig och jag ser ut som en jätte bredvid de andra. Jag kände mig ganska fin innan vi tog bilderna, för jag fick positiv uppmärksamhet när vi gick i centrumet, men självförtroendet försvann helt och hållet när jag såg bilderna... Jag ser fet ut också av någon anledning. Fast chauffören ville ha en bild av honom och mig ensamma för att lägga på Facebook för att han tycker att jag är så snygg, när man ser bilderna så känns det absurt för mig. Dessutom lade de båda in inlägg och en av dem hade fördubblat värdet på mina diamanter och den andra hade fyrdubblat det! Deras vänner måste tro att jag är miljonär!
Jag upptäckte när jag kom hem att örhängena mer ser ut som blommor än stjärnor, det var ju en besvikelse när man handlat för så mycket pengar, hur kunde jag ha missat det?
Jag tycker i alla fall att smyckena klär mig, de är precis lagom stora och inte för mycket.
Lite ångest får jag alltid när jag shoppar något dyrt som jag egentligen inte behöver, men samtidigt tycker jag att om jag har råd och verkligen vill unna mig något, så är det bättre att köpa det än att lägga pengarna på hög.
Vi åt på en västerländsk restaurang innan vi åkte hem, det är också en kedja och maten var jättedålig och dyr dessutom. Men mina vänner var rätt nöjda med sin mat så jag sa ingenting. Jag har nog nämnt förut att om jag äter ensam så duger ingen restaurang för mig, men om jag har sällskap så duger det mesta.