22/1 På torsdagen hade pappa med sig en överraskning till jobbat. Han hade hittat våra gamla pass i en låda någonstans. Brorsan var så liten att hans pass saknade foto. Tydligen behövde man inte ha foto förrän vid en särskild ålder, det kanske är så fortfarande förresten? Jag var 9 år gammal när passet gjordes och jag kan liksom inte känna igen mig på bilden. Samtidigt som jag vet att det är jag så är det som om just bilden föreställer någon annan. Jag vet att när vi var i London två år senare när jag var 11 år, så var jag redan den jag är idag på något sätt och utseendet passar liksom inte in. Självklart har jag utvecklats och mognat sedan dess, annars vore det ju konstigt. Men när jag var 11 år fick jag och syrran vår första häst Gullan. Gullan blev senare min häst och syrran tog över hennes föl som föddes hos oss ett halvår efter att vi fått henne. Att få en häst när man är 11 år gammal, när man har föräldrar som inte vet det minsta om hästar, det kräver att man mognar snabbt som attan för att klara av att ta det ansvaret det innebär. Pappa gjorde vad han kunde för att hjälpa till och tog till och med ansvaret för stallet under en tid då alla hotades med uppsägning om ingen tog över, ekonomi har han alltid varit bra på och han hade inga problem att ställa upp med den kunskap han besatt. Oj, nu kom jag nog från ämnet en hel del...
I vilket fall så ringde jag till Tudor Arms på eftermiddagen för att boka bord till quizzet på måndagen. Som tur var svarade P som man ska prata med om det. Ibland är det jobbigt att ringa dit, man vet ju inte vem som kommer att svara och man vet därför inte om man ska prata svenska eller engelska och man vet inte om det är någon som vet vem jag är eller om jag bör presentera mig med mer än mitt namn. Ofta så inser jag ju ganska fort om det är någon som jag känner, för när jag säger hej och att det är jag så brukar de ju säga ett glatt hej och undra hur jag mår och vad jag vill. P har jag inga problem att känna igen på rösten eller hans reaktion på mitt namn och dessutom slipper jag vänta på att någon ska hämta honom. Det är ett självpåtaget ansvar jag har att boka plats till quizzet och planera, jag är den gemensamma nämnaren i vårt lag från början och det är jag som på olika sätt har värvat lagmedlemmarna. Nu är vi förstås väldigt goda vänner allihopa och de spelar även om jag är borta.För bara någon vecka sedan kom jag på att jag i 20-års åldern lovat mig själv att pierca naveln när jag kunde se den igen. Jag hade ju inte riktigt förväntat mig att vara över 40 när det hände. Men jag håller alltid löften, även om de är till mig själv. Jag kollade med mina kollegor om någon kände till om den lokala tatueraren var bra på sånt och ingen hade hört något dåligt om dem. När jag kollade deras hemsida visade det sig att de gör det på måndagar och onsdagar och jag kollade detta igår, då det var onsdag. Så jag åkte ner klockan 17, direkt efter jobbet, de hade nämligen drop-in på piercingen.
Sen gick det rätt fort, det var ingen före mig i kön så killen som håller i piercingar där gick bara in och förberedde det han behövde. Jag fick ta av mig skorna och sprita händerna och sen var det raka vägen in. Jag fick stå och visa magen en stund så att han kunde markera var piercingen skulle sitta för att det skulle se bra ut. Jag berättade för honom att min navel är byggd och inte naturlig, om det hade någon betydelse så vill jag ju att han ska veta det. Han hade tydligen sett massor med byggda navlar och han sa att min var den snyggaste han sett. Men så valde jag ju kirurg väldigt omsorgsfullt. När han kände sig säker på var den skulle sitta fick jag lägga mig ner på britsen och sen skulle han ta tag med en tång. Han varnade att han skulle få ta i en del, just för att naveln var byggd och därför var rätt hård och tajt. Det kändes rätt ordentligt när han tog tag och han påpekade att jag skulle få ett blåmärke av den. Sen höll han på och grejade ett tag och jag frågade om han kunde berätta hur det går till och vad han gjorde eftersom jag inte kunde se något, jag måste ju ligga ned platt. Då sa han att han försökte få i smycket... han hade alltså redan gjort piercingen utan att jag ens märkt det, det enda jag hade känt var ju tången och den var ju inte så bekväm direkt, men när han släppte taget gjorde det inte ont någonstans längre. Han satte en kompress på den, gav mig skötselråd och en påse havssalt. Saltet skulle lösas i vatten och användas för att tvätta piercingen två gånger om dagen. Första veckan skulle jag ha förband över den på natten, men det får man inte ha på dagen. Jag antar att det är för att den ska få andas ordentligt. Skärp och åtsittande kläder är inte heller tillåtet att ha. Mina jeans är rätt låga i midjan, men det rekommenderas i alla fall att man inte har skärp, eftersom det kan ta i när man sitter ned.Jag var en sväng ned till Väsby centrum och gick in en sväng på Kicks, där hittade jag ett schema för hur man gör "contouring" av sitt ansikte och det är jag nyfiken på. Jag tycker att unga tjejer är så fina när de sminkar sig, det är som om de alla får gå en kurs som vi äldre aldrig fick. Nu kan jag ju i alla fall studera den här i lugn och ro. Fast jag är inte typen som sitter hemma och övar och sen tar bort det och börjar om, så som syrran gör. Nej, jag prövar mig fram och eftersom jag bara gör det max någon gång i veckan så tar det tid innan jag fått det så bra som jag kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar