En massa jobb och en hel hoper glada dagar

Pa sondagen jobbade vi storre delen av dagen igen, jag hade forsokt att fa lite extra somn men sa mycket blev det inte. Tack vare K hade nastan allt printats ut redan fore motet, men det var tillrackligt att gora anda, aven om det inte var i narheten av att vara lika stressigt som vanligt.
Hade migran aven pa sondagen sa fick ta en tablett pa eftermiddagen och vila en stund.
Pa kvallen gick vi och at pa en pub i narheten, The Only Running Footman. Tydligen hade den rekommenderats av Guide Michelin 2010, men jag var inte alls imponerad. Maten var knappt okey ens. Kom i sang ganska tidigt aven pa sondagkvallen.

Pa mandagen var vi klara ganska tidigt och vid lunch packade vi in allt i tva taxi och akte till Royal Aeronautic Society dar allt skulle handa.
Jag sorterade alla namnbrickor i bokstavsordning och satte sedan upp var monter.
Min kollega kom in till London strax innan jag efter en vilserunda runt hela Mayfair kom tillbaka till hotellet efter en promenad pa 35 minuter istallet for de 5 minuter det egentligen borde ha tagit. Vi gick igenom var presentation och jag tjurade lite eftersom han hade fatt en junior suite medan jag och resten av kommitt'en bodde i vanliga sma rum trots att det ar vi som dragit dit allt folk och dessutom bor flest natter.

Sen gjorde vi oss vackra och promenerade tillbaka till RAeS for kvallens cocktailparty.
J som ju precis flyttat tillbaka till London motte upp eftersom vi hade ett par platser lediga. Och sen gick vi ett gang till puben The Kings Arms vid Shepherds Market. Det blev inte sa blodigt sent pa mandagkvallen heller. Jag tror jag kom i sang vid 1 ungefar.

Rolo feast for my sister in law

Var och shoppade lite schampo, balsam, tandkräm och sånt på Boots och gick in på Sainsbury's för att handla ett mellanmål när jag ändå gick förbi. Där hittade jag Rolokakor och Rolopudding som jag ju bara var tvungen att köpa till min svägerska eftersom hon älskar Rolo.

Kul att komma hem med!

London calling

På fredagkvällen packade jag först en del och sen kom L förbi och snackade lite skit och hämtade grejer sen blev det plötsligt bråttom. Jag hade lovat A att vi skulle in till Tudor och äta en tidig födelsedagsmiddag för att fira hennes födelsedag som egentligen var på lördagen.

Vi åt gott och tog ett par öl, men sen var vi så trötta att vi knappt kunde sitta upprätt längre.

Jag kom hem runt midnatt och fortsatte packa och kom inte i säng förrän vid 1.30 och sen tog det ett tag innan jag faktiskt somnade. Sen hade jag bett mamma att ringa och väcka mig innan hon gick och lade sig, så hon ringde 4.30. Sen slumrade jag till en stund och gick slutligen upp vid strax före 5.

Tog bara en dusch, hade verkligen ingen energi att snygga till mig.

Taxin jag bokat natten innan anlände exakt 5.30 som vi bestämt och killen hjälpte mig in med alla väskor och jag kom iväg till Arlanda i tid.

Väl där checkade jag bara in väskorna och hade blivit uppgraderad till Business Class eftersom de varit tvungna att boka om mig, så de förklarade för mig var lounchen var och sen hittade jag ändå inte dit. Hade tänkt att ta en kopp kaffe och kanske en macka till frukost där inne, men jag hade ändå lite dåligt med tid så det gjorde inte så mycket. Jag köpte en Red Bull på kiosken istället och sen fick jag ju en ordentlig frukost på planet eftersom jag flög Business. Jag vet inte om det berodde på att jag hamnade i Business, men jag fick checka in båda väskorna utan att betala nåt extra.

Flighten till London gick på runt 2 timmar istället för 2,5 som den normalt gör, men sen fick vi ingen gate att parkera vid, så vi fick sitta och vänta i nästan 30 minuter.

När jag kommit igenom passkontroll och allt sånt så kom väskorna direkt och jag ringde P och sa att jag var framme.

Han hade ringt kvällen innan och undrat om jag ville bli hämtad på Heathrow och det passade ju jättebra med tanke på allt bagage jag hade.

Han dök upp efter ungefär 20 minuter och vi stuvade in allt mitt bagage i hans relativt lilla bil, han var imponerad över hur mycket jag hade med mig. Men jag sa ju som det var, att jag hade hela montern med mig.

Vi fick åka till hans jobb och lämna mina väskor eftersom vi skulle hämta hans bagage också och sen hämta K och hans bagage. Vi gjorde det och efter att ha hämtat K insåg han när vi hunnit nån mil, att han glömt saker hemma. Det var bara att vända och vid det laget hade jag fruktansvärd migrän och ville bara lägga mig och vila. Men jag tog en spruta och när vi kommit fram till deras jobb satt jag kvar i bilen och vilade medan de packade firmabilen från golv till tak och sen hämtade mig för flytt till andra bilen.

Vid det laget mådde jag lite bättre och kunde till och med vara behjälplig i navigationen in till Mayfair och sen i jobbet vi började ta itu med på hotellet.

Jag fick ett rätt trevligt rum men det var jättekallt och det tog hela eftermiddagen och kvällen att värma upp det. Drinkbiljetterna vi fick vid ankomsten (1 för varje dag) gäller tydligen för all typ av dricka utom Baileys, det enda jag dricker. Så K fick min biljett och D fixade en Baileys åt mig. Jag blir sur på sånt där, jag tycker det är småaktigt. Baileys kan inte gärna vara dyrare än det andra de serverade.

Senare på kvällen gick vi allihopa ut på middag, D hade bokat bord på en riktigt dyr och fin Italiensk restaurang Delando tror jag den hette och har funnits sedan 1921. Det var absolut inget fel på den, men maten smakade inte så värst mycket. Jag hade beställt Risotto till varmrätt och för det första så var det en massa saffran i den och det stod inte på menyn och för det andra gör jag en mycket bättre risotto själv. Eftersom jag inte kan med saffran i mat så bytte S mat med mig, hon hade beställt lasagne och hade haft svårt att välja mellan den och Risotton och hade inget emot att byta. Som efterrätt ville jag gärna ha vattenmelon och det fanns på annan plats i menyn, men de vägrade servera bara det som efterrätt så nån efterrätt blev det inte.

När vi kom tillbaka till hotellet gick några till baren och tog en sängfösare, men jag klarade bara inte av det och gick och lade mig vid midnatt.

Jag sov rätt bra när jag väl somnade men hade svårt att komma upp i morse eftersom jag var trött, hade ont i nacken och början till migrän igen.

Vilka bjuder du på middag?

Igår var det Näringslivsdag här i kommunen. Företagarföreningen bjöd in till mässa, seminarium, lunch, drinkar och senare middag med utdelning av olika utmärkelser.
Vi har duktiga företagare i vår kommun och ett stort utbud av varor och tjänster, men folket är inte särskilt intressanta. Trevliga ja, men inte spännande.

Jag satt vid ett bord med trevliga glada människor, men när vi tömt ut ämnet om vad vi jobbar med så hade vi inte mycket mer att säga varandra. Men sen kom en sen gäst till middagen och undrade om vi hade lediga platser och det hade vi eftersom två som skulle suttit vid vårt bord uteblivit. Han satte sig bredvid mig och jag kände igen honom som en lokal politiker, en som jag inte sympatiserar med. Han visade sig vara intressantare än de andra och vi hade samtal om allt mellan himmel och jord, så middagen blev trevlig trots allt.

Jag har en fråga som jag brukar vilja ha svar på, särskilt när jag träffar nya människor.
-Vilka skulle du bjuda på middag om du får välja vilka fem personer du vill så länge de lever och är välkända? Du får alltså inte bjuda din familj och dina vänner.
Svaret man får är ofta överraskande och kul och ger en bra bild av människan man just har träffat och dess fantasi, åsikter och värderingar.

Så vem skulle du bjuda in? Jag vill gärna veta.

I eftermiddag blir det till att packa för London och eftersom British Airways strejkar blir jag tvungen att åka mycket tidigare än jag tänkt och måste därmed åka hemifrån vid 5.30 imorgon bitti. En god vän fyller år imorgon så vi ska in till stan ikväll för att fira lite, äta och ta en öl alltså. Men då gäller det att allt är packat och klart innan jag åker hemifrån. Mitt i detta ska Turre lämnas till syrran som är snäll nog att ta hand om knäppbollen när jag åker bort.

Jag har också beställt en ny fotoryggsäck som har plats för kameran med det långa objektivet monterat, dessutom finns plats för lap top i samma väska och det underlättar ju betydligt när man ska resa på jobb och behöver både kamera och dator. Vissa flygbolag tillåter nu för tiden bara ett handbagage och man vill ju inte gärna checka in datorn eller kameran.
Väskan skickas med bud i eftermiddag så att jag kan packa allt i den till London.

Monterväggen gick iväg till London igår och ska vara framme idag så det lyckades troligtvis bra. Materielen vi ska ställa ut i montern är jag däremot tvungen att ta med mig och checka in. Jag tog med mig min absolut största resväska till jobbet idag för att packa ned allt. Den väskan kan man inte packa full med kläder och grejer, då blir den för tung för att checka in. Nu fick jag pressa ned grejerna i den och expandera den, ändå var det knappt att ett av livflottehöljena fick plats.
Normalt sett åker jag tunnelbana från Heathrow till London, men imorgon får det nog bli taxi. Det är jobbigt nog att åka tunnelbana med en mellanstor resväska. Ska jag nu åka med en mellanstor, en enormt stor och sen ryggsäcken, nej det blir för jobbigt. I London saknar dessutom tunnelbanan ofta rulltrappor och hissar. Jag kan inte se hur jag skulle lyckas ta mig upp och ned för trappor med två resväskor som båda väger över 20 kilo.

Pysselkväll?

Ikväll är det dags för pysselkväll igen.
Vi vet med säkerhet att vi haft såna sedan 1998, för syrran har en t-shirt som hon gjort på pyssel -98, den är märkt med årtal. Frågan är däremot om vi inte hållt på sen runt 1995 eller nåt. Varannan onsdag ses vi en massa tjejer hos mamma, det har förstås kommit och gått folk under dessa år, men flera är kvar sen nästan början.
Mycket har hänt under åren, barn har fötts, gamla släktingar har dött, folk har gift sig och folk har skiljt sig eller separerat.
Hundar har kommit och gått också, de flesta har sina hundar med sig och åldrarna är blandade även bland dem.
Vi kallar det för pysselkväll, men nu för tiden är det vanligare att folk inte pysslar än att de gör det.
Min mamma och pappa röker inomhus och därför dricks det kaffe, röks en massa och snackas om precis allt, men pysslas gör det sällan.
Förr hade vi en lista för vem som skulle fixa fikabröd. Nu är vi inte lika organiserade, det fungerade ju ändå aldrig. Oftast har vi nu inget fikabröd och alla är glada ändå, eller så råkar alla komma på idén att ta med nåt precis samma kväll och så går det inte åt.
Vi har bara en regel, man får inte läsa på pyssel. Då blir man tråkig och inte särskilt social.
Undantag görs för de som studerar och för lärare som behöver rätta prov.
Annars har nog det mesta hänt på pyssel. Jag kan inte räkna de gånger någon har visat sin bh för de andra, vi har grillat, bakat, gjort chokladägg, någon har tapetserat ett dockskåp, gjort tröjor, stickat, virkat, sytt, broderat, målat, fixat naglarna, sorterat papper, noppat ögonbrynen, färgat ögonfransar, det finns inte mycket vi aldrig har gjort under de här åren.
Vi har till och med haft Tupperware, sexleksak, ljus, krydd och smink partyn.
Men det som gör pysselkvällarna så viktiga för mig är chansen att se flera goda vänner på samma gång. Det är så svårt att hitta tillfällen nu för tiden då alla är stressade.

Äntligen lugn och ro

Jag älskar att ha ett socialt liv och jag är mer effektiv på jobbet under stress. Men igår fick jag för första gången på nästan två veckor ta det riktigt lugnt och det var så skönt. Jag hämtade in den sista veden och håller tummarna för att det blir varmt inom två veckor. Diskade det som stått någon dag för att jag inte orkat/hunnit fixa det. Vattnade rosen som står på köksbordet, torkade bänken i köket och betalade räkningar, men sen gick jag och tog en eftermiddagslur.
När jag gick upp igen var klockan löjligt mycket. Jag hade sovit i två timmar och hade hunnit drömma om att jag skulle ta fina foton och att kameran bara hakade upp sig hela tiden.
Sen satt jag och såg 2½ men och sen 51st State. Den filmen var lite kliché men också riktigt kul faktiskt. Sen läste jag lite i boken jag lånat av min kollega: Flickan från ovan.
När jag sen gick och lade mig kunde jag inte sluta tänka jobb och formuleringar för mitt föredrag jag ska hålla i London nästa tisdag. Jag har oerhörd prestationsångest. Det var inte meningen att jag skulle göra det här, det var två kollegor som skulle det, men de drog sig ur och eftersom jag är med i kommittén så kände jag ett visst ansvar för det. Dessutom är det jättebra marknadsföring så jag vill och tycker att det ska göras och gör ingen annan det så får man väl göra det själv.
Så här långt ser det riktigt bra ut, men det är en sak att skriva ner det och göra en powerpoint-presentation, en helt annan att hålla själva föredraget på engelska inför 100-200 personer. Det fungerar helt okey om jag läser innantill, men det kan jag ju inte gärna göra. Även om S som också sitter i kommittén sa att de var tacksamma för att jag gör det så att det inte blir luckor i programmet, så sa hon också att i värsta fall får jag väl göra ett skript och läsa innantill.
Jag hoppas att det inte blir så, men det känns bra att ingen kommer peka finger om det slutar så.
Nu har i alla fall en av mina kollegor lovat att stå där med mig och vara lite sufflör, det känns bra av flera anledningar. Den ena är att det känns bättre att göra bort sig om man är två om det nu kommer det så, det andra är att han måste tyckt att det jag förberett var rätt bra och att han kan stå för det.
Sen mitt i alltihopa får jag veta att British Airways tänker förlänga sin strejk och att jag därför måste boka om min flight. I samma veva får jag veta att vår montervägg inte under några omständigheter går att checka in, varken på BA som jag flyger, eller SAS som min kollega flyger. Den väger helt enkelt 3 kg över maxvikten för incheckat bagage.
Vet med säkerhet att vi checkade in samma box förra året när vi skulle till Prag, men vilket bolag vi flög med då minns jag inte. Det kostade massor, men det känns ju onödigt att betala för en monter som sen står tom för att man inte vill betala för att få ned monterväggen.
Nu håller min kollega J på att undersöka om UPS eller FedEx klarar att få ned den till London senast måndag lunch.

Vanligt måndags quiz med ovanliga inslag

Jag hade bett en ny vän att vara med på quiz i måndags och hon tackade ja. Kul tänkte jag och tänkte inte på att förklara närmare hur reglerna ser ut och vad som förväntas av oss.
Hon dyker slutligen upp med inte mindre än två vänner som också tagit med sig två vänner...
Jag avskyr att säga nej till folk när det handlar om nån sorts gemenskap, jag tycker inte om att välja bort någon, att låta den/dem stå utanför.
Jag hade ju i min tur med mig ett fullt lag och hade varit tvungen att säga nej till en kompis.
Där står jag med ett gäng på 10 personer och man får vara max 7 i ett lag.
Slutligen fixar P så att vi åtminstone får sitta tillsammans, men vi får dela upp oss i två lag och då kan man ju ändå inte vara social på samma sätt, för då kan ju det andra laget tjuvkika. Ja, vad ska jag säga, som man känner sig själv, känner man andra...
St försökte göra det lätt för mig och backade för att inte krångla till det, men så gjorde också M och S. Så slutligen blev vi två lag med tre respektive fem i vardera och då hade vi tvingat två att spela. Ja, så det kan gå.
Stressad blev jag i alla fall, för hur jag än gjorde så var någon missnöjd.
Jag trodde mitt lag skulle bli glada över att slippa sitta precis vid toaletten, men nej, de var missnöjda med att sitta bland alla andra och gnällde på ljudet, värmen och att det var mycket folk. Dessutom blev de irriterade över att jag inte hade någon struktur. Ja, det var ju inte så att jag planerat att det skulle halka mig ur händerna.
Men slutligen vann deras charmiga personligheter och de förlät mig och vi hade kul ändå.
Dessutom kom vi tvåa, precis som J hade förutspått.
Av någon anledning lyckas han nästan alltid gissa rätt och sanningen att säga kommer vi sällan placerade om han inte är med. I hans värld är det trist att vi ofta kommer tvåa och sällan vinner. I vår värld är vi glada om vi kommer placerade, för det gör vi som sagt inte när han är borta.

På vägen hem stannade jag vid nattöppna apoteket och tog ut mina vitaminer och malaria medicinen, har inte hunnit det förrän dess.

När jag väl kom hem fick jag tillbaka Turre som varit på semester i "fjällen" med mina föräldrar. Judas blev så glad att se honom att han till och med masade sig upp från sovläge för att hälsa.

Jag var i Storbritannien

Det var J's sista dag och vi hade bestämt att fira av honom på Dubliner.

Det var en hel del av de som var där runt bordet som jag aldrig träffat tidigare, de visade sig vara kollegor till J och S.

Vi hade rätt kul snack runt bordet och vi hade en del omogna killsnack på vår tjejända. S hade med sig en jättetrevlig kollega L och hon och jag fann varandra lika lätt som jag och S.

När Tudor stängde föreslog jag att vi skulle gå till Dubliner, tjejerna verkade vara på. Men sen blev de andra överrens om att de skulle gå tillbaka till Baren. Vilken bar hade jag ingen aning om, när jag frågade visade det sig vara baren på ambassaden. Jag blev lite besviken, för jag trodde att det betydde att jag skulle få gå till Dubliner ensam. Men jag blev medbjuden dit och eftersom jag som vanligt var nykter så pressade vi in oss 6 personer i min bil och åkte till ambassaden vid Gärdet.

Vi kom väl till Baren vid 23.30 och vi var nog runt 8 personer. Vi hade jättetrevligt, det var ett lugnt och glatt gäng och quizmaster från Tudor hade också hängt på så jag kände ett par stycken och lärde känna de flesta av de andra också.

Kändes lite spännande att faktiskt tekninskt sett vara i Storbritannien fast jag var mitt i Stockholm.

Slutligen kände jag att jag hade svårt att hålla ögonen öppna och bilderna vi tog visade att mitt ena öga knappt hade halvljus. Så M släppte ut mig genom grinden och jag tog med quizmaster och en kille till och skjutsade dem tillbaka in till stan på vägen hem.

Jag kom i säng 5.30 den morgonen och somnade genast, trots att jag, S och quizmaster snackat en massa om spöken hela kvällen.

Oj vilken vecka! Del 2

I måndags kände jag egentligen för att spela quiz, men laget vill ju bara spela varannan vecka så jag åkte in till Tudor i alla fall. Ville träffa allt trevligt folk och snacka skit en stund.

Jag satt med ett av lagen för där satt ett par trevliga människor som jag känner. Det visade sig att resten av laget också var trevliga så jag hade en bra kväll. Dessutom träffade jag S, tjejen som ska ersätta J på Brittiska ambassaden och hon och jag klickade direkt och hade jättekul. Vi missade de flesta av frågorna och de andra var tvungna att repetera dem för oss.

Vi har mer eller mindre redan bestämt att vi ska åka utomlands tillsammans någon gång i sommar eller höst. Snackade också lite mer med P som jag inte känner särskilt väl, det var trevligt och jag fick sällskap till bilen.

På tisdagen kom äntligen H från Linköping. Jag hämtade upp henne i stan och vi gick till Tudor för att äta och ta ett par öl. Trevligt och lugnt var det. Vi åkte hem ganska tidigt, men sen satt vi och tittade på två av mina absoluta favoritavsnitt av Extras. En brittisk serie om statister. De har en riktigt känd gästskådespelare i varje avsnitt och de spelar då sig själva, men med nån sjuk tvist.

Kate Winslet och Orlando Bloom är favoriter, men också Ian McKellen och Daniel Radcliff. Avsnitten är ibland så pinsamma att man får hålla för ögonen, men kul är det.

På onsdagmorgonen var det tänkt att H skulle vara nere på stationen för att ta tåget klockan 8.15. Vi skulle äta en kvick frukost och sen åka. Men på något underligt vänster var klockan plötsligt 8.20 och vi hade inte ens kommit ut genom dörren. Hon blev 35 minuter sen till sin kurs i stan...

På onsdagen var det St. Patricks day och följdaktligen firande på alla Irländska pubar i stan. S och J skulle till The Liffey och jag skulle möta upp där. Efter att ha stått i kö i iskall blåst i runt en timme, blev jag slutligen insläppt förbi kön när en av tjejerna i måndagens quizlag såg mig och sa till vakten. Sen parade hon ihop mig med sin kompisd och sa att hon själv var tvungen att åka hem. Väl inne undrade jag varför jag stått i kö överhuvudtaget. Det var så fullt av folk att man knappt kom in och det verkade inte ens vara nåt kul folk. S och J var då och avslutade sin middag i närheten och skulle komma tillbaka. Men jag stod inte ut och när tjejen jag blivit ihopparad med ville till Dubliner så tyckte jag att det var en bra idé. Vi gick tydligen därifrån precis när S och J kom tillbaka. Jag tjejen och hennes (irländska)kille hoppade in i min bil och åkte till Dubliner där vi fick gå förbi kön och slapp betala inträde. Det kan vara praktiskt att känna Irländare på St. Patricks day.

På Dubliner var stämningen mycket trevligare och vi var glada att vi gått dit istället.

En väldigt full irländare med armar som trädstammar började smickra mig en massa, tydligen visade jag tydligt skepsis för efter ett tag sa han att jag var skrämmande och att jag inte skulle titta så elakt på honom. Det enda jag sa var att han nog tyckte att jag var så snygg för att han supit mig snygg. När mitt sällskap gått hamnade jag vid baren och pratade med E som jag haft ett gott öga till länge. Fick reda på mycket mer än jag någonsin vetat om honom och blev lite förvånad och kanske lite besviken. Men på plussidan får jag definitivt lägga det faktum att han var ärlig och enligt honom har han aldrig varit så ärlig mot någon människa. Det är om inte annat en bra grund för vänskap.

På torsdagen kom L från Gotland. Jag hade tagit ledigt för att få lite sovmorgon och min vana trogen så var jag ju bakfull eftersom Irländarna drack så mycket kvällen innan. Jag tycker det är lite orättvist att jag blir så bakis när andra dricker. Jag hämtade L i stan och vi åkte hem till mig där jag tog en dusch och snyggade till mig lite. Vi åt lunch och snackade lite skit, sen åkte vi tillbaka till stan. Vi gick in i några butiker för att förhoppningsvis hitta lite kläder till mig inför London-mötet och L hittade en jättesnygg topp åt mig som sitter bra, är snygg och bara kostade 150:-. Jag är verkligen jätteglad för den. Sen i sista stund högg jag med mig en lång jeansskjorta. Kunde bara inte låta bli, den var så snygg och om någon månad sitter den nog som en smäck.

På vägen tillbaka till bilen gick vi in på Asian Market och jag handlade ytterligare 2 kg Edamame-bönor.

Sen åkte vi till Tudor för att äta och efter mycket om och men lyckades P hitta platser för oss att sitta på, men innan dess hade jag stått och pratat med honom i dörren till köket och till vänster om dörren satt en kille jag kände igen men inte kunde placera. Jag stirrade honom i ögonen och han stirrade tillbaka. Hjärnan jobbade för högtryck: -Det är nån jag känner, jag borde säga hej. Men vem är det? osv.

När jag slutligen efter alldeles för lång ögonkontakt bestämt mig för att säga hej så inser jag att det inte är nån jag känner, det är Martin Timell. Till mitt försvar får jag säga att jag aldrig tittar på TV och att jag faktiskt bytit ett par ord förut med honom på Tudor. Jag slår ned blicken alldeles försent och går iväg. Fast antingen kände han igen mig, eller så blev han nyfiken för senare när vi skulle gå så var de på väg ut samtidigt och då var det han som tog kontakt med oss och började snacka och då bad jag slutligen om ursäkt för stirrandet och förklarade hur korkad jag är.

Jag och L tog bilen och åkte till Globen Annexet, för där skulle vi se Mika konserten. När L sa att hon ville se den ett par månader tidigare och undrade om jag hängde på så sa jag som det var, att jag inte ens visste vem det var men att jag testar allt en gång. Så jag fixade biljetter och visste inte alls vad jag hade att se fram emot.

Men det var riktigt kul. Till och med för-bandet var bra faktiskt och Mika själv var ju en riktig showartist. Han fick publiken med sig, tempot var högt, han hade övat in en hel del svenska. Det var partystämning helt enkelt.

L var jättenöjd och lycklig, jag var glad för en trevlig upplevelse med glad musik.

Sen började problemen... När vi lämnat bilen i garaget var vi som uppslukade i nån diskussion eller nåt och vi hade ingen aning om var vi ställt bilen. Vi åkte hissar upp och ner, tog trapporna samma väg och gick ut och in genom dörrar i nästan en timme innan vi hittade bilen och med tanke på att vi stått upp i nästan 4 timmar så hade vi rätt så trötta ryggar.

Efter ett kort överläggande bestämde vi oss för att ta en öl på Dubliner innan vi åkte hem och till vår lycka hittade vi Linköpinggästen H och hennes kollegor därinne. Jag hade visserligen tipsat om live-musiken där, men jag visste inte att de faktiskt gått dit. Jag skrämde H så hon nästan ramlade av stolen när jag smög upp bakom henne och försökte pussa henne på kinden.

Vi var väl där ungefär en halvtimme och sen åkte vi hem och sov.

Oj vilken vecka! Del1

Har visst missat att blogga helt och hållet denna vecka.
Jag har farit runt som jag vet inte vad, men kul har det varit i vissa fall, läskigt och stressigt i andra.

Fredagen förra veckan blev det lite utgång på Tudor Arms och senare Dubliner. Tanken var att möta upp med G och hänga lite med honom för att ta igen lite, jag har inte sett honom sedan nyår. Jag hade trevligt och hade rätt kul diskussioner om bland annat kroppsbehåring med en söt man.

På lördagen hade vi kommit överrens om att kompisgänget skulle komma hem till mig för att se Melodifestivalsfinalen och äta middag. Jättekul att vi var hos mig den här gången, det är vi sällan. Maten var god, men sällskapet var ändå bättre. Till och med vår älskade vän S som flyttat till Dalarna kom ned för att ses. Hon fattas oss nästan varje dag, så det var så fint att se henne igen. Det var länge sedan nu.
Jag var lite nöjd med mig själv när jag faktiskt tog hand om all disk innan vi ens tog oss ut på puben. Mycket trevligare att komma hem då.
Efter att ha bytt från ena puben till den andra så lessnade jag och A trots det goda sällskapet och tog oss in till stan och Dubliner för att få höra lite livemusik i en timme.

Söndag morgon vaknade jag till den mest bisarra sms-konversationen jag någonsin bevittnat. Tänk er en finska och en svenska som sitter och sms:ar helknäppa saker tillvarandra (och mig) på "finska". Det var alltså mer svenska med en tvist av finskmelodi och stavning. När de läste upp de sms jag missat när vi åt frukost tillsammans på konditoriet så skrattade jag tills jag grät. Så underbar, skum konversation om de mest ovidkommande ämnen.
L var bakis och trött, men efter mild övertalning och hennes varningar om att vi kunde få hjärnsubstans i kaffet och på mackorna om vi tvingade henne att hänga på, så blev vi trots allt äntligen fulltaliga igen.
Efter fika åkte jag och S till Rum & Trädgårdsmässan på Kistamässan. Var nog inte riktigt värt de 130:- och den långa transportsträckan från bilen, men nåja, nu är det gjort. Det var så lång att gå till mässan från parkeringen att vi misstänkte att parkeringstiden skulle gå ut innan vi ens kommit fram till entrén. Men vi hade tur och trots att vi stod 45 minuter över parkeringstiden så kom vi undan utan böter. Efter en snabb lunch på Max och två raska vändor på ikea och Bauhaus så hade ändå hela dagen gått.

Objektivt sett så var det nog prisvärt

Nu har jag bokat en resa till Sydafrika över påsken. Trodde att jag skulle vara tvungen att åka ensam, men nu åker systerdottern med. Hon fyller 16 år i juni, så hon är enkel att ha med. Första gången hon åkte med mig någonstans var till Kanarieöarna när hon var 5, det var helt okomplicerat. Min väninna, hennes svägerska och deras barn skulle dit och då bestämde jag mig för att åka med. Då kunde jag ju lika väl ta med mig ett barn jag också.
Hon har också varit med mig till London två gånger och hon är lätt att ha att göra med. Hon pratar visserligen inte särskilt mycket och verkar ofta helt oimponerad av det hon ser. Men hon är intelligent och saklig och gnäller aldrig.
Nu har jag köpt ett nytt objektiv till kameran så att jag förhoppningsvis kan lyckas knäppa lite bilder på lejon och andra spännande djur. Med det här objektivet kommer jag närmare motivet. Det har rätt högt ljustal, men har Image Stabiliser och var relativt billigt så man får ju välja lite efter hur mycket man vill betala. Jag inbillar mig att det är ganska ljust på stäppen i Afrika, så det höga ljustalet borde inte vara något större problem.
Jag köpte objektivet på blocket.se av en döv säljare. Brorsan hängde med mig till Bromma för att köpa det och när vi efter ett snabbt byte av miner, handslag, pengar, objektiv och gester var på väg tillbaka till bilen så utbrister han: -Vad skönt att slippa dösnacka med någon man inte känner! Jag kunde inte annat än hålla med. Men samtidigt önskar jag att jag kunde säga mer på teckenspråk än hej...

Igår köpte jag en ny kameraryggsäck, tanken var att den skulle vara mer lätthanterlig, ha plats för kameran trots att det nya längre objektivet satt på och dessutom ha plats för andra saker man kan vilja ta med sig såsom vatten.
Väl hemma började jag flytta över grejerna i den nya väskan och inser att kameran inte får plats om det nya objektivet sitter på.
Tackar min lyckliga stjärna för att vi har öppet köp i Sverige. Idag får väskan åka tillbaka till affären. Kanske duger den gamla? Kameran får i alla fall plats. Men jag tycker att det är lite struligt att använda den som ryggsäck, det finns inte mycket plats för annat än kameran. Som handbagage på flyget har den lite knappt med plats för biljetter, pass, plånbok, mediciner och bok.

Jag älskar att ha besök!

Jag ser redan fram emot nästa vecka. På tisdagen kommer en vän upp från Linköping, hon ska på kurs i Stockholm och kommer en dag tidigare för att stanna över, umgås och snacka skit. Jag har redan sett fram emot det i nästan två veckor. Jag försöker oftast att inte tänka på sånt för mycket. För när planer faller igenom så blir jag så fruktansvärt besviken. Men nu verkar det faktiskt som om hon verkligen kommer hit. Det ska bli så mysigt att umgås bara vi två och hon har ju aldrig varit hos mig, så det blir kul att visa henne hur jag har det.
Sedan på torsdagen kommer en annan vän över från Gotland. Hon vill se Mikas konsert och jag tycker ju att det mesta är kul, så jag sa att jag skulle hänga på.
Hon kommer in med båten strax före lunch, så vi ska göra Stockholm på eftermiddagen. Jag tar alltså ledigt. Det ska bli så himla kul att visa henne runt.
Henne har jag alltid bara träffat på hennes hemmaplan, det ska bli kul att visa henne hur mitt liv ser ut. Båda de här tjejerna är några av de mysigaste människor jag känner, men eftersom de bor så långt bort så ses vi i bästa fall ett par gånger om året.
Jag kan inte fatta att jag har sån tur att de båda kommer och bor över hos mig och dessutom samma vecka!

Inga rådjur men hare bra!

Hösilaget jag lade ut verkar inte ha gått åt så som jag hoppats. Vet inte ens om rådjuren har varit där och smakat. Det är svårt att se på håll om det finns några rådjursspår och jag har inte gått dit och tittat närmare. Harspår är det däremot till och från högen som nån slags flervägskorsning på skaren. Hararna har alltså hittat dit och det är nog de som har dragit ner högen lite. Bra att de uppskattar hösilaget, men de är oblyga nog att dela med utedriftshästarna som går inte så långt härifrån. Jag har sett dem sitta och äta i godan ro där i hagen när jag har åkt förbi med bilen.

Jag hade förresten en harpalt en gång för många år sedan. Jag hittade henne sittandes på landsvägen där vi hade stallet förr. Jag plockade upp henne och satte henne i passagerarsätet och åkte hem. Efter samråd med veterinär åkte jag till en gård i närheten som hade lamm. Lammnäring dvs. mjölkersättning för lamm är nämligen vad en liten harpalt ska äta. Efter lite skamlöst tiggande med harpalten i famnen så gick jag hem med en påse pulver. Jag döpte henne till Hare Bra och hon var en pina från början till slut. Enda gång hon tyckte om mig var när jag kom med mat, min tax tyckte hon däremot om och försökte dia honom tills han var helt öm och rosa på magen. Jag åkte bort ett par dagar och några vänner fick ta hand om henne. När jag kom hem var hon inte det minsta glad att se mig.
Jag hade bestämt ett datum med veterinären då hon skulle vara gammal nog att kunna ta hand om sig själv och jag kunde knappt vänta på att få släppa iväg henne.
Dagen kom och det åskade och regnade, men hon var så tjurig på mig att jag tyckte det var lika bra att skicka bort henne. Eftersom hon var så förtjust i hunden bestämde jag mig för att släppa henne i en slottspark med koppeltvång för hundar. Jag öppnade transportlådan och hon skuttade iväg. Inte en blick bakåt förärade hon mig innan hon kvickt trampade iväg mot friheten och ett människofritt liv.

Gratis bio, en god vän och världens trevligaste pub

En vän hörde av sig igår och undrade om jag ville gå på förhandsvisning av en film. Visst sa jag, gratis är gott!
Hade ingen aning om vad det var för film men Googlade förstås.
Flickan från ovan var det vi fick se och det var en väldigt speciell film. Den var välgjord och bra, men udda och kanske lite konstig. Men klart sevärd i alla fall.

Efter filmen tog vi oss till Tudor Arms på Östermalm. Underbart ställe med fin stämning. Lite så som de sjunger i sången, ledmotivet till Cheers. "Where everyone knows my name".
Det känns så fint när man kommer in där och alla blir glada och ropar efter en och undrar om de tagit fel på dag. För inte brukar jag vara där på tisdagar. Några får jag kramar av, andra pussar på kinden och nån talar alltid om för mig att jag ser extra fantastisk ut idag. Och nu pratar jag bara om personalen. Stamgästerna känner man ju också en del och jag har träffat några där som jag betraktar som goda vänner. Det känns lite som att vara i ägaren Chris vardagsrum, där han samlar kul och trevliga människor. Vi åt lite mat där också, det blev räkmackan de är så kända för. De har gjort den på samma sätt sedan de öppnade 1969 och det innebär en massa stora, fräscha, handskalade räkor. Det enda som inte är utmärkt på Tudor är coca colan, men det ursäktar jag gärna för sällskapet och allt det andra.

Sol, underligt humör, övningsflirtar och quiz

Underbara sol! Jag har en känsla av att mitt humör skulle ha varit så mycket underligare om det inte varit för denna underbara sol och allt färskt, krispigt ljus som flödar över oss.
Förra veckan grät jag otröstligt till fruktansvärt sorgliga filmer, men det kändes liksom som om jag bara behövde gråta, inte att det nödvändigtvis var filmen jag grät över.
En underlig helg som följde på en underlig helg veckan innan, en vän som tack vare änglavakt klarade livet. Jag vet inte, det känns som om hjärtat kramas ihop till en sten för att sedan expandera och nästan spricka. I ena sekunden blir jag sprickfärdigt lycklig av en trillande vårfågel och i nästa, ja då känns saker tyngre. Jag är inte van vid det, jag blir förvirrad.

Jag har tränat på att flirta. Igår gjorde jag två försök och jag tror jag störtade och brann i båda.
Första försöket var en total miss...
Om man ska flirta med någon kanske man ska göra det med just honom och inte genom hans kompis? Hoppas ändå att kompisen skvallrar. Det är ju ett ganska säkert sätt att göra det annars. Jag menar om kompisen skvallrar och han sen visar intresse så vet jag. Gör han det inte kan jag välja att tro att kompisen aldrig skvallrade.
Men ska det vara helt idiotsäkert att flirta? Jag tror det förtar syftet lite.

Andra försöket verkade gå ganska bra tills jag fegade ur och punkterade min egen flört. Enligt en kompis kunde man se hoppet slockna och besvikelsen i hans ögon. Han slank kvickt iväg och försvann innan jag hade en chans att rätta till misstaget...

Vi spelade quiz igår kväll och trots att jag kämpade som en gnu för att få med folk i laget blev vi slutligen bara fyra. Fyra tjejer i olika åldrar, men lika mycket singel allihopa.
Många killar såg till att ha vägarna förbi och prata med oss och äta upp chokladen vi tagit med.
Vi hade en kul kväll, riktigt bra faktiskt. Men vi gjorde totalt bort oss på quizzet, men det var rätt så väntat.

Vårkänslor, sol och isande kallt

Jag och två av mina vänner började dagen med frukost på konditoriet. Eftersom det var tänkt att vi skulle ta en promenad i vårsolen så var de lite otåliga och hetsade mig att dricka upp latten alldeles för snabbt. Hoppsan, kraftigt illamående blir svaret på sånt beteende. Vi åkte alltså iväg till Smedby för att parkera bilarna och gick genom skogen i djupsnön för att ta oss till Antunavägarna. Tungt var det att pulsa fram i snö som gick ända upp i ljumsken så fort man gick igenom skaren, dessutom med ett kraftigt illamående.
Båda gick över ungefär samtidigt. Vi kom ut på en plogad väg och illamåendet hade släppt och världen var så vacker.
Strax senare var vi inne på en väg som nästan helt saknar biltrafik och hundarna fick springa lösa. En boll fick de leka med också och de hade kul.
Det var en sån avslappnad fin promenad, med småsnack, sol och glada hundar.
Vi var ute runt en timme och gick väl 3-4 kilometer ungefär.

Det var tänkt att vi skulle ut på kvällen vi tre, men av någon anledning droppade de andra av. Tjurig som jag är och med starka minnen från förra helgen då jag satt ensam i två dygn, så bestämde jag mig för att gå ut ensam. Jag hoppades förstås på att träffa folk jag kände.
Gick till puben som tragiskt nog blivit vårt stamställe trots att den är rätt patetisk. De har visserligen trevliga ägare, men klientelet som går dit är det värre med.
Sprang på två kompisars, kompisar och satt ned med dem och ett par som de kände. Hade riktigt trevligt. Sen kom det in kompisar till mig som jag inte sett på länge så det var ju kul. Sen gjorde de missen att tala om för mig att de träffat Irländare på den andra puben, så jag försvann som en avlöning.
Irländarna hittade jag inte, men hamnade i det första gänget igen, med lite nytt folk i. Kul folk.
Sen gick vi mot bättre vetande ned till nattklubben som är det enda som har öppet till 3.
Hittade fler människor som jag kände och hade väldigt kul, det fanns en del absurda inslag i kvällen, som det faktum att flera killar bad om mitt nummer och slogs nästan om min uppmärksamhet. Kändes emellanåt som de stod på kö. Vad hände?
Nåja, det var kul och trevliga killar, men det kändes inte som om de var nåt för mig. Men jag är ju lite svårflörtad, så vem vet om de lyckas om några månader...
Underlig känsla var det i alla fall, kändes som om tjejer flockades runt mig på nåt sätt också. Träffade trevliga tjejer under kvällen med.

Långfredag? I alla fall tung fredag

Det har varit ganska mycket att göra på jobbet den här veckan, men det har känts som om jag inte fått något gjort. Då blir jag stressad och har svårt att sova emellanåt.
De sista timmarna på arbetsdagen blev extra tunga eftersom min dator hade svårt med kopplingen till nätverket. När jag skulle spara det jag jobbade med så fungerade det inte och jag fick göra om vissa saker några gånger eftersom det försvann i cyberrymden. Även när det inte försvann var det jobbigt eftersom det kunde ta 10-20 minuter att spara det jag gjort, eller öppna en annan fil som jag skulle jobba med.

Precis när jag var klar att åka hem ringde syrran från Jämtland och sa att en vän till oss varit med om en trafikolycka. Varpå jag oroligt ringde vännen och till min lättnad fick svar av henne. Hon lät matt, men levande. Eftersom hon satt ensam på akuten sedan flera timmar och jag precis slutade jobbet så erbjöd jag mig att hålla henne sällskap.
Det var egentligen meningen att hon skulle få åka hem då jag kom dit. Men eftersom hon hade lite underliga sensationer i kroppen ville de göra en CT och MR också. Jag var där ungefär 3½ timme och var orolig för hunden i bilen med tanke på kylan. Jag visste att han frös, men hur allvarligt var det?
Äntligen fick vi ett lugnande svar, de såg inga skador på bilderna.
Bara det var ett under med tanke på att bilen fick skrotas och att de var tvungna att såga upp taket för att få ut henne.
Nu ville de bara hålla kvar henne för observation och då kunde jag byta fokus och se till min frusna hunds bästa och åka hem.
Hon är nu hemma och mår efter omständigheterna väl, jag tror nog att hon hade änglavakt av en hel här av sina älskade som inte finns i livet längre.

Nu är jag trött och sliten efter jobbveckan, stress och oro. Nu ska jag maratonsova!

Paul Bettany och mina tofflor

Jag har blivit förälskad och pinsamt och fjortisaktigt nog så är det i en skådespelare.

Jag såg en film med honom nu ikväll, Wimbledon. Jag har aktat mig för den filmen, kanske för att jag nog har blandat ihop den med en annan film. Men nu såg jag den i alla fall. Den var ju urmysig! Verkligen nåt jag har missat. Söt film, söt skådespelare, sen fick jag ju stå ut med Kirsten Dunst som jag inte gillar. Men hon gjorde faktiskt också ett bra jobb.

Men till min ursäkt får jag ju säga att han är söt, intelligent, verkar väldigt trevlig och så har han ju en urhärlig brittisk dialekt. Blir ju helt knäsvag. Rödlätt, fräknig och blåögd...

Visste inte ens att det var min typ.

Jag fick ett par tofflor för två år sedan när jag frös i Texas. Jag har ju en merit som inte så många andra har. Jag har frusit i Athen-Grekland, Bangkok-Thailand, San Diego-Kalifornien, Fort Worth-Texas, Los Angeles-Kalifornien, Orlando-Florida. Jag kan ha missat nåt ställe, för jag har nog frusit på de flesta ställen jag har varit. Jag fryser mer eller mindre jämt.

Nå, i alla fall. Min värdinna Kelly tyckte synd om mig för att jag frös så väldigt. Så hon köpte en pyjamas och ett par tofflor åt mig och kallade det för en Thanksgiving present.

Jag älskar både tofflorna och pyjamasen. Det är för övrigt min första pyjamas trots att jag alltid önskat mig en.

Den använder jag mest när jag bor över hos andra eller delar rum med kompisar på vandrarhem och sånt. Hemma matchar jag oftast tofflorna med fleecemorgonrocken jag köpte i Salt Lake City för 5 år sedan... Nu börjar tofflorna nästan ramla sönder, de är nog redo att bytas ut.

Det gör inte så mycket, jag har ju fortfarade pyjamasen.

När jag var i Los Angeles i höstas köpte jag i alla fall ett par nya tofflor. Kanske inte med någon plan direkt, men jag kunde inte låta bli att köpa dem, de är helt underbara. Jag köpte dem på Universal Studios och de ser ut som Homer Simpson och man sätter fötterna i käften på honom-

Katten gillar inte mina nya tofflor, han tycker att de är läskiga. Men sanningen att säga gillar han inte ponnytofflorna heller...

Men själv kan jag inte låta bli att fnissa till varje gång jag kollar ned på mina fötter. Fötterna är också gladare och varmare i de här tofflorna än de utslitna Texas-tofflorna.

Jag har haft ett par tofflor från Krakow-Polen också, de var riktiga favoriter, men slets ut de också.

Lunch, lägenhet och soyabönor

Åkte in till stan mitt på dagen idag och åt lunch med en god vän. Trevligt att ses eftersom vi inte setts sedan vi var i Thailand i Januari. Delade på en vegetarisk lasagne som var helt okey när de väl hade värmt upp den. Först när vi fick in den var den kall.
Lunchen var bara uppvärmning för kontraktskrivning på min lägenhet i Thailand. Det är nämligen min goda vän som säljer dem.
Efter att ha försökt förstå allt det underliga juristspråket som dessutom var på engelska så skrev vi båda under och nu är det klart!
Ja, alltså de börjar inte bygga förrän i början av april och sen tar det runt 18 månader tills det är klart. Men nu är det påskrivet och klart i alla fall.
Innan jag åkte hemåt tog jag mig till Olof Palmes Gata 12, Asian Market för att se om de hade edamame, wasabi och riktig inlagd ingefära. Den som säljs i vanliga butiker är av märket Blue Dragon och den är fruktansvärt äcklig. Smakar mest vinäger.
Allt det jag åkte dit för fick jag faktiskt med hem. För att vara på säkra sidan köpte jag 2 kg edamame, dyrt blev det totalt 168:- bara för dem.
Hittade också Misopasta och lite konserver och så köpte jag färska vattenkastanjer, salladslök och böngroddar.

Bilden visar hur min lägenhet kommer att se ut.

Världens längsta helg

I fredags var jag ute med en kompis och hennes kollegor. Det blev en riktigt trevlig kväll och jag hade ett djupt och spännande snack med en kille jag träffade där. Kul att träffa folk man klickar med. Slutligen slet jag mig från detta spännande sällskap och skjutsade hem oss.

På lördagen gick det inte att få med henne på en fika, hon var för "trött".
Men en annan vän och hennes dotter hängde med till kondis och åt frukost. Kul att äntligen träffa dottern som jag varit nyfiken på eftersom mamma pratar om henne en hel del. Hon var liksom sin mamma en trevlig, intelligent tjej som var kul att prata med.

Sen...
Ja, sen hände det inget mer den här helgen.
Efter fikat på lördag förmiddag har jag suttit ensam och uttråkad resten av helgen. Ingen som ville/kunde umgås. Vissa var sjuka, andra var upptagna och en handfull var bortresta.
Jag som normalt gillar att sitta i soffan och se bra filmer, kände att det blev tråkigt.
Jag städade till och med skafferiet, tvättade två maskiner tvätt, städade badrummet, städade köket, dammsög och arkiverade papper. Jag gjorde till och med en stor sats köttfärssås, så nu har jag mat för en vecka framöver.
Det blev ett antiklimax att ha en så bra start på helgen och att resten liksom slösades bort på ingenting.

Är det förresten någon som vet hur länge man bör spara gamla räkningar, kontrolluppgifter och sånt?