Vänner eller "vänner"

14/2 Ännu en jobbig dag som jag inte kan berätta om särskilt mycket. Jag blev kallad till ett familjemöte hos mamma och pappa och efter drygt 6 timmar gick jag faktiskt därifrån något lättare och med lite mer studs i steget och med lite hopp om att saker kanske skulle kunna lösa sig. Men jag hade också en massa att tänka på och kände mig väldigt utpekad och ensam.
Det är väldigt många i mitt liv som hävdar att det är något allvarligt fel på mig och att jag borde gå i terapi. Jag förstår det liksom inte, jag är en god människa, jag tänker aldrig elaka saker om folk (utom möjligen i trafiken) och ändå upplevs jag som elak, ha dålig attityd och en massa annat. Mitt stora problem är att nästan alla i min omgivning tycker att det är något fel på mig och tycker att jag borde ändra mig, det är bara det att ingen tycker likadant och till slut är jag helt förvirrad och försöker göra alla till lags..
Jag känner ibland så som Otis Redding sjunger i "The dock of the bay", I can´t do what ten people tell me to do, so I guess I'll remain the same.
Jag jobbar med mig själv varje dag och ändå är majoriteten runt om mig, inte nöjda.
De som inte känner så säger att jag ska göra mig av med folk i min omgivning som inte tycker om mig egentligen, utan bara vill att jag ska vara någon annan än den jag är. Men sanningen skulle då vara att jag skulle ha väldigt lite "vänner" kvar och kanske inte heller någon familj om jag ska vara ärlig.
Jag tror att jag har något som gör att folk tycker att jag är självgod och stark och det ger dem en önskan att klämma till mig ordentligt för att jag ska få en "reality check", men som jag sagt tidigare, jag är mycket känsligare än vad folk tror och jag har svårt att bortse från vad folk tycker och tänker om mig och det gör att jag helt tappar livsglädjen när folk bara hittar fel på mig hela tiden. Det finns något talesätt som säger att folk i allmänhet inte har tid att tänka på hur du lever ditt liv, de är upptagna med sitt eget. Men jag vet säkert att några av mina "vänner" har diskuterat mig och mer eller mindre kollektivt bestämt sig för att jag är för fel och inte värd deras tid eller kraft, att jag är mer jobb än nöje.
Jag har haft inställningen att så många människor inte kan ha fel och att det är mig det är fel på och nu har jag bokat tid hos en terapeut sen får vi se vad hon har att säga och om hon hittar något fel på mig som går att göra något åt. Men jag hävdar fortfarande att jag är missförstådd, för jag gör aldrig något med elakt uppsåt, aldrig!
Det konstiga är att "nya" vänner, det vill säga de som känt mig i mindre än 20 år... de tycker att jag är helt underbar och att jag har ett stort, varmt hjärta och att jag är den lojalaste vän någon kan ha. Till saken hör kanske att dem jag kommer bäst överens med är de som alltid är raka och ärliga mot mig. Om de säger till direkt om de tycker något om mitt beteende eller vad jag säger så har jag ju möjlighet att förklara vad det egentligen var jag menade, eller att be om ursäkt om det blev helt fel. Det är såna människor jag känner mig trygg med, jag vet att de ställer mig mot väggen om de tror att jag gör något dumt och då ligger det inte och jäser. Även om jag blir ledsen just då så är det ju en mycket friskare vänskap när man pratar om saker istället för att gå till andra och prata bakom ryggen.
 De människor som känt mig väldigt länge tycks tro att jag är samma människa som jag var när jag var 20 år gammal, jag har utvecklats, ibland undrar jag däremot om de har det? Jag älskar svenska språket och du kan vara säker på att jag säger exakt det jag menar, för jag är bra på att uttrycks mig och jag är bra på det svenska språket, men problemet är att folk ofta tolkar in så mycket mer än det jag säger. Jag tror att det beror på att andra ofta bara säger en liten de av det de tänker eller tycker och därför tror de att det finns något mer bakom som jag inte säger, men det är allt, jag säger allt, det finns inte rum för tolkningar, jag menar precis det jag säger och om folk lärde sig det skulle nog mitt liv bli lättare. En vän trodde att jag sa något som passivt aggressivt till henne i ett meddelande för inte alls länge sedan. Jag skrev att hon inte behövde vara orolig för mig och att jag hade stöd av två andra vänner nu när hon inte var i skick att hjälpa och stödja någon annan. Hon trodde som sagt att det var skrivet som passivt aggressivt, men det betydde precis det jag skrev och eftersom hon inte låter mig komma undan med sånt så fick jag chansen att förklara för henne direkt vad jag menade och det hann inte jäsa till något det inte var. Jag visste att hon hade egna demoner att ta itu med och jag ville inte att hon skulle känna sig skyldig för att hon inte var där för mig när jag hade det jobbigt. Jag ville att hon skulle få en uppdatering och ville försäkra henne om att jag fick annat stöd så länge. Detta blev löst på den tiden det tog mig att skriva ett svar till henne, inte längre. Detta är en av anledningarna till att jag litar väldigt mycket på denna vän.