Har du någonsin sett en lambanana?

17/4 På tisdagen var jag på plats på museet klockan 8, då hade jag duschat, sminkat mig, ätit frukost och promenerat dit, det var alltså en ganska tidig morgon. Vid det här laget hade jag varit i farten och rest sedan en vecka tillbaka med saker att göra i ett hela veckan.
Vid 9.30 öppnade mötet med en Key Note Speaker, det är helt enkelt någon som har nåt intressant att berätta som rör vår industri (Flygsäkerhet). Denna gång var det en väldigt intressant talare, en engelsman som skjutit ut sig ur militära jetplan vid 2 tillfällen. Vid båda tillfällena skadades han ganska allvarligt och läkarna trodde inte att han skulle kunna gå och än mindre flyga igen efter den första olyckan. Men han var envis och lyckades ta sig tillbaka. Efter den andra gången blev hans rygg så illa tilltygad att han avråddes att flyga i plan med "ejection seat" igen, så nu får han stanna på marken.
Ja, vi som satt som trollbundna allihopa och sen kom 2 andra föreläsningar efter den och sen gjorde jag annat under tiden eftersom de andra inte var intressanta för mig.
Så jag satt i restaurangen och jobbade, det var en riktig aha-upplevelse att ha möjlighet att logga in på jobbservern när man är på resa, man får ju en hel massa gjort som man inte kunde göra på håll förr.
Under hela eftermiddagen sen satt jag och kollegorna D och J i möten med leverantörer och det drog ut på tiden så pass att jag fick skynda mig tillbaka till hotellet för att hinna bli klar till middagen.
Klädkoden var nu "black tie" vilket är lite svårt översatt, men högtidsdräkt eller nåt sånt kanske man kan kalla det. De som har en uniform eller nationaldräkt bär ofta den, annars är det smoking som gäller. Som kvinna ska man bära långklänning...

Redan innan jag lämnade mitt rum hade jag en dålig känsla när det kom till min klädsel. Jag misstänkte redan innan att jag skulle vara en av de få som följde klädkoden och troligtvis den enda kvinnan som gjorde det. Dessutom kände jag mig inte fin och dessutom ganska naken, men med en blick på klockan insåg jag att det var försent att byta kläder, jag var redan sen och hade 10 minuter att gå i högklackat för att komma till museet.
Stapplande så fort jag bara kunde tog jag mig till museet, på halva vägen blev jag omkörd av en kille jag känner och tog stöd på hans arm och när jag kom in på museet insåg jag att ja, jag var överklädd... Det är ju liksom inte meningen att man ska känna så om man följer klädkoden, det är ju det den är till för ju.
Jag lade i alla fall den känslan åt sidan och bestämde mig för att vara stolt över att jag följer reglerna.
Efteråt har det faktiskt framförts kritik från många håll mot de som inte klädde upp sig.
Vi fick ta en tur i Titanic-utställningen som ställts upp tillfälligt i museet men vi var alla besvikna, det handlade mer om samtida skepp och livet ombord än vad det handlade om Titanic. Dock läste vi en del tidningsartiklar från olyckan men det fanns ju inte tid att läsa så många. Titta på bilden och texten om Voilet Jessop, hon var ombord på Titanic när hon sjönk och klarade livhanken, sen var hon ombord även Britannic när hon sjönk... attans otur eller attans tur, det är frågan?
Tydligen var hon också ombord Olympic när hon kolliderade med något, men det står inte på lappan. Jag skulle nog också dra mig tillbaka till en stuga på landet och ägna mig åt trädgårdsskötsel om det hade hänt mig...
Kolla också bilden om författaren som skrev om Titan, 14 år innan Titanic sjönk.
Vid middagen blev jag uppmärksammad flera gånger, först för mitt arbete för förra årets möte i Stockholm och blev förärad ett konstverk från Liverpool, en Lambanana... Ful men cool är mitt omdöme, den får stå på mitt kontor. Sen fick vi en ny medlemsplakett eftersom våran försvunnit i en flytt. Slutligen gratulerade de mig på födelsedagen i efterskott.
Redan då vi satt oss till middag vid Kommittébordet uttryckte C oro för att vi skulle vara tvungna att bryta vår tradition med att sniffa "snuff" efter middagen. Han håller hårt på traditioner och det är Schweizarna som brukar ta med det och de var inte på plats, milde himmel, vad skulle hända nu?
Middagen var rätt trist och fantasilös men smakade i alla fall inte illa om än ganska fattigt.
Efter middagen visade det sig dock att en engelsman som bor i Schweiz hade tänkt så långt som att ta med det så det blev av till allas stora lättnad och glädje.
Man står i en cirkel och sätter fingrarna mot varandras och sen lägger någon snuff på handen på en och så brukar då schweizarna dra nån ramsa och sen sniffar man i sig det. Jag tog i lite för mycket första gången för kvällen och det sved långt upp i hjässan. Alla ser väldigt roliga ut efteråt med tårar i ögonen, brunt på läppen och näsan och spott och fräs.

Men det var middagen avslutad och folk började droppa av till puben som låg nästan bredvid och där hängde jag med kollegorna och norrmännen och vi hade trevligt. Senare hade jag ett snack med en engelsman jag känner sedan tidigare och vi hade djupa samtalsämnen likväl som roliga och när puben stängde gick jag stödd på hans arm till hotellbaren där alla de andra var. Jag stannade så länge som var artigt och sen gick jag faktiskt och lade mig trots att de andra fortfarande var uppe, jag börjar nog bli gammal...