Presentation och Galamiddag på The Dorchester

På morgonen på tisdagen var jag otroligt nervös, kan nog nästan säga livrädd. Min kollega var lika vettskrämd som jag och konstigt nog kändes det bättre att slippa vara ensam om det.

Vi skulle göra den första presentationen på hela evenemanget, S hade fixat det så eftersom jag tyckte det skulle vara skönt att slippa vara nervös längre än nödvändigt.

Vi gick upp och ställde oss på scenen inför de drygt hundra personerna och försökte att inte tänka så mycket på att de satt där och plötsligt var vi klara!

Jag hade lagt upp det så att jag körde den större delen, sen tog min kollega över och presenterade en del och sen tog jag över igen. Jag hade lagt det roligaste sist och fick som tur var det skratt jag hade hoppats på från publiken. På det stora hela kan man säga att det var mycket lyckat. Visst stakade jag mig och uttalade vissa ord fel så att jag fick rätta mig och jag läste en hel del innantill. Men jag fick fram det viktiga och fångade i alla fall publikens intresse. Så man kan säga att presentationen var sisådär, men föredraget var bra och intressant. Min kollega gjorde nog lite bättre ifrån sig än vad jag gjorde, han läste inte innantill och det flöt på bra. Men jag försvarar mig med att jag hade mycket mer material än han.

Det som känns riktigt bra är att jag hade rätt, det var viktigt att genomföra det hela så som det var tänkt från början och jag är både glad och stolt att jag tog tag i det. Många intresserade potensiella kunder kom förbi vår monter i kaffepausen och hade projekt de trodde att vi skulle kunna hjälpa dem med. Dessutom blev vi erbjudna en ny agentur för ett amerikanskt företag. Flera av de vi känner kom också förbi och sa att vi hade gjort en bra presentation. Jag tror att de mest ville vara snälla eftersom vi hade varit så nervösa innan, men det kändes i alla fall bra att få höra det. Jag tror att det var vårt företags bästa år på just det här evenemanget, det kändes verkligen som om folk fick upp ögonen för vilka vi är och vad vi gör. En riktig succé kändes det alltså som. Sen får vi väl se hur mycket som i slutänden verkligen blir av.

Efter allt detta gick vi helt utmattade tillbaka till hotellet och vilade en stund och sen kom min kompis förbi eftersom jag bjudit in henne till galamiddagen. Vi gjorde iordning oss på mitt rum vilket tog sin tid och trots att jag planerat ordentligt med tid så fick vi slutligen stressa för att möta upp min kollega och en annan kompis som vi skulle ha sällskap dit med. Vid det laget störtregnade det och vi tjejer bestämde oss för att ta en taxi.

Jag var riktigt nöjd med hur jag såg ut i min nya klänning och fick också en massa komplimanger. Två goda vänner som inte var på konferensen var inbjudna till middagen av andra och det var verkligen kul att se dem. Jag har inte sett någon av dem på ett helt år.

Till bordet hade jag två jättetrevliga amerikanska militärer och vi hade jättekul under middagen. Maten var bra och efter att alla ätit klart hade vi en gästtalare, Ed Coates som skulle berätta om sitt lags race mot fem andra lag i en kapplöpning till sydpolen. Det var väldigt intressant och han var en bra talare och riktigt rolig också, så alla satt som trollbundna trots att han nog pratade i en timme i alla fall.

Efter talet började en del folk droppa av och vi kom iväg ett underligt gäng på 2 svenskar, 2 amerikaner, 4 britter och en fransman och hittade en pub en bit ifrån Dorchester. Vid det laget kändes det som om det brann under mina fotsulor. Är det inte underligt att man som tjej sätter på sig fina skor för att se vacker ut och senare på kvällen stapplar man som ett blöjbarn för att man valde obekväma men vackra skor. Känns som att det liksom förtar det ursprungliga syftet.

Vi fick bara en drink på den baren innan de stängde, så vi gick vidare till nästa bar. Där tog vi flera drinkar och jag fick min tändare stulen av en fräck tjej som undrade om någon hade eld. Jag hade räckt henne min tändare och frågat om jag skulle få tillbaka den, -självklart! sa hon. Sen såg vi henne aldrig mer. Sen stapplade vi tillbaka till vårt hotell där vi visste att andra kompisar väntade på oss. Jag kom nog inte tillbaka till mitt rum förrän 3-4 på morgonen och då hade jag svårt att hamna i djupsömn. Sen blev det en någorlunda tidig morgon med jobb igen och sen avslutades konferensen. De av oss kommittémedlemmar som var kvar över natten gick ut på en lyxig kinarestaurang och fick sällskap av två extra killar och sen blev det hotellbaren till halv två.

I morse fick jag lite sovmorgon och fick sen ta itu med att få hem vår utställningsvägg vilket inte var så svårt som jag hade trott. Jag fyllde i en fraktsedel efter att ha ringt till min kollega i Sverige och fått vårt FedEx kundnummer och sen gjorde hotellet resten. Personalen där har verkligen varit underbara under den här veckan. Om man har råd att bo där när man åker till London så rekommenderas det varmt. En kort promenad senare släpade jag min väska ned för trapporna till tunnelbanan vid Green Park och åkte till flygplatsen. Min kollega hade varit snäll och tagit den större väskan med utställningsmateriel så det blev inte så jobbigt att åka tunnelbana.

Efter en försening på nästan en timme på grund av att toaletten på planet strulade och en tupplur under tiden vi väntade så hade jag ett kul snack med killen som satt bredvid mig. Vi snackade om film, musik, kändisar och vilka han skulle bjuda på sin drömmiddag.

Sen var jag äntligen hemma igen och hämtades upp av mina föräldrar på Arlanda, sen bjöd de på middag på Thairestaurang. Nu har jag haft besök av en av mina bästa vänner och har snackat skit och packat parallellt. Så nu är jag nog klar för morgondagens resa till Sydafrika.

På bilden ser ni mig, de två amerikanerna jag hade till bordet och den andra bordsdamen på deras andra sida.