Men snart var det dags att bege sig av igen ut på Sundowner den här gången. Alla danskarna bangade eftersom det var så fint väder så vi var 7 svenskar som gav oss ut trots att vi egentligen kände mest för att sitta i solen. Men oj, gissa om vi inte ångrade att vi pallrat oss iväg!
Det tog inte så lång tid innan vår chaufför hittade mamma och baby noshörning. Efter att ha umgåtts med danskar i en dryg vecka blir jag osäker på vad de egentligen heter, de kallar dem för näsehorn. I alla fall så stod de oerhört nära och slutligen var baby ända fram till bilen och tuggade på däcken. Han var helt bedårande och vi tog hundratals bilder och ojade oss men när mamma tog några steg närmare för att kolla läget då blev vi nervösa och vår chaufför startade bilen och varvade den lite, då tog hon ett par steg tillbaka. Vi satt där i en halvtimme och bara förundrades och sen började det bli lite bråttom till solnedgången så vi åkte vidare och körde förbi grinden och där stod Becky en struts som själv har sökt sig till människorna, hon var vild från början men nu måste de stänga dörrarna för att hon inte ska gå in. Tydligen blev hon änka för något år sedan då hennes man blev tagen av ett lejon och nu är hon ensam och vill ha sällskap.
Sen såg vi solnedgången från Sundowner Hill med fantastisk utsikt och tog de sista fotona vi hade plats med i kamerorna.
I utkanten av vår himmel fanns det stora vitfluffiga moln som blixtrade. Jag har aldrig sett något liknande. Blixtarna studsade runt inuti molnen och fick dem att blinka i pulser, men inga blixter verkade hamna utanför molnens gränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar