I morse när jag vaknade fanns det inget vatten. Den självklara gissningen var ju att det frusit, men det har ju aldrig hänt tidigare så för säkerhets skulle kollade jag med trevliga grannen om de har nåt vatten. Jo, det har de. Eftersom de är fina, trevliga grannar fick jag också ett erbjudande att använda dusch och toalett hemma hos dem. Men tänk om köldknäppen håller i sig. Inte vill jag pulsa genom snö och kyla för att gå på toaletten då. Helt oförstående över detta nya problem och vad det kommit sig av satt jag och beklagade mig för min favoritkollega A på fikarasten. Hon kom kvickt på att det nog berodde på att jag nyss fixat packingen i toaletten. Förr stod den ju och rann mer eller mindre hela tiden och kanske är det därför vattnet inte frusit tidigare. När det gick upp för mig att hon troligen har rätt så satt jag och stirrade fånigt i fjärran med halvöppen mun ett par sekunder. Annars brukar man ju säga att den som inte underhåller sitt hus drabbas av skador i det. Inte kunde jag väl tro att det kunde bli precis tvärtom.
Första steget är nog att försöka ta sig in i krypgrunden för att ta en titt. Det känns inte särskilt lockande. För att komma fram dit måste jag ta mig igenom eller över en 2 meter hög och 2 meter bred snövall som jag skottat upp under vintern. Sen måste jag skotta mig ned till locket som ligger för öppningen till krypgrunden. Allt detta ska dessvärre också göras i 15-20 minusgrader.
När jag väl tar mig ned i krypgrunden måste jag kräla och krypa in i det kalla mörkret och försöka ta reda på vad som är problemet.
Jag brukar tycka att jag har tur som får bo så fint i mitt lilla hus på landet. Just nu känns det som att folk har rätt när de hävdar att det är mycket jobb att ha ett eget hus...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar