Smickrad och glad

En vän ringde mig häromdagen och bad mig om råd i barnuppfostran.
Själv har jag ju inga barn, hon har två.
Det var väldigt smickrande och jag blev väldigt glad för förtroendet.
Äldsta dottern hade gjort något hon inte borde ha gjort, men vad mamma sagt innan var att hon tyckte att hon inte skulle göra det och att hon tyckte det vore dumt att göra det. Hon sa aldrig att hon inte fick...
I mina ögon kan man då inte bli arg. Hon visste att mamma tycker det vore dumt, men mamma har inte förbjudit henne, alltså har hon inte brutit ett förtroende eller några regler.
Min vän såg det ungefär på samma sätt och insåg att hon borde poängtera att hon fortfarande tycker att det var dumt, men inte bli arg.
Andra föräldrar har försökt att påverka henne till att bli arg på dottern.
Jag kände hur jag blev några centimeter längre när hon tackade för min syn på saken och sa att det var så bra att kunna rådfråga mig eftersom jag alltid såg saken från båda håll.
Kanske är det för att jag rent praktiskt är vuxen, men ändå rent teoretiskt är den yngre barnsligare generationen i mitt liv...
De flesta föräldrar säger att sekunden man får barn så glömmer man själv hur det var att vara barn/ungdom. Kanske är det sant, vad är egentligen evolutionens tanke med det?