Nu ar vi pa plats i Orlando, Florida.
Kallt som fan har det varit och trott har jag varit storre delen av tiden.
Efter en natt pa Gatwick i London akte jag till Orlando, en resa som tog nastan 10 timmar. En av de varsta flygresorna jag har gjort. Manga barn var med pa planet och ingen av dem var tyst nagon langre stund i taget. Bakom mig satt en pojke som sparkade mig i ryggen, drog i satet, bankade pa det och petade mig i huvudet. Den stressade mamman visste inte vad hon skulle gora fast jag bad henne upprepade ganger att snalla fa sitt barn att sluta sparka.
Mycket somn blev det alltsa inte.
Snalla J hamtade upp mig pa flygplatsen och vi stack till hotellet.
Snabbt in med vaskor och lite fixande med klader och sant, sen var vi tvungna att aka ivag for att ta bussen till Kennedy Space Center.
Det tog lang tid for bussen att komma dit och jag hann ta en liten power nap.
Synen som motte oss var overvaldigande nar vi klev av bussen. Vi hade blivit forvarnade om att vi inte var de enda som ville se uppskjutningen av rymdfarjan, utan att de raknade med runt 30 000 personer bara pa Kennedy Space Center omradet. Det var bilar och folk overallt och kon maste ha varit runt 300 m lang. Folk vantade sig en kall natt och det bars pa filtar, foliefilter, tacken och sovsackar. De flesta hade massor med lager klader pa sig och mossa pa huvudet.
Efter en relativt kvick runda inne pa omradet, dar vi framforallt kopte souvenirer bar det av tillbaka till bussen med tillhorande koer dit.
Efter en halvtimme i bussen kom vi ut pa den lilla strandremsan dar VIP gaster far se uppskjutningen. Redan da vi klev ur bussen visste vi att resten av natten skulle bli rent lidande. Det var runt 4 grader varmt och blaste ganska rejalt, trots mina fyra lager klader och lanad filt fran hotellet, sa fros jag anda in i margen.
Efter mycket om och men narmade sig klockan tiden for uppskjutningen och jag borjade bli forsiktigt optimistisk. Nar det var mindre an 20 minuter kvar och de rapporterade att allt sag bra ut sa trodde jag att det var klart.
Men inte da... nar endast 9 minuter aterstod sa stalldes det in pga. molntacket.
Det kandes surt att ha frusit och rest hela natten for det. Nar vi kom tillbaka till hotellet vid 7.30 pa morgonen sa hade vi varit darifran i drygt 12 timmar...
Nar vi vaknade till liv framat eftermiddagen ringde vi till researragoren for att boka nya bussbiljetter, men det var forsent, alla biljetter var slut. Konstigt tyckte vi eftersom det snarare borde vara farre an fler som akte dagen efter. Men det blev till att kora bil till Kennedy Space Center och helt enkelt titta darifran. Nackdelen med det ar att det ar langre ifran och med samre sikt. Man ser inte farjan forran den har lyft.
Det gjorde daremot var kvall och natt kortare an dagen innan och gav oss en chans att se rymdfilmen pa omradet och mig en chans att prova rymdfarje-simulatorn som J testad kvallen innan. Sjalvklart kunde vi inte motsta att handla annu mer haftiga grejer i butiken. Mamma far den har gangen en nalle i rymddrakt, tyckte det passade valdigt bra.
Vi lyckades lana ut vara stolar och filtar till ett aldre par som hade varken eller, sa de passade dom i flera timmar medan vi gjorde annat an att sitta och frysa.
Slutligen petade vi i oss och lite mat och sen var det dags att satta sig pa plats.
Nar de 20 minuter fore planerat uppskjut sa att det sag lovande ut gick det en rorelse genom folksamlingen. De som knappt vagat hoppas borjade se mer levande ut aven om de kampade hart for att inte ta ut nagot i forskott. Nar 10 minuter var kvar och de meddelande att vadret sag bra ut och om inget annat gick snett skulle det bli av, da jublade folkmassan och klappade handerna. 5 minuter kvar till uppskjutet, folk borjade stalla sig upp forvantansfullt.
Nu borjade jag fatta att det nog skulle bli av och armbagade J i sidan och vi flinade forvantansfullt.
J hade sagt at mig att inte filma sa koncentrerat att jag missade hela grejen, men jag hade kameran redo i handen.
De sista sekunderna raknades ned hogt och plotsligt blev hela himlen ljus i horisonten.
Strax senare kom den flammande ovalen upp over tradtopparna. En valdigt underlig kansla.
Jag kan fortfarande inte fatta att det faktiskt satt 6 personer ovanfor det dar hett brinnande klotet. Ljudet var inte sa hogt som vi hade trott och hoppats och jag maste erkanna att jag trots allt tittade mer i kameran an pa riktigt. Sa det kanns valdigt konstigt och overkligt an sa lange.
Jag har sett den sista morkeruppskjutningen av rymdfarjan!
I've seen the launch of Endeavour mission STS-130, and I've got the t-shirt ;-)
Kallt som fan har det varit och trott har jag varit storre delen av tiden.
Efter en natt pa Gatwick i London akte jag till Orlando, en resa som tog nastan 10 timmar. En av de varsta flygresorna jag har gjort. Manga barn var med pa planet och ingen av dem var tyst nagon langre stund i taget. Bakom mig satt en pojke som sparkade mig i ryggen, drog i satet, bankade pa det och petade mig i huvudet. Den stressade mamman visste inte vad hon skulle gora fast jag bad henne upprepade ganger att snalla fa sitt barn att sluta sparka.
Mycket somn blev det alltsa inte.
Snalla J hamtade upp mig pa flygplatsen och vi stack till hotellet.
Snabbt in med vaskor och lite fixande med klader och sant, sen var vi tvungna att aka ivag for att ta bussen till Kennedy Space Center.
Det tog lang tid for bussen att komma dit och jag hann ta en liten power nap.
Synen som motte oss var overvaldigande nar vi klev av bussen. Vi hade blivit forvarnade om att vi inte var de enda som ville se uppskjutningen av rymdfarjan, utan att de raknade med runt 30 000 personer bara pa Kennedy Space Center omradet. Det var bilar och folk overallt och kon maste ha varit runt 300 m lang. Folk vantade sig en kall natt och det bars pa filtar, foliefilter, tacken och sovsackar. De flesta hade massor med lager klader pa sig och mossa pa huvudet.
Efter en relativt kvick runda inne pa omradet, dar vi framforallt kopte souvenirer bar det av tillbaka till bussen med tillhorande koer dit.
Efter en halvtimme i bussen kom vi ut pa den lilla strandremsan dar VIP gaster far se uppskjutningen. Redan da vi klev ur bussen visste vi att resten av natten skulle bli rent lidande. Det var runt 4 grader varmt och blaste ganska rejalt, trots mina fyra lager klader och lanad filt fran hotellet, sa fros jag anda in i margen.
Efter mycket om och men narmade sig klockan tiden for uppskjutningen och jag borjade bli forsiktigt optimistisk. Nar det var mindre an 20 minuter kvar och de rapporterade att allt sag bra ut sa trodde jag att det var klart.
Men inte da... nar endast 9 minuter aterstod sa stalldes det in pga. molntacket.
Det kandes surt att ha frusit och rest hela natten for det. Nar vi kom tillbaka till hotellet vid 7.30 pa morgonen sa hade vi varit darifran i drygt 12 timmar...
Nar vi vaknade till liv framat eftermiddagen ringde vi till researragoren for att boka nya bussbiljetter, men det var forsent, alla biljetter var slut. Konstigt tyckte vi eftersom det snarare borde vara farre an fler som akte dagen efter. Men det blev till att kora bil till Kennedy Space Center och helt enkelt titta darifran. Nackdelen med det ar att det ar langre ifran och med samre sikt. Man ser inte farjan forran den har lyft.
Det gjorde daremot var kvall och natt kortare an dagen innan och gav oss en chans att se rymdfilmen pa omradet och mig en chans att prova rymdfarje-simulatorn som J testad kvallen innan. Sjalvklart kunde vi inte motsta att handla annu mer haftiga grejer i butiken. Mamma far den har gangen en nalle i rymddrakt, tyckte det passade valdigt bra.
Vi lyckades lana ut vara stolar och filtar till ett aldre par som hade varken eller, sa de passade dom i flera timmar medan vi gjorde annat an att sitta och frysa.
Slutligen petade vi i oss och lite mat och sen var det dags att satta sig pa plats.
Nar de 20 minuter fore planerat uppskjut sa att det sag lovande ut gick det en rorelse genom folksamlingen. De som knappt vagat hoppas borjade se mer levande ut aven om de kampade hart for att inte ta ut nagot i forskott. Nar 10 minuter var kvar och de meddelande att vadret sag bra ut och om inget annat gick snett skulle det bli av, da jublade folkmassan och klappade handerna. 5 minuter kvar till uppskjutet, folk borjade stalla sig upp forvantansfullt.
Nu borjade jag fatta att det nog skulle bli av och armbagade J i sidan och vi flinade forvantansfullt.
J hade sagt at mig att inte filma sa koncentrerat att jag missade hela grejen, men jag hade kameran redo i handen.
De sista sekunderna raknades ned hogt och plotsligt blev hela himlen ljus i horisonten.
Strax senare kom den flammande ovalen upp over tradtopparna. En valdigt underlig kansla.
Jag kan fortfarande inte fatta att det faktiskt satt 6 personer ovanfor det dar hett brinnande klotet. Ljudet var inte sa hogt som vi hade trott och hoppats och jag maste erkanna att jag trots allt tittade mer i kameran an pa riktigt. Sa det kanns valdigt konstigt och overkligt an sa lange.
Jag har sett den sista morkeruppskjutningen av rymdfarjan!
I've seen the launch of Endeavour mission STS-130, and I've got the t-shirt ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar