Han är den perfekta chauffören

23/5 På fredag morgon anlände jag till Bangkok och som vanligt så var min chaufför Yoyo på plats i tid och väntade på mig. Han kör jättebra, till och med med svenska mått mätt, han är alltid i tid, han har en ren och snygg bil, han pratar bra engelska och är dessutom som grädde på moset, väldigt trevlig. Vi börjar bli goda vänner och har nog täckt nästan alla samtalsämnen man kan komma på. Resan från flygplatsen till Mae Phim tar runt 2½ timme om det inte är trafik, så man hinner tänka och prata en del. Vi utbyter erfarenheter och pratar om skillnader mellan Thailand och Sverige eftersom han varit i Sverige tidigare. Dessutom, om jag är trött och inte känner för att prata så går det också bra. Jag kan inte säga annat än att han är den perfekta chauffören!
När jag kom hem till lägenheten så packade ja upp och sen gick jag raka vägen ned till Buffalo Bills steakhouse, som ligger precis bredvid mitt hus och där träffade jag A för frukost, hon var ledig.
Hon och V hade köpt mango och sticky rice till mig eftersom det är min favorit i Thailand, de är så gulliga!
V's hundar var också jätteglade att se mig, de är bra substitut för Turre när jag är där. Chamoixa (vet inte hur det stavas) är den lurviga av dem, hon avgudar mig och så länge V är i närheten vill hon bara vara hos mig. Men om V går iväg, då vill hon förstås hellre följa med matte.
På kvällen åkte vi hem till V och där bakade jag pannbröd åt tjejerna och V bakade ett annat typ av bröd åt oss också, det fick jag receptet på också, jag minns inte vad det hette.

Guldlock skulle haft svårt att välja rad

22/5 På torsdagen mådde jag lite bättre, det faktum att jag skulle till Thailand hjälpte förstås. Dessutom känner jag mig mer accepterad där än hemma och mår väldigt bra när jag är där. Däremot har jag svackor även när jag är där, bland annat för att jag har så pass mycket tid att grubbla.
När jag gick ombord på planet var det tomt i bakre delen... Jag försöker alltid få en plats långt bak, gärna sista raden för inte nog med att man har nära till toaletten, man har inte heller någon bakom som rotar i fickan på stolen så det känns som om de gräver en i röven. Man slipper också sparkar i ryggen och såna som tar tag i stolen framför när de ska resa sig upp. Om man sitter och sover och någon gör det så vaknar man ganska brutalt av det.
Sen är det så att om det finns tomma platser så är de långt bak. Av någon anledning vill alla andra sitta långt fram, varför vet jag inte. Dessutom får man boarda först om man sitter långt bak. det finns mer plats för bagaget vanligtvis.
Den här gången var planet så gott som tomt och när de sa till kabinpersonalen att boarding var klar så visade det sig att jag hade 10 tomma rader bakom mig och nästan lika många framför mig och det på ett plan med 3+3+3 säten.
De som satt framför mig hade också några rader vardera och vi var rätt många som reste ensamma, så vi lade oss och sov allihopa.

Sitting on the dock of the bay

21/5 På onsdagen tog jag tag i uppdraget att hitta en mjuk madrass till min säng i Thailand. Det är lättare sagt än gjort. Mitt sista hopp var IKEA i Bangkok. Det visade sig dock när jag tittade på deras Thailändska hemsida att de bara har "firm" och "Extra Firm" att välja på. Jag antar att de tror/vet att det inte finns en marknad för mjuka madrasser i Thailand. Själv förstår jag inte riktigt vitsen med att ha en madrass om den är hård som en bräda.
Jag får ont i ryggen, korsryggen, nacken, huvudet, ja säg var jag inte får ont av hårda madrasser.
Jag är redan på min andra madrass där nere och vill byta igen, då var jag ändå nere i lägenheten för första gången i april 2013...

Jag fick mycket dåliga nyheter från mannen jag var intresserad av och jag är så trött på att vara singel och att allt skiter sig hela tiden. När jag spydde ut min sorg på Facebook fick jag istället råd att gå i terapi. Sen hade alla en massa åsikter och tips omm hur jag skulle bli en bättre människa och leva ett bättre liv. Faktum är att mitt liv ser helt perfekt ut utifrån, jag har alla yttre tecken på framgång. Men alla dessa saker har ju ingen betydelse i längden, det är ju kärlek en människa lever för...
Och jag har svårt att tro att om jag bara går i terapi och ändrar hela mig själv för att behaga andra människor, så kommer Mr Right att magiskt dyka upp. Jag har redan ändrat min natur och personlighet för att passa en man och det gjorde jag i drygt 15 år, jag är färdig med det, jag vill vara jag. Jag tror att det finns någon därute som kan älska mig för den jag är, men jag vill träffa honom innan jag är pensionär.
Jag var alltså väldigt ledsen för en specifik händelse/sak, men de sms, mail och telefonsamtal jag fick av "vänner" gav mig anledning att verkligen må dåligt.
Alla gissade på varför jag hatade mitt liv och alla kom fram till olika anledningar, men alla tyckte att jag kunde lösa de påhittade problemen genom att gå i terapi och ändra hela min personlighet.
Kan de inte bara säga att de inte vill vara vänner med mig och lämna mig ifred att vara jag?
Jag tycker om mig, jag tycker att jag är en bra människa och det är bara jag som vet vad som finns i mitt huvud och oavsett vad folk tror så tänker jag mycket sällan negativa saker om folk. Det konstiga är att nya vänner ser mig för den jag är, på det sättet jag ser mig själv. Ska man behöva säga upp bekantskapen med gamla vänner för att de tror att man är samma människa som man var när man var 15?
När jag någon gång nämner högt att jag tycker om mig själv så får jag ofta frågande blickar eller till och med hånfulla kommentarer, mina vänner och familj tycker att jag inte har någon anledning att tycka att jag är bra...
Jag kanske omger mig med fel folk?
Det har tagit mig nästan 40 år att acceptera mig själv och ändå försöker folk sparka ner mig några pinnhål, det retar verkligen folk när man tycker att man är helt ok. Jag känner att jag blir mer och mer folkskygg ju oftare något sånt händer och jag trivs bättre och bättre i mitt eget sällskap, där jag är trygg.
Jag håller långsamt men stadigt på att förvandlas till en eremit.
För övrigt är det bara mina svenska vänner som ser mig på det här sättet och jag har vänner i hela världen, kanske är det jantelagen som spökar.
Du ska fan inte tro att du är något! Det är den svenska synen.

En vän kom hem till mig på eftermiddagen för att "hjälpa" mig.
Men det blev omvänd effekt eftersom hen gav mig en massa anledningar till att verkligen bli ledsen som att mina vänner har nämnt för hen att de inte orkar umgås med mig. Jag tror inte att hens avsikt var att sparka på den som ligger ner, men det var i alla fall effekten. Nu känner jag att jag inte kan lit på de som varit mina vänner eftersom hen sagt att de pratar om mig och tycker att jag är jobbig, eftersom jag inte vet vilka som gör det så drar jag mig undan från alla. Jag litar inte på dem längre.

Jag har slutat att höra av mig till de som aldrig hör av sig till mig och det innebär att jag bara har två riktiga vänner kvar, det är bara dem som bryr sig om vad som hänt med mig och mitt liv och som hör av sig lika mycket till mig som jag gör till dem.
Jag har ytterligare en vän som aldrig någonsin hör av sig, det är bara jag som gör det. Men skillnaden mellan henne och andra "vänner" är att jag vet att hon alltid finns där för mig om jag behöver henne.

Sen är inte jag en sån människa som är anti terapi, jag tror nog att alla människor kan ha nytta av det, även jag. Men att behöva det för det som andra menar, till att behöva det för mig själv är två väldigt olika saker. Andra vill att jag ska lära mig att vara sån som de vill.
Jag tror att det faktum att jag tycker om mig själv uppfattas som arrogant, men det är samtidigt det som alltid förespråkas, det är ju dit vi alla strävar hela livet. Det innebär inte heller att jag på något sätt tycker att jag är perfekt eller "färdig", jag jobbar med mig själv varje dag, jag har massor att bli bättre på men jag är duktig på att be om hjälp om det är möjligt för andra att hjälpa.

Som mobbad i skolan är det svårt att inte trilla ned i självhatet när man får kritik, särskilt av såna som man litat på.

Vilken skitservice

20/5 På tisdagen behövde jag hämta ett paket på Väsby företagscenter. När jag kom dit på lunchen så visar det sig att de bara har öppet 2½ timme om dagen... Jag vet inte hur det är med andra företagare, men vi får sällan en lucka och behöver åka iväg på ärenden just då såna råkar uppstå. Jag kan inte heller ta det på vägen hem, för då är det också stängt. Viken jävla skitservice rent ut sagt!

Vad är de rädda att ha tappat?

19/5 Jag har en del "ticks" för mig, jag känner till exempel på min byxficka hela tiden för att försäkra mig om att jag har telefonen med mig och att jag inte har tappat den till exempel. Jag ser många män göra på ett liknande sätt, men de känner sig på skrevet... Är de rädda att de tappat något därifrån? Försäkrar dem sig om att grejerna är kvar?
Varför gör de detta bland folk, i ett köpcentrum, kafé eller liknande?

Workshop för blivande mördare?

18/5 På söndagen hittade jag ännu en konstig rubrik i en tidning, eller ska man säga layout? I vilket fall så är det lätt hänt att man tolkar denna som att man ska få lära sig hur man gör sig av med en våldsam man genom att mörda honom...
Journalister nu för tiden ligger ljusår efter mig och mina vänner i språkkunskap och förmåga att uttrycks sig förståeligt. Är det konstigt att kreti och pleti då får problem med sånt när de skriver, när de som ska kunna det föregår med dåligt exempel. Det är ju också lätt hänt att man tror att det som journalister skriver är det som är rätt.
När jag läser vad vanligt folk skriver så blir jag förskräckt när jag ser att många inte kan skilja på när man använder e och ä. Enda-Ända, de två orden betyder väldigt olika saker. Liknande fel är mer regel än undantag tyvärr.

Badpojke

17/5 På lördagen kom Ju och hennes lilla I på besök. Det var vackert väder och varmt i solen så vi tappade upp vatten i en av mina bakskålar och den var tillräckligt stor för att I skulle kunna sitta i den och plaska. Liksom resten av den familjen är han redan tokig i vatten!
Jag och Ju fick en chans att hänga och prata vilket vi sällan gör nu för tiden och det var en bra dag!
Av någon anledning hade I svårt att minnas att han inte kunde gå upprätt under mitt utebord, så varje gång han ville utforska något under bordet så slog han skallen i och blev ledsen, jag tror att det hände 8-10 gånger!

Det är tillräckligt för mig att vi är på samma plats vid samma tid

16/5 På fredagen mötte jag upp med A på Dubliner, nu när jag reser igen blir det rätt sällan som vi kan ses, så det är så kul när tillfälle ges. Det konstiga är att vi inte pratar så mycket med varandra utan kanske mer med andra, men bara det att vi vet att vi är där tillsammans och finns där för varandra är ändå en väldigt bra känsla. Det är väl lite så som med lyckliga par, de sitter inte ihop vid höften så att säga. Våra killar var där också och vi hade en trevlig kväll.

5 månaders backlog...

15/5 Ja, nackdelen med att ha en backlog på 5 månader! är att man inte minns alla dagar som har gtt, vilket också är skälet till att jag bloggar. Jag minns ju inte allt kul som händer så jag vill ha det nedskrivet så att jag kan återuppleva det senare. Men denna bild tyckte jag var lite kul i alla fall, så håll till godo.

Hunden på bilden har inget med inlägget att göra

14/5 Jag bestämde mig väldigt spontant att åka tillbaka till Thailand redan veckan efter. För att jag kan och för att det känns som om jag behövs där nere lite grann och det är skönt att vara behövd ibland, det händer ju inte så ofta som singel att man känner det.
Jag köpte en biljett dit och ska jobba hemifrån några dagar och vi ha arbetstidsförkortning och röda dagar eftersom det är Kristi himmelsfärd då. Så jag åker dit i 10 dagar igen.

Kommunikation minskar de flesta avstånd

13/5 På tisdagen efter jobbet tog jag och N en långpromenad, Turre var förstås med också. Vi åkte iväg till Runsaskogarna och gick på den fina vägen i skogen där. Enda problemet med det är ju att man måste gå på vägen från Runsa tillbaka till bilen om man inte vill ta samma väg tillbaka. Vi tog bilder på våren i Sverige och skickade till vår vän A i Thailand. Det känns konstigt att hänga bara v två utan henne, hon hör liksom till trion...
Att kunna chatta med henne samtidigt som vi gick i skogen hjälpte att minska avståndet och saknaden lite. Jag och N pratade om livet och hur vi tänker och sånt. Det är kul för mig att få en ny synvinkel från någon som är yngre och det är också kul för mig att få vara ett stöd och lite mentor åt henne. Hon är så intelligent och mogen för sin ålder fast det finns förstås alltid saker man kan lära sig av varandra och jag känner att vi båda är intresserade av att lära av den andra.

Cheers

12/5 På måndagen var det dags för quiz på Tudor Arms. Nu när jag reser en hel del igen så blir det inte så ofta att jag är hemma och kan spela på måndagarna och det är alltid kul att träffa alla igen. Jg känner mig alltid så hemma och välkommen när jag kommer dit, alla blir så glada när de ser mig. Som jag brukar säga: Where everyone knows your name!

Vänner är bra att ha

11/5 Förra fredagen fick jag en massa hjälp av N att flytta alla mina "vedtårtor" till mitt vedupplag och stapla dem. Vi köpte en skottkärra som vi monterade och sen tog N skottkärran till de mindre tårtorna och jag tog kärran till de större. Mycket jobb är det och jag förstår nu att det är skälet till att jag har så pass mycket muskler under allt fett och hud.
Vi var båda trötta och svettiga efteråt och det var lagom mycket för mig att flytta själv denna söndag. Så jag tog mig för att flytta det sista, nu är det "bara" att börja klyva skiten... Jag har ingen ved alls kvar sedan förra vintern så det gäller att se till att klyva tillräckligt för hela vintern innan det blir för kallt i höst. Egentligen ska ju ved torka minst ett år innan den eldas, men det brukar inte bli så för mig, jag har inte tillräckligt med tid och kraft till det.

Män i kjol

10/5 På lördagen åkte jag ned och satte mig på kondis för att skriva igen, den här gången valde jag lasagne, det är lättare för mig att äta utan att bli illamående.

Det var ett gäng som satt vid ett bord nära mig och när en av killarna reste sig för att beställa något i kassan såg jag att han hade en lång, svart kjol på sig och jag reagerade på det och tyckte det såg snyggt ut. Det fick mig att fundera lite och sen kom jag plötsligt på att jag alltid tyckt att män i kjol är rätt sexiga! Varför vet jag inte säkert, men slutsatsen jag till slut kom fram till är att jag ser dem som väldigt starka och självsäkra män som inte känner ett behov av att visa eller framhäva sin manlighet, de vet att de är män och är trygga i det och behöver inte klä sig socialt accepterat utan klär sig som det passar dem just då.
Den första man jag såg iklädd kjol, annat än kilt, var Peter Siepen och det tog mig ett tag att komma fram till vad jag tyckte om det. Min första tanke var att det bara var för att skapa rubriker och få uppmärksamhet, men sen insåg jag att jag tyckte att det var rätt modigt och snyggt.
Jag hade en förutfattad mening om Peter Siepen att han var divig och tyckte att han var märkvärdig, kanske ett typiskt svensk sätt att se en kändis?
Jag hade dock nöjet att byta ett par order med honom under Vattenfestivalen i Stockholm någon gång under 90-talet. Jag följde med en kompis yngre kusin som stöd när han ville be Peter om en autograf när han satt och jobbade på en pub. Jag blev mycket glatt överraskad av hur vänlig, trevlig och ödmjuk han var! Så skenet kan ju helt klart bedra och det är väl lite grann hans image som han behöver för att sälja?

Någon som är sugen på ett fredagssnack?

9/5 På fredagskvällen satt jag ute på framsidan och tog en cigg, Turre var kvar inne då han tyckte att det var för kallt för att gå ut. Då hörde jag ett lite kvittrande ljud från Judas som kom uppför grusgången mot mig. Jag svarade honom med en hälsning och han kvittrade igen, han brukar inte låta så, så jag blev lite nyfiken på vad han ville. När han kom upp på verandan hade han en mus i munnen och svansen hängde utanför. Jag berömde honom förstås och försökte att inte tänk på den stackars musen. Han satte ned den på dörrmattan och den stod helt stilla, men för övrigt såg den både hel och levande ut så jag vet inte säkert om han var död. men försökte som sagt inte att tänka på det. Strax senare tog Judas upp musen igen och jag försökte att inte höra knastrandet när han tuggade i sig den hel... blärk vad äckligt! Det tog honom bara några sekunder att tugga och svälja ned musen och sen fanns det inte ett spår kvar av den.
Duktig kisse, men jag har så svårt med att inte tycka synd om mössen, de är ju så himla söta.
.

Jag trodde att jag var relativt allmänbildad men det är jag inte

8/5 Ok så det var först denna torsdag som jag lärde mig vad Washington DC betyder...
Washington ligger inte i någon stat alls utan ligger i ett område som heter District of Columbia, anledningen ska vara att ingen stat skulle få hävda att de var förmer än de andra för att huvudstaden låg där. District of Columbias mark uppläts till viss del av Maryland och viss del av Virginia.
Tydligen är detta något man ska veta om man gått i svensk skola, men jag har totalt missat det och har aldrig haft någon anledning att undra över det förrän nu, för jag ska dit i juni. Normalt sett brukar jag se mig själv som ganska allmänbildad, men jag har tydligen missat något rätt grundläggande här.
Jag började titta på resor dit denna dag alltså. Tanken är att spendera några dagar i Washington innan jag hyr en bil och kör till Maryland för min vän K's bröllop.

Vi har en del att fira

7/5 På onsdagen firade vi vår kollega A som fyllde 60 år! Hon har jobbat på företaget sedan 1983 tror jag det är och eftersom jag mer eller mindre är född i företaget då min pappa startade det i källaren när jag var 4 år, så har jag också känt A sedan hon började jobba hos oss. När min mamma skulle vara någonstans under eftermiddagen och inte vara hemma när vi kom hem från skolan så brukade hon säga. -Jag är inte här när du kommer hem, men de andra är nere i fabriken om du blir rädd eller så.
Jag brukade då gå ner till fabriken för att slippa vara ensam och redan då hade jag hög arbetsmoral och tyckte inte om att titta på när andra jobbade, så jag brukade be E som var produktionschefen om ett jobb enkelt nog för att jag skulle kunna göra det och så gjorde jag det väl och fick sällskap på köpet.
Vi upptäckte dock inte varandra som vänner förrän för runt 10 år sedan antar jag... eller 15, jag vet inte säkert.

I rock

6/5 På tisdagen var jag hos naprapaten och han fixade till min nacke åt mig och sen var det dags för kurs för några kunder som har köpt livflottar av oss och behöver lära sig hur just dessa flottar ska servas och packas. De har grundkunskaperna så det är bara en typ av komplettering och går ganska smärtfritt och enkelt.
Vi tog ut dem på lunch de två killarna för att få dem att känna sig välkomna, de ska vara kvar till fredag eftermiddag.
Jag hade en väldigt bra jobbdag, allt jag har gjort har verkligen gått precis som det skulle och jag känner en stor stolthet och en känsla av framgång. Dessutom var denna arbetsdag en ström av framgångar med de jobb jag höll på med.

Det stör mig att jag inte kan komma på vilket fack de hör hemma i...

4/5 På söndagen vaknade jag med mina två håriga killar i sängen igen, ofta ligger jag som en ostbåge när jag vaknar, för inte ens i sömnen vill jag störa dem...
Efter att jag gjort mig i ordning så åkte jag ned och satte mig på konditoriet för att skriva lite, jag kan inte göra det hemma, det blir bara en massa annat gjort istället. Dessutom tycker jag om fiket och de som jobbar där och så ligger det så pass centralt i Väsby. Sitter du där tillräckligt länge så kommer hela Väsby förbi eller in på fiket och jag gillar att titta på folk. Det är ganska många som liksom jag har som helgnöje att gå ned på fiket och jag ser dem ofta där. Trots att vi inte pratar med varandra känns det som om man känner dem på något sätt, de är ju stammisar på mitt stamhak...
Det är en tjej som ofta är där samtidigt som jag, hon skriver också, men vi pratar aldrig med varandra.
Det är en man och en kvinna som träffas där varje söndag, jag kan för mitt liv inte komma fram till vilken relation de har till varandra och det stör mig. De är inte ett par, det är inte mor och son, troligtvis inte syskon för de pratar lite för stelt och artigt med varandra. De pratar väldigt högt och tydligt och sådär gammeldags som de gör i gamla svenska filmer. Nästan lite högtidligt. Deras volym stör mitt skrivande och det gör även mitt grubblande om deras relation till varandra.
Jag beställde en bakad potatis med skagen och det är vårt för mig att äta. Efter 3½ timme hade jag kommit ganska precis halvvägs och sen gav jag upp. De som jobbar där slutar aldrig att förundras över hur långsamt jag äter.
När jag kom hem från fiket så hörde jag några av grannbarnen diskutera och jag hörde någon av flickorna säga: Jag tror att det bor en häxa dör, precis då de passerade mitt hus...
Jag tänkte en stund och kom fram till att det nog var mer intressant än att vara en galen "cat lady" och var lite nöjd. Sen insåg jag att det inte alls var mitt hus de pratade om utan det tomma huset på kullen mittemot mitt... lite besviken blev jag allt...

Jag tyckte inte att det var ett dugg kul!

3/5 På lördag morgon vaknade jag klockan 8 av runt 10 stycken kanonskott i mitt lilla område. När jag förvånat frågade på Facebook vem sjutton som gör något sånt i ett villaområde vid den tiden på en lördag så visade det sig att en av mina grannar skulle gifta sig och att hans kompisar tyckte att det var en kul grej att väcka honom så inför svensexan... Jag och mina djur och troligtvis en massa andra hundar och katter och kanske barn i området tyckte inte att det var lika kul... särskilt som det kändes som om det aldrig slutade. Jag är gärna uppe längre på helgerna och sover längre på morgonen, jag tycker att det är fräckt att göra så där. Alla har inte barn som väcker oss tidigt på morgonen och någon jävla fördel ska vi väl ha för att bli uteslutna ur den gemenskapen det är att vara en Svensson.

På Facebook var det någon som hade lagt in en massa skolbilder, ni vet de där små som man bytte med varandra? En av bilderna var på mig, själv har jag också kvar dessa bilder, de ligger i förrådet någonstans. Jag är den som har rosa tröja och är på andra raden uppifrån.

På kvällen åkte jag in till Dubliner för att se lite folk under helgen, det är lätt hänt att jag lever som en eremit annars. Det var en massa skumt folk är denna kväll, men som tur var var mina killar där också och de tar så väl hand om mig och är bra att ha som livvakter ibland.

Jag kan ju faktiskt

2/5 På fredagen kom N över och jag lagade vår favorit-thaimat åt oss, Pad Ka Paw. A har lärt mig det och nu skulle vi se om det gick att få till det. Jag hade köpt lite olika grönsaker och sånt på den asiatiska butiken jag handlar på i stan, på Olof Palmes gata och bland annat fått tag i "long beans". Jag använder kycklingfärs för det är enklare än att skära kycklingen och fixa och dona. Enda nackdelen med kycklingfärsen är att det gäller att använda den när man väl har köpt den, den håller inte jättelänge.
Det blev helt ok resultat och N var nöjd och glad.
Senare på kvällen kom hennes mamma för att hämta henne och vi snackade skit en lång stund innan de kom iväg.

Så gott som ett kylskåp

1/5 Kanske var det trots allt lite bra att det blev snöstorm på onsdagskvällen? Med strömavbrottet ville jag ju inte öppna kylskåp och frys eftersom jag inte visste när strömmen skulle gå på igen. Jag ville ju hålla kylan inne. Därför ställde jag ut resterna av maten på verandan och med kylan och snön var det definitivt lika effektivt som ett kylskåp. Nu när strömmen var igång igen på torsdagen så delade jag upp maten i matlådor och ställde in dem i frysen och kylen till senare.
Vid 14-tiden åkte jag in mot stan för att möta upp H och hennes döttrar. Jag parkerade vid Sergelgatan och tog en promenad till Gallerian där de var. På vägen lyckades jag handla flera klänningar! Det är verkligen en talang jag har, shopping...
Vi shoppade vidare allihopa när vi mött upp och sen tog vi en promenad mot Hötorget och tittade i butiker på vägen. Till slut blev vi utslängda från den sista butiken eftersom de ville stänga.
Då gick vi till min bil och så åkte vi till Valhallavägen och Restaurang Cypern.
Där åt vi en god middag och hade väldigt kul under tiden.
Personalen på den restaurangen är helt fantastiskt trevliga varje gång man kommer dit och maten är bra!
Innan jag åkte hemåt igen så skjutsade jag tjejerna till Centralen och då åkte hem till Linköping och jag hem till Väsby.

Man kunde ju tro att man bodde i skogen

30/4 På onsdagen var det dags att fira Valborg, det gör vi hos mig varje år, vi ha delat upp de olika högtiderna i familjen så att vi får lite spridning. Jag är nog den enda som alltid har haft en större majbrasa i närheten av där jag har bott, så det har varit rätt naturligt att det blivit hemma hos mig.

Jag har alltid svårt att komma på vad som är enkelt att laga till många personer och som tål att värmas upp och så. För normalt så lagar jag maten under tidig eftermiddag och sen kommer folk över och då serverar jag snacks och grönsaker med dipp och liknande saker och sen när vi varit vid brasan och tittat och kommer tillbaka frusna och hungriga så går det snabbt och lätt att värma upp och servera. Eftersom jag inte varit hemma så blev jag extra stressad och kom fram till att jag skulle göra en liknande gryta som jag gjorde förra året, den var mycket uppskattad och den är enkel att göra och är god även uppvärmd och man serverar den med ris så det kan man sätta i riskokaren precis innan man går till brasan så är det klart när man kommer tillbaka. Grytan jag gör är en med kyckling, grädde, creme fraishe, trattkantareller, lök, tomater, ost och lite annat smått och gott. Jag brukar röra ned en massa ruccola precis innan jag serverar den och efter att jag tagit den av värmen.

När alla kommit och vi ätit lite snacks så gick de flesta av oss iväg till hagen för att se brasan. Mamma stannade med Turre i huset.
När de tände brasan kommenterade vi oss emellan att den låg väldigt nära några träd, på andra sidan brasan fanns det mycket plats över men ändå var allt just lagt åt den sida där träden stod... Strax senare slickade lågorna träden och till slut brann flera grenar! Alla stod och väntade på att någon annan skulle ingripa, vi också, men ingen ingrep och till slut vände vinden och lågorna i trädet blev mindre och mindre och till slut så glödde det bara.
När vi kom tillbaka värmde jag upp grytan och vi satte oss till bords.
Brorsan skulle ta sonen till toaletten och sa att lampan inte fungerade där inne, jag gav honom en ficklampa och tänkte inte mer på det. Men när det sen blev mörkare och mörkare ute så var det dags att tända lamporna och det var först då vi insåg att det var strömavbrott. Tur att vi fått maten klar innan det hände.
Vi tände ljus och det enda som påverkade oss var väl att mamma och pappa inte fick kaffe efter maten.
Normalt brukar ett strömavbrott i en förort hålla i sig några minuter, denna höll i sig hela kvällen och en stor del av natten.
Turre var orolig över hur jag betedde mig, jag satt ju i soffan och gjorde ingenting, som om jag väntade på något och det var nog lite väl tyst för hans smak.
Sen blev det snöstorm på detta...
Jag bestämde mig för att sova bort eländet.
Jag vaknar ju lite då och då på natten och jag är rätt uppmärksam även när jag sover, därför vet jag precis när strömmen slogs på för jag vaknade till av surret som blir i huset är elen är på.
Facit var drygt 10 timmar utan el!
Det har aldrig hänt mig tidigare att det varit så långt.
Tydligen hade vi i mitt lilla område strömavbrott längre än de andra i kommunen.
Nu kunde jag i alla fall ladda telefonen igen, den hade slut på batteriet och min vän H och hennes döttrar skulle komma till Stockholm nästa dag och skulle höra av sig, jag var lite orolig för det eftersom batteriet var slut, men det ordnade sig ju.

Kundvård 2.0

29/4 På tisdagen kom en av mina kunder på besök på jobbet. Han och Turre tycker väldigt mycket om varandra och Turre tar det här med kundvård ett steg längre än de flesta och hånglar gärna upp G ordentligt. Sen sitter de och myser medan jag och G snackar lite skit och tar itu med lite jobb, då somnar Turre ibland i hans famn.
På jobbet var jag väldigt frustrerad, mina leverantörer är ibland väldigt hårt arbete för mig. De svarar inte i rimlig tid, de skickar inte grejer när de har sagt att de ska göra det och så vidare. Därför får jag ofta göra dubbelt jobb helt i onödan och jaga andra för att de inte gör det de ska, ibland får jag till och med göra jobbet åt dem...
Tänk om alla bara kunde göra det de ska och låta mig göra fler saker istället för att jaga det jag behöver.
När jag kom hem från Thailand, låg det en hundleksak jag inte känner igen på min tomt.
Jag och grannarna har kommit på att deras golden Frasse stjäl Turres leksaker ibland, det är alltid roligare med andras leksaker, vi har till och med tagit honom på bar gärning ibland. Nu tänkte jag att han hade gjort något byte eller nåt!
Det visade sig att M hade trott att Frasse snott den av Turre och när hon hittade den så kastade hon upp den på min tomt. Undrar varifrån den kommer då? Antagligen den andra grannens golden.

Vem vill ha den tomma platsen i min säng?

28/4 När jag vaknade på måndagen såg det ut såhär i min säng! Både Turre och Judas låg tätt intill mig, de hade uppenbarligen saknat mig när jag varit borta och när de ligger så så är jag onaturligt stilla hela natten för att inte störa dem. Sen är hela andra halvan av sängen helt tom, vi ligger alla tre på samma sida. Vem kan tänka sig att sova på den tomma sidan undrar jag, någon frivillig?
Jag började också fundera på skinnställ efterson tanken är att jag ska ta motorcykelkort i sommar, vilken storlek är lagom för mig och ska det vaar tight eller lite mer bekväm passform, jag fick lite tips på Facebook så vi får se vad valet faller på i slutänden.
På jobbet gick allt som på räls, jag har ju hållit undan allt från Thailand och det fanns inga obehagliga överraskningar.

Livet vore enklare om folk tog hänsyn

27/4 På lördagskvällen åkte jag från Mae Phim med min pålitliga chaufför och 2½ timme senare var jag på plats på flygplatsen. Det gick ganska fort att checka in och sen gick jg för att hitta loungen. Det tog längre tid och när jag väl hittad den så visade det sig att det fanns en mycket närmare min gate så jag tog en ny hajk och gick för att hitta den.
Slutligen kunde jag sätta mig ner och ta det lugnt en stund men sen fick jag gå till gaten. Fördelen med att beställa specialmat är att man får mat först av alla, sen kan man somna och sova hela vägen hem. Nackdelen är som sagt att man får skittrist mat... Kokt potatsi med kokt fisk och kokt squash, igen... Helt totalt smaklöst, ingen sås, inga kryddor. Men sen tog jag en sömntablett och somnade ifrån allt. När jag slutligen hade somnat så var det en unge som kom krypande och drog mig i benet! Mamman brydde sig inte o att säg till honom alls, för hon var bara glad att han inte störde henne, för hon tittade på film. Han var inte så liten att han inte förstod vad han gjorde heller, han var 3-4 år. Senare kröp han i gången och började öppna lådan med syrgasflaskorna och då tog slutligen flygvärdinnan itu med mamman och sa att nu får du nog hålla honom under kontroll. Det blev inte mycket bättre för det. Jag är så oerhört trött på människor som inte inser att vi måste dela utrymme och liv när vi hamnar i samma "rum" och att det kräver att man tar hänsyn till varandra. Folk som sparkar en i ryggen hela tiden, drar i sätet bakifrån och väcker en, inte bryr sig om att försöka låta bli att gå in i en när de går genom gångarna och inte ens försöker hålla barnen stilla och tysta.
Saken är den att de flesta föräldrar gör sitt bästa och då accepterar jag om de inte lyckas, barn är trots allt barn. De jag inte tål är de som hellre ser på film eller spelar spel än att se till att deras barn inte stör andra.
Lagom tills vi landade var jag halvt mordisk, en del blir ju arga när de är hungriga, jag blir arg om jag inte får sova.
Sen det faktum att det tar folk en massa tid att gå av eller på ett flygplan och att de ställer sig mitt i gången och fixar och donar medan 20 personer väntar på att passera, det är ännu en sak som irriterar mig. Ja, jag är en bitch när jag reser!
När jag kom  hem packade jag upp och tvättade istället för att sova trots att jag var trött, jag var hemma ungefär mitt på dagen så det är nog bättre att hålla sig vaken tills det är rimligt att gå och lägga sig för natten.

Ibland ska man ha tur också

26/4 På lördag förmiddag fick jag äntligen träffa min vän S. Han hade varit bortrest när jag kom ned och sen varit rätt så dålig i flera dagar, han hade till och med fått åka till sjukhuset för koll. Men nu fick jag komma förbi på en kaffe så länge som han orkade sitta uppe.
Det var i sista stund, jag åker hem imorgon bitti klockan 4!
Senare på dagen åkte vi iväg ett gäng till djungeln för en promenad. Medan vi gick så spreds vi efter ett tag ut på en rätt lång sträcka för vi gick i flera timmar och det fylldes på med vänner, pojkvänner och släkt vartefter så till slut var vi rätt många och ett ganska udda gäng. De vi mötte kunde inte sluta stirra på oss där vi kom gående svenskar, thailändare blandningar av båda med barn och hundar i släptåg. I den här delen av Thailand är den synen rätt ovanlig och en tjej vi mötte frågade till och med om hon fick ta en bild på oss och det fick hon förstås.
Thailändarna kallar det för djungel, men jag tror att vi svenskar skulle kalla det för träsk, kärr eller möjligtvis regnskog, troligtvis träsk. Det går inte att gå på marken, det är väldigt sankt och man gå på broar och spångar över leran. Överallt i leran knäpper det och klapprar, det är krabbor som knäpper med klorna, varför vet jag inte, ingen kunde svara på det.
De flesta broarna är stadiga och bra byggda och det känns väldigt säkert att gå där, men det finns inget staket mot sidan så det gäller att inte gå för nära kanten. Lilltjejen ville och fick gå hela vägen själv, väldigt imponerande med en treåring som går i 3 timmar utan att gnälla eller vilja bli buren!
Men vi hjälptes åt att hålla koll på henne och hunden hon gick med så att ingen av dem skulle ramla ner eller göra illa sig. Enda gången som hon inte fick gå själv var när vi skulle över en spång som sviktade, var söner på många ställen och inte på något när var stark nog för oss tunga svenskar att gå säkert över. Jag är lite sådär att jag tänker, kan det här döda mig? Troligtvis inte, då tar jag risken och går och hoppas att det ska gå bra. A hade en av hundarna under ena armen och lilltjejen under andra och gick ändå helt stadigt och orädd över, medan jag hade tillräckligt med mig själv och min kamera. N och E däremot, de skrek, grät och vägrade ibland att gå!
De var rädda på riktigt och även om jag tyckte synd om dem så hade jag faktiskt svårt att hålla mig för skratt. Hade spången gått sönder hade man kanske kunnat skada sig rätt ordentligt om man föll på en av stagen eller så och blev mer eller mindre spetsad, men jag försöker att inte tänka så och tänker istället att även om det skulle hända så är risken rätt liten att det ska vara så illa att jag dör.
Jag fotade tjejerna, någon annan filmade, andra grupper som mötte oss och tänkte gå över när tjejerna stod där och skrek tittade förvånat på N när hon svor högt och sa åt dem att stå stilla och inte gå över. Inte förrän Vs kille F kom ikapp oss och höll N i handen sista biten så kom de i säkerhet till en stadigare del av bron. Nu var det rätt sent på eftermiddagen och jag insåg att det snart skulle skymma och vi bara fortsatte bortåt, jag kunde inte släppa tanken på att vi skulle behöva gå tillbaka över den spången i mörker...
Men efter en stund gick solen ner och vi började närma oss slutet av stigen, då bestämde vi oss för att gå ut där i alla fall och fundera senare på hur vi skulle komma tillbaka till bilarna. Jag och N, visa av dagen innan hade tagit med oss vatten, det hade inte de andra... det slutade med att vi fick dela på knappt en liter vatten allihopa och vi var runt 10 personer och två hundar.
Vi kom inte på någon lösning och enda alternativet var att börja gå, så vi började gå allihopa utefter vägen, vi hade inte hunnit mer än 100 meter när en pickup bromsade ner bredvid mig och A, det visade sig vara hennes faster som hon inte sett på flera år. Hon erbjöd oss skjuts till As mamma, så vi hoppade upp allihopa på flaket och det visade sig vara riktigt lång tillbaka så det var en jäkla tur.
En svensk 3-åring eller en hund också för den delen hade nog tyckt att det var jättespännande att åka flak, men i Thailand är det inget att bli exalterad över, det var helt normalt både för flickan och hundarna och hon satt i knät på E och tittade på en film i E's i-pad istället.
När vi kom fram till A's mammas restaurang så åkte A och två av killarna iväg för att hämta bilarna och sen åt vi allihopa vid ett långbord och hade en väldigt mysig kväll. A's mamma lagar den bästa maten jag har ätit i Thailand!
Vi kom hem riktigt sent och var väldigt nöjda med dagen.