Då är jag en stolt matte

18/3  På onsdagen gick jag och Turre på långpromenad igen efter jobbet. Den här gången gick vi ut till Naturreservatet som ligger mitt i vårt villaområde, det börjar två minuter från vårt hus. Det var helt fantastiskt väder och jag känner alltid för att fota då, men det är svårt att få med det på bild, men den bilden jag tog med telefonen visar faktiskt känslan rätt bra ändå.
Jag älskar att vara ute ensam med Turre och förr när jag hade Gullan var det bästa jag visste att ta en morgontur med bara henne och Turre, eller innan Turre, Zorro. Det är en väldigt speciell känsla att vara ute ensam med sina djur i skogen, det är meditativt på något sätt.
Jag tyckte att jag hörde något skogen vid ett tillfälle, men när jag stannade hörde jag ingenting och Turre som är mitt larm om det är djur eller människor i närheten verkade inte höra eller känna lukten av något. Han brukar liksom peka på det som närmar sig, han sätter nosen i luften och lyssnar åt det hållet det finns något. Jag fortsatte att gå och sen fick jag ett sånt där infall som mest barn får, jag kände för att springa en liten bit och satte av i joggingtempo på stigen. Då plötsligt brakade det till och jag såg ändan av en stor älgtjur som sprang bort från mig. Han hade nog varit medveten om min närvaro men hade räknat med att jag skulle röra mig i samma tempo hela tiden. När jag började springa fick han bråttom att ta sig därifrån. Turre märkte ingenting, men det spelar ingen roll med honom, om han märker vilt så pekar han som sagt bara, han springer inte efter. Det enda han kan springa efter är katter och räven, men bara om de är på vår tomt, då jagar han dem till vad han tror är vår tomtgräns och sen kommer han tillbaka. Jag tror att det beror på att de är rovdjur och han tycker att det är hans revir. Det funkar bra för Judas också för andra katter jagar honom ibland ända till trappen och klår upp honom där så att han har rivsår i ansiktet och huvudet. Men om jag märker det så släpper jag ut Turre och så jagar han bort dem.
Ibland ignorerar Turre viltet helt som om han inte sett dem även om de sprungit av tomten mitt framför näsan på honom och ibland tittar han på dem och går och luktar på deras spår när de sprungit iväg.
Men jag är väldigt stolt över att han inte är jobbig på vilt, det var samma sak med Zorro och mammas Samson var i alla fall sån när han var med mig, jag vet inte säkert hur det var när han var hemma med mamma och pappa. En gång var jag och mamma ute och plockade svamp och vi hade med Zorro och Samson. De var hos mig eftersom jag ville ha Zorro vid min sida och Samson avgudade Zorro och ville vara hos honom. Mamma var dessutom alldeles för ofokuserad på hundarna när det fanns svamp i skogen. Jag såg till att de var vid mina fötter hela tiden men när vi var på väg tillbaka och gick på en bred, avstängd väg i skogen så lät jag dem springa lite eftersom jag såg så lång åt alla håll. Sen ser jag att en dam närmar sig och tänker strax kalla tillbaka dem för att de inte skulle skrämma henne. Ungefär vid samma tidpunkt stannade båda hundarna på vägen eftersom de kommit till det avstånd då jag brukade be dem vänta på mig. Precis då de stannat far det upp ett rådjur mitt framför näsan på dem från diket. Att det ens skulle få plats ett vuxet rådjur i det diket kom som en total överraskning för mig.. Jag sa bara, näähä, vilket betyder att de ska ignorera något och de hoppade till när den sprang rätt över vägen någon meter ifrån dem, men sen stod de som fastfrusna och sen kallade jag tillbaka dem och berömde och sa att de skulle gå med mig eftersom damen började närma sig. När vi mötte henne gick båda hundarna vid mina fötter och damen bara log mot mig och sa: Imponerande!
Det gjorde mig väldigt stolt!
Dessutom är det inte alla människor som tar hänsyn till hur hundarna beter sig, de bara klagar på att man inte har dem i koppel. De flesta säger att man inte kan ta något för givet med djur, men om det var så att man alltid måste ha både hängslen och skärp så blir det rätt tråkigt att ha hund. Mina hundar har varit hos mig för att det har lönat sig och för att det är kul, jag har haft hundar som fungerar mcylet bättre lösa och är mer pålitliga än vad de som går i koppel är. De i koppel springer också iväg vid första bästa tillfälle. Frihet under ansvar är mitt motto då det gäller hundar. Man får däremot inte vara så jävla dum att man "tror" att ens hund inte jagar, man ska veta det säkert innan man har dem lösa överhuvudtaget!
Ta en titt på bilderna på köket, det är sista gången det ser ut såhär, en massa dörrar och lådfronter har ramlat av och det ser väldigt skabbigt ut överhuvudtaget, men i nästa vecka börjar min snickare att riva det gamla för att göra plats för det nya.
Ta förresten en titt på parkeringsautomaten som står nere på baksidan av Väsby centrum, tur att de visar hur den fungerar om du använder kort, eller vad säger ni? Det här är ju en sån man sticker in kortet i, inte drar det...

Människans bästa vän?

4/2 Turre är ju med mig på jobbet varje dag, det är ett hårt jobb för honom så rädd som han är för främmande människor. Särskilt jobbigt är det på kontoret där han känner sig lite trängd. Han gillar ju våra kollegor, men det tar ett tag innan han fattar vem det är som tittar in och det är jobbigt för oss allihopa att han morrar och ibland skäller på dem. När en av våra kollegor blev pensionär så lämnade hon en stor packe med malda ben till Turre hos mig, Den packen har jag haft i en låda i skrivbordet och sen har vi skapat en rutin kring dem. Jag ger i stort sett aldrig godis till Turre, det är något jag liksom inte tänker på och han får ofta smaka på min middag och så, så han har nog aldrig tänkt på det han heller. Han har en idé att han ska ligga precis vid mina fötter på kontoret, trots att hans korg är precis bakom min stol, det vill säga mindre än en halvmeter bort, i stort sett kan man säga att han ligger bredvid korgen. Det stressar mig eftersom jag inte kan flytta fötterna och stolen som jag vill utan att behöva flytta på honom först. Därför har vi skapat en rutin. I början sa jag åt honom att lägga sig i korgen och när han gjorde det fick han ett ben. Nu har vi kommit så långt att han kommer på att han inte fått något ben och sätter sig i korgen och tittar på mig. Så snart han är i korgen får han då ett ben. Nu har det gått ett bra tag sedan kollegan gick i pension och benen tog slut i måndags. Nu på onsdagen kom jag ihåg att ta med mig nya. Jag tog med en typ av "sticks" som jag köpte ett stort paket av när jag var i Thailand sist. Turre gillar dem för det är lite tuggmotstånd i dem, men det verkar som om de är väldigt salta, för han måste alltid gå och dricka så fort han ätit upp dem och sen lägger han sig ofta vi mina fötter igen... Men då låter jag det oftast vara.
Samma kollega brukade ge Turre vatten på kontoret förresten. Ibland är nämligen hans vattenskål tom och hon var så bekymrad över hur Turre skulle få vatten när hon slutade. Jag förklarade att anledningen att jag inte har koll på vattenskålen på jobbet var en kombination av det faktum att hon tog hand om det och att Turre inte tolererar att vara utan vatten om han är törstig. Det går liksom inte att missa om han vill ha vatten, han dänger skålen i väggen om den är tom.. Därför bryr jag mig inte om att ha koll, Hemma däremot så diskar jag skålen och byter vatten rätt ofta eftersom den används både oftare och av både Turre och Judas och jag vill ju inte att de blir utan om jag till exempel sover.
Såna saker är anledningen till att jag sällan blir sugen om jag ser en valp, de flesta vill ju ta hem dem. Jag föredrar mina vuxna, väluppfostrade hundar som jag vet var jag har och som förstår mig och jag förstår dem. Det är så bekvämt, jag behöver ju väldigt sällan säga till Turre vad jag vill att han ska göra eller inte göra, han har ju redan koll på det och vi liksom bara är för det mesta. Även om jag går ute is skogen så pratar vi sällan med varandra, det behövs inte. Han går ju lös om det inte är någon som ser och jag behöver inte säga till honom att hålla sig runt mina fötter, det gör han ändå. Om vi är inne i ett samhälle kopplar jag honom för att andra ska känna sig säkra om de kommer med hundar, om de springer eller har småbarn med sig, eller om de helt enkelt ser rädda ut. Men det fyller bara den funktionen, att de andra känner sig tryggare, om jag inte kopplar honom så kommer han till mig om det kommer en cyklist, joggare, bil eller andra hundar och han stannar vid övergångsställen för att vänta på mig. Vår kommunikation är oftast att jag talar om för honom vart vi är på väg. Om han tror att vi ska vänster så pekar jag åt höger och säger: Vi tar den vägen och då skyndar han sig ditåt. Annars går vi bara och jag brukar säga: Om hunden är människans bästa vän, varför är det då så många som behöver ha sina i band för att de inte ska springa ifrån dem?
Jag behöver inte ha Turre i band för det, han vill vara hos mig och det är ju något vi byggde upp när han var väldigt liten. När han var 8 veckor gammal och kom hem med oss så fick han gå in från bilen själv och han var ju livrädd för att tappa oss ur sikte, han var ju bara bebis och hade just lämnat allt han kände till, vi var det enda som han kände till i denna nya värld. Många tränar hundarna att gå i koppel de första månaderna när det egentligen är då de ska träna lösträning. Koppelträning kan man göra precis när som helst i hundens liv, den har ju koppel på sig då, det är svårt att misslyckas... Lösträning är så mycket viktigare och bör vara det första man tränar och det är enkelt när de är små och rädda, sen blir det en vana att följa efter och de vet liksom inget annat. För Turre är det spännande när jag tar med mig kopplet, det innebär ju att vi ska göra något vi inte gör varje dag och det spelar ingen roll när jag håller halsbanden i luften i hans höjd, han sticker glatt in huvudet i det, han vet ju att det är tillfälligt och att det dessutom ska hända något spännande. En gång tappade jag bort koppel och halsband i 3 månader utan att märka det... varför jag vet att det var 3 månader är att jag hittade det i en väska som jag vet när jag använde sist.

Kommunikation minskar de flesta avstånd

13/5 På tisdagen efter jobbet tog jag och N en långpromenad, Turre var förstås med också. Vi åkte iväg till Runsaskogarna och gick på den fina vägen i skogen där. Enda problemet med det är ju att man måste gå på vägen från Runsa tillbaka till bilen om man inte vill ta samma väg tillbaka. Vi tog bilder på våren i Sverige och skickade till vår vän A i Thailand. Det känns konstigt att hänga bara v två utan henne, hon hör liksom till trion...
Att kunna chatta med henne samtidigt som vi gick i skogen hjälpte att minska avståndet och saknaden lite. Jag och N pratade om livet och hur vi tänker och sånt. Det är kul för mig att få en ny synvinkel från någon som är yngre och det är också kul för mig att få vara ett stöd och lite mentor åt henne. Hon är så intelligent och mogen för sin ålder fast det finns förstås alltid saker man kan lära sig av varandra och jag känner att vi båda är intresserade av att lära av den andra.

Varför förstör man sitt eget kapital på det sättet?

15/7 På måndagen hade jag min första riktiga semesterdag och den sovmorgonen kunde jag ju glömma när mina målare dök upp redan 7 på morgonen och tyckte att det var en bra idé att börja precis utanför mitt sovrumsfönster trots att de hade hela huset att välja på.
Där stod de och diskuterade på ett språk jag inte ens förstår vilket gjorde mig jävligt nyfiken på vad de sade också....
Jag har en ventil precis där så det lät verkligen som om de stod i mitt rum och pratade.
Turre som ju är väldigt lättskrämd och dessutom vaktig, tyckte ju att det här var fruktansvärt läskigt och morrade för att tala om för mig att något inte stod rätt till.
Jag sa lugnt till honom att de fick vara där och jag blev förvånad och inte så lite stolt när han efter en stund lade sig ned och somnade om och inte gjorde något mer av saken.
När jag väl bestämde mig för att gå upp så fick jag ju vara försiktig med att gå näck i huset och känner väl att det inte är så himla kul att ha folk som jobbar på huset hela semestern. Det blir inget solande, försiktighet med nakenhet i ens eget hem och extra koll på Turre så att han inte skrämmer någon,
När jag skulle gå ut tog jag Turre i koppel först så att han skulle se målarna ordentligt innan jag släppte honom och han är smartare än man torr ibland, han visste redan att de var där och han fattade också att det var dem han hört tidigare på morgonen så han var bara artigt intresserad av dem och inte alls rädd eller upprörd. Jag kunde släppa honom direkt och killarna var helt klart djurvänner och hälsade snällt och lugnt på Turre som älskade dem direkt och accepterade dem.
Efter frukost åkte jag till cykelhandlaren i Rotebro för att hämta min nyservade cykel som jag inte använt på flera år. Han hade bytt alla växelkablar och däcken och smörjt upp och gjort rent alltihopa. Han sa att cykeln var så pass fin att det var värt att lägga ned den tiden och pengarna på den.
Jag betalade runt 1700:- tror jag för hela alltet och en bra cykel kostar betydligt mer än så.
När jag kom hem cyklade jag ett varv runt kvarteret med Turre i hälarna, han tyckte att det var jättekul, men jag får ju rulla större delen av tiden om han ska hänga med, även om han springer allt han har.
Jag kände inte för att hänga hemma när jag kände att jag inte ens kunde vara ifred i mitt eget hus och kände att jag måste stanna inomhus, så jag åkte iväg till skogen vid Arlanda för att se om det stämmer att det kommer kantareller redan i Juli...
Jag har aldrig hittat någon svamp så tidigt och inte den här gången heller förvisso. Men det har ju varit väldigt torrt och varmt i sommar så det kanske inte är att vänta.
Tidigare år hade de en parkeringsplats utefter vägen och det stod alltid många bilar där, sen plötsligt ett år så hade de byggt igen den och satt ett dike för infarten så att man inte skulle kunna komma in. Jag vet inte varför de gjorde så för vad det innebar var att folk parkerade för traktorinfarten istället. Själv ställde jag mig alltid åt sidan så att bonden kunde komma förbi med traktorn om han mot förmodan skulle komma dit just när jag var där. Men det var jag rätt ensam om, de andra ställde sig mitt framför bommen...
Nu när jag kom dit hade de plötsligt fixat till parkeringen igen, men dessvärre hade de också avverkat hela jävla skogen så pass att det inte ens gick att gå igenom den. Det ligger så mycket grenar och spill överallt att man inte kan gå en enda meter utan att försöka hitta luckor stora nog att sätta ned foten i.
Hela stigarna är täckta med pinnar och resten av skogen är dessutom helt sönderkörd. Det får mig att undra över allemansrättens regel att man inte får rida i organiserade grupp i någons skog eftersom man förväntas slita på och skada den för mycket då. Sen tar skogsägaren och kör sönder hela skogen när han avverkar den... Sist de gjorde såhär i den skogen så var den så gott som obrukbar som promenad och svampskog i drygt 10 år. Det kan väl inte vara ekonomiskt i längden?
En kund ringde mig och behövde hjälp med att ta hem en ny räddningsflotte på kort tid då de hade haft en räddningsaktion på vatten ett par dagar tidigare och förlorat en av sina flottar. Det är ju en servicegrej och viktigt, dessutom är mina kunder så trevliga att jag nästan kan tänka mig att göra vad som helst för dem, så självklart satte jag mig och fixade så att min leverantör satte igång med produktion på denna så att kunde kan få den strax efter semestern.

Så överlever man i skogen

11/10 På torsdagen kom jag upp rätt tidigt, på onsdagskvällen hade jag lagt fram en massa kläder och en sovsäck för att ta med till jobbet. Det var dags för överlevnadsövning!
Min "kursledare" tillika kollega J var inte särskilt pedagogisk eftersom han talade om för alla andra att han nog skulle vara ensam överlevare nästa dag... Vid strax efter 10 åkte vi från kontoret iförda varsin flygoverall som J hade hittat i gömmorna.

Med oss hade vi vår standardnödpacke och lite extra saker vi ville testa och jag hade kameror och sovsäcken ifall att som J sa.
Tanken var att simulera en nödlandning med ett litet flygplan, så vi hade med oss ett par flytvästar, en tunn flygfilt, "inredning från flygplanet" och lite kablar som vi "slitit" med oss.
Vi åkte till Arlandaskogarna eftersom jag ansåg att allt J ville ha tillgång till i en skog fanns där och det viktiga var inte att vi var långt från civilisationen utan att vi inte använde oss av den.

Efter en promenad in i skogen hittade vi en höjd med lagom vindskydd omkring och där bestämde vi oss för att sätta upp vårt läger.
Vi började med att bygga varsin bivack av fallna träd, kablarna och livräddningsfiltar i reflekterande plastfolie.
Jag jobbar alltid fort och var klar med en snygg bivack på mindre än en timme och sen började jag samla granruskor att göra en mjuk och isolerande madrass av.
Jag gjorde precis så som jag lärt mig av boken J lånat ut till mig kvällen innan och det fungerade bra.
En massa svamp fanns det i skogen och jag har aldrig hittat en blomkålssvamp tidigare och den var stor och vacker, men jag mindes inte med säkerhet om den var ätlig eller inte, så den fick stå kvar. Trattkantareller och taggsvamp plockade jag i alla fall och senare lite blåbär.
Jag trampade omkring i skogen med en alldeles för stor overall och grenen hängde vid knäna någonstans. Till slut tröttnade jag och J gav mig en bit av sladden vi tagit med att ha som skärp, det fungerade sådär, men det såg rätt kul ut med en kontakt runt midjan.
Vi testade köket som fanns i nödpacken och insåg strax senare att vi inte hade något att samla vatten i, men då kom jag på att vi kunde skära upp en av flytvästarna och ha som vattenpåse så det gjorde jag.
Medan J samlade ved gick jag till ett dike längre bort och hittade strömmande vatten, jag hittar bättre i skogen där så jag fick gå. det blev lite tungt efter ett tag att bära vattnet, men det var inte så långt.
Efter att J hittat två larver i de stekta svamparna så gav vi upp den idén, aptiten var inte på topp längre.
Jag samlade näver och gjorde en liten drick-kåsa av det, men bitarna var egentligen för små så det gick inte jättebra.
Jag fick äran att starta en eld och det gick på bara nån minut och krävde inte mer än en enda tändsticka, det är i alla fall något vår pappa drillat oss på sedan vi var små barn.
Jag, syrran, brorsan och syrrans barn kan alla tända en eld mitt i snöstorm eller ösregn utan minsta problem med bara hjälp av ett par tändstickor.
Vi lyckades få till en stor, värmande eld som dessutom gav en hel del ljus och vi hade lagt upp ett stort lager med stockar och pinnar inom räckhåll från våra bäddar.
Det enda jag var rädd för när vi gav oss ut var att jag skulle frysa tills jag fick panik och bärjade grina. Det är nästan det enda som kan få mig att tappa koncepten helt, kyla. Det beror ju på att jag blir väldigt kall och att det sen tar många timmar för mig att bli varm igen.
Hittills hade jag klarat mig med minimalt med kläder, jag hade ett linne och en underställströja på mig, dubbla långkalsonger och overallen.

Innan det blev mörkt gick vi ned till ett dyhål jag hittat och slängde ned en vattenreningspåse i hålet för att ligga där under natten. Om allt fungerade som det var tänkt skulle påsen nästa morgon vara fylld med fullt drickbart, rent "vatten" eller egentligen sportdryck.
Innan man slänger i den så är det alltså bara en torr påse med ett pulver i.
På vägen tillbaka hittade jag svarta trumpetsvampar och det har jag inte hittat mer än en gång tidigare, inte så långt från denna plats, men kanske 15 år tidigare.
Jag plockade alla jag kunde hitta och bestämde mig för att ta hem dem dagen efter.
Strax innan det blev helt mörkt drog J fram en överraskning ur sin ryggsäck, han hade tagit med en varsin portion nödmat.
Jag hade överlevt utan men jäklar vad gott att få middag. Särskilt som jag vid det här laget kände av min onda nacke väldigt mycket och började få migrän. Vi turades om att äta eftersom vi bara hade en sked men vid 19 hade vi ätit klart och det var mörkt i skogen.
Sen klädde vi på oss lite extra för natten och gjorde oss klara för sängen. J spelade patiens på sin telefon och skickade bilder till sin fru på vår eld och sånt. Hon verkar vara lika underlig som han för hon tyckte det såg mysigt ut. Själv var jag som bekant livrädd att jag skulle frysa hela natten.
Vi lade oss för att sova och pratade inget resten av kvällen/natten men vi var förstås vakna större delen av tidiga kvällen och sen sov J helt klart bättre än jag, men frös gjorde jag inte mer än nån halvtimme och bara lite grann. Vad hände?
Mina problem bestod av att min nacke var illa däran och jag hade migrän, illamående och yrsel och det gick att hantera så länge jag låg still, men problemet var att jag som inte hade druckit mycket alls (vattnet smakade olja) och sällan går upp på natten för att pinka, plötsligt var tvungen att gå upp 5 gånger på en natt. Varje gång var jag tvungen att ta av mig en massa kläder, vingla omkring i skogen med min yrsel och slutligen kallsvettig vingla tillbaka efter att ha tagit på mig allt igen.
Det som gjorde att jag klarade det var att jag hade smsat med min naprapat och fått en tid på fredagen klockan 13 också det faktum att jag i alla fall inte frös.
J tog hand om elden mest på tidiga kvällen natten och jag resten, det beror ju på vem som är vaken eller sover mest, vilket beror på dygnsrytm och hur mycket man fryser.
Den största hjälpen var att jag för en gångs skull inte hade svårt att somna, så fort jag varit och kissat eller fixat till elden somnade jag om i några minuter tills det var dags att titta upp en stund. Det enda jag var rädd för nu när jag visste att jag inte skulle frysa var glödgnistorna som flög in i min bivack och hotade att bränna upp mig. En fastnade i min mössa och just när jag letade efter vad som luktade bränt vaknade J, tittade över mot min bivack och halvskrek (han hade öronproppar i), ta av dig mössan, den glöder!
Sagt och gjort, det gick fort att släcka, men tänk om jag inte hittat den!