21/5 På onsdagen tog jag tag i uppdraget att hitta en mjuk madrass till min säng i Thailand. Det är lättare sagt än gjort. Mitt sista hopp var IKEA i Bangkok. Det visade sig dock när jag tittade på deras Thailändska hemsida att de bara har "firm" och "Extra Firm" att välja på. Jag antar att de tror/vet att det inte finns en marknad för mjuka madrasser i Thailand. Själv förstår jag inte riktigt vitsen med att ha en madrass om den är hård som en bräda.Jag får ont i ryggen, korsryggen, nacken, huvudet, ja säg var jag inte får ont av hårda madrasser.
Jag är redan på min andra madrass där nere och vill byta igen, då var jag ändå nere i lägenheten för första gången i april 2013...
Jag fick mycket dåliga nyheter från mannen jag var intresserad av och jag är så trött på att vara singel och att allt skiter sig hela tiden. När jag spydde ut min sorg på Facebook fick jag istället råd att gå i terapi. Sen hade alla en massa åsikter och tips omm hur jag skulle bli en bättre människa och leva ett bättre liv. Faktum är att mitt liv ser helt perfekt ut utifrån, jag har alla yttre tecken på framgång. Men alla dessa saker har ju ingen betydelse i längden, det är ju kärlek en människa lever för...
Och jag har svårt att tro att om jag bara går i terapi och ändrar hela mig själv för att behaga andra människor, så kommer Mr Right att magiskt dyka upp. Jag har redan ändrat min natur och personlighet för att passa en man och det gjorde jag i drygt 15 år, jag är färdig med det, jag vill vara jag. Jag tror att det finns någon därute som kan älska mig för den jag är, men jag vill träffa honom innan jag är pensionär.
Jag var alltså väldigt ledsen för en specifik händelse/sak, men de sms, mail och telefonsamtal jag fick av "vänner" gav mig anledning att verkligen må dåligt.
Alla gissade på varför jag hatade mitt liv och alla kom fram till olika anledningar, men alla tyckte att jag kunde lösa de påhittade problemen genom att gå i terapi och ändra hela min personlighet.
Kan de inte bara säga att de inte vill vara vänner med mig och lämna mig ifred att vara jag?
Jag tycker om mig, jag tycker att jag är en bra människa och det är bara jag som vet vad som finns i mitt huvud och oavsett vad folk tror så tänker jag mycket sällan negativa saker om folk. Det konstiga är att nya vänner ser mig för den jag är, på det sättet jag ser mig själv. Ska man behöva säga upp bekantskapen med gamla vänner för att de tror att man är samma människa som man var när man var 15?
När jag någon gång nämner högt att jag tycker om mig själv så får jag ofta frågande blickar eller till och med hånfulla kommentarer, mina vänner och familj tycker att jag inte har någon anledning att tycka att jag är bra...
Jag kanske omger mig med fel folk?
Det har tagit mig nästan 40 år att acceptera mig själv och ändå försöker folk sparka ner mig några pinnhål, det retar verkligen folk när man tycker att man är helt ok. Jag känner att jag blir mer och mer folkskygg ju oftare något sånt händer och jag trivs bättre och bättre i mitt eget sällskap, där jag är trygg.
Jag håller långsamt men stadigt på att förvandlas till en eremit.
För övrigt är det bara mina svenska vänner som ser mig på det här sättet och jag har vänner i hela världen, kanske är det jantelagen som spökar.
Du ska fan inte tro att du är något! Det är den svenska synen.
En vän kom hem till mig på eftermiddagen för att "hjälpa" mig.
Men det blev omvänd effekt eftersom hen gav mig en massa anledningar till att verkligen bli ledsen som att mina vänner har nämnt för hen att de inte orkar umgås med mig. Jag tror inte att hens avsikt var att sparka på den som ligger ner, men det var i alla fall effekten. Nu känner jag att jag inte kan lit på de som varit mina vänner eftersom hen sagt att de pratar om mig och tycker att jag är jobbig, eftersom jag inte vet vilka som gör det så drar jag mig undan från alla. Jag litar inte på dem längre.
Jag har slutat att höra av mig till de som aldrig hör av sig till mig och det innebär att jag bara har två riktiga vänner kvar, det är bara dem som bryr sig om vad som hänt med mig och mitt liv och som hör av sig lika mycket till mig som jag gör till dem.
Jag har ytterligare en vän som aldrig någonsin hör av sig, det är bara jag som gör det. Men skillnaden mellan henne och andra "vänner" är att jag vet att hon alltid finns där för mig om jag behöver henne.
Sen är inte jag en sån människa som är anti terapi, jag tror nog att alla människor kan ha nytta av det, även jag. Men att behöva det för det som andra menar, till att behöva det för mig själv är två väldigt olika saker. Andra vill att jag ska lära mig att vara sån som de vill.
Jag tror att det faktum att jag tycker om mig själv uppfattas som arrogant, men det är samtidigt det som alltid förespråkas, det är ju dit vi alla strävar hela livet. Det innebär inte heller att jag på något sätt tycker att jag är perfekt eller "färdig", jag jobbar med mig själv varje dag, jag har massor att bli bättre på men jag är duktig på att be om hjälp om det är möjligt för andra att hjälpa.
Som mobbad i skolan är det svårt att inte trilla ned i självhatet när man får kritik, särskilt av såna som man litat på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar