Jag ville mest försvinna

16/12 På söndagen hade jag återigen en lat frukost och fick stressa för att ens lyckas komma ut genom dörren för att komma försent till brorsonens födelsedagskalas.
När jag kom in hade han redan fått så många presenter att han visste vad som gällde, han räckte fram händerna direkt när jag kom in med presenten i vardagsrummet.
Mössan i form av ett djur tyckte han inte om och det hade jag inte väntat mig heller, han tycker sånt är rätt läskigt. Men när farmor satta den på huvudet så skrattade han.
Jag var där nån timme och lyssnade mest på de andra och tittade på alla barnen som lekte överallt. Det är visserligen snälla barn men jag var i alla fall imponerad av brorsans grand danois som låg och sov i sin säng mitt i springet och då menar jag mitt i...
När jag var tvungen att flytta min bil för att E's familj skulle kunna åka hem så åkte jag också och sen tvättade jag håret och bara tog det lugnt fram till det var dags att åka in till Globen och Ricky Gervais show.

Jag hämtade upp S vid 18.15 och sen hamnade vi i köer fram till Globen, jag är verkligen sur på trafiksituationen där. Hur kan de tro att det går att ha 3 stycken arenor vägg i vägg när trafiksitauationen redan är omöjlig. Hur ska det bli om de har evenemang på alla tre samtidigt?
Och var ska man parkera?
Vi kom in strax efter halv åtta och då stod "värmaren" Doc Brown på scenen och folk verkade redan ha roligt.
Han visade sig mycket riktigt vara rätt så rolig och dessutom så såg han rätt bra ut, så vi var nöjda. Det skulle visa sig senare att han var på gränsen till roligare än Ricky själv...
Jag har inget emot Rickys ganska plumpa skämt och kanske är det så att någon alltid tar illa vid sig och att det nu var min tur. Men när han om och om igen drar samma skämt om överviktiga och om hur det är ens eget fel och att det inte är en sjukdom eller körtelproblem och så vidare som om det vore någon sorts sanning, ja, då kan i alla fall inte jag låta bli att ta illa vid mig eftersom jag faktiskt har ett konstaterat sköldkörtelfel som jag måste äta medicin för varje dag resten av livet.
Jag äter dessutom mindre än de flesta jag känner och ändå är jag en av de tyngsta också.
Ja, jag tog illa vid mig och eftersom samma skämt kom tillbaka i kanske 20 minuter så var de rätt trista och jag satt nästan där och undrade om de som tyckte att det var så fantastiskt roligt att de kiknade kunde se på mig att jag var en av dem som var jättestor för ett par år sedan... och jag kände hur jag sjönk ned i stolen.
Det blev dessutom svårare att skratta åt resten av showen, särskilt som han mer eller mindre ursäktade sig för resten av skämten och påpekade efteråt att de feta däremot, de kan skylla sig själva.
Jo, det var lite bitter eftersmak och det var inte så kul som jag hade hoppats.
Om jag fortfarande hade varit lika stor hade jag nog krypit ut innan showen slutade för att slippa bli sedd av de som tycker att feta människor är nåt av det roligaste och mest patetiska som existerar på denna jord.
Vi åkte raka vägen hem efter showen och jag tittade en stund på DVD innan jag gick och lade mig.