En del har trevliga grannar

Vill redan från början poängtera att jag har en familj som är trevliga grannar, jag menar om M eller J råkar läsa detta så räknar jag er till de trevliga och rubriken har inget med er att göra...

A och jag hade bestämt oss för att gå ut en sväng på lördagkvällen, men innan dess skulle hon gå ett par timmar över till grannen och fira hans 60-års dag. När klockan blev tio började jag undra vart hon tagit vägen och ringde. Hon var riktigt i farten och hade uppenbarligen jättekul, så jag lovade att komma förbi om en stund eftersom hon garanterade att jag var välkommen.
Efter att ha suttit och väntat in ännu ett tal på Kronprinsessans bröllopsmiddag åkte jag slutligen över efter nån timme. Det var inga problem att höra var festen var så jag följde bara dånet av musik och hamnade i någons trädgård. Där stod det folk och snackade och jag sa hej och möttes av en massa leenden och välkomnanden, tänk vilken skillnad det kan vara mellan en svensk familj och denna Iransk-Finska familj. Jag blev strax en i gänget och dottern och hennes sambo blev riktiga favoriter hos mig, jättemysiga båda två.
Slutligen vid strax efter ett lyckades vi slita oss därifrån, mest för att det var sent och kallt, annars hade vi nog inte haft viljan och styrkan att komma därifrån.

Vi var ned på Magget och där hade de besvärligt med bråk och grejer så det stod folk uppställda mot väggen utanför och polisen var där. När vi gått in hittade jag L och J som bor på Harva och snackade lite skit med dem, A tappade jag bort en stund när hon rymde för att slippa den fulla besvärliga P som hängde över henne hela tiden, sen snackade jag lite skit med "min" vakt och sen var klockan stängning och vi åkte hem.

Bilden visar hur min stengång ser ut med lamporna jag köpte. Inte särskilt bra kvalité på bilden, men ni ser ungefär i alla fall.

Det är fredagskväll

På fredagen hade jag inget planerat och istället för att hetsa runt för att hitta på nåt kul att göra bestämde jag mig för att ta det lugnt och ha lite tråkigt. Jag tog fram lite grejer och fixade ett hemma-Spa, lite fotbad och filning av fötterna, lite peeling och sånt i ansiktet och slängde in en maskin tävtt också när jag ändå var igång. Då får jag ett sms av L att hon T och en annan kompis är på Ullis. Ja, då kan jag ju inte sitta hemma om det finns roligare saker att göra. Fixade kvickt iordning mig och väntade på att den fördömna tvättmaskinen skulle bli klar. Slutligen gav jag upp och åkte och höll tummarna för att tvättmaskinen skulle stå stilla utan att börja brinna medan jag var borta. Precis när jag närmar mig Ullis ser jag La gå utefter vägen och möter upp honom när jag parkerat bilen. Han följer med in på Ullis och tar en öl.
En underlig kväll blev det på många sätt. Träffade en hel del underliga människor, inte otrevliga på något sätt, men underliga... Jag bestämde mig för att ta en titt på Magget när jag ändå var nere i byn, L och T åkte hem med en taxi. Där träffade jag min favoritvakt som jag inte har sett sedan i december så jag stod mest och pratade med honom. Han är ju liksom jag normal, nykter och trevlig. Trevligare att umgås med helt enkelt.
Jag var hemma vid 3 på morgonen och kom i säng vid 4.30.

Kungligt bröllop

Jag sitter och tittar på Kronprinsessans Bröllop, helt otippat, jag hade ingen aning om att jag ville se det och nu kan jag inte slita mig. Daniel såg gråtmild ut redan när Victoria kom in i kyrkan och när de svarade ja så grät de båda två en skvätt. Då hängde jag förstås på, jag kan inte med att låta någon gråta ensam. Dessutom blir jag så rörd och glad för deras skull. Men det betyder inte att jag helt saknar avundsjuka. När jag såg hur Daniel stod och tittade på Victoria när hon inte såg... Det vill jag uppleva någon gång i livet. Att bli älskad av en man på det sättet. Jag har sett det förr, men aldrig i ögonen på den som förväntas älska just mig.

Jag försöker hålla drömmen vid liv, men den börjar blekna och bli ersatt av hopplöshet och uppgivenhet. Förresten tycker jag att vår prins Carl Philip är riktigt fin, honom kan jag tänka mig att gifta mig med. Victoria är ju jättesöt, särskilt idag och hennes klänning är fantastiskt vacker. Men hon ser så oskyldig och ung ut och har stora rådjursögon som kan få en att göra vad som helst kan jag tro. Men hon låter inte alls så som man tror att hon ska göra. Hon har ganska mörkt och djup röst som får mig att hoppa till lite först. Sen är jag så fascinerad av hur vackra alla kungligheter är, hur kommer det sig?

Jag tycker att flaggor är så vackra också och självklart är den svenska en favorit, men när jag är utomlands tycker jag om när det flaggas med deras respektive nationsflaggor. Stockholm är också vackrare än någonsin och jag hoppas att dessa bilder kommer att spridas över världen så att alla vill besöka vår vackra huvudstad.

Nu står det en massa sjömän i givakt på allt från militärskepp till U-Båtar. Men roligast ser de ut som står i givakt mitt i riggen på ett mastat skepp. Ser ju jätteunderligt ut när de står mitt i riggen sådär... Kungaslupen som brudparet blir rodda genom staden i är ganska speciell. Förr var det tydligen vanligt med Kungaslupar och det kom från Egypten från början. Men kommentatorerna berättar att det nu bara finns i Sverige, Thailand och Norge.

Nyss flög 18 stycken Gripen-plan över Stockholm på 400 meters höjd. Jag blir sur när de till och med på TV kallar planet för JAS, de som uppenbarligen har gjort ganska mycket research dagen till ära. Samtidigt berättar de att förra gången det var Kungligt bröllop i Stockholm flög 24 stycken Viggen över stan. Borde de inte kalla Viggen för JA eller kanske till och med JAS det med eftersom det användes till spaning det också? JAS står för Jakt, Attack, Spaning, planets namn är Gripen.

Nu när jag ser allt på TV ångrar jag att jag var för bekväm för att ta mig in till stan idag. Det verkar vara en stor folkfest och det verkar vara rätt häftigt. Sannolikheten är ju inte särskilt stor att jag får uppleva en tronföljares bröllop igen i min livstid.

Vad skrattar ni åt?

Jag vet sällan innan vad jag kommer att tycka är kul. Det beror på mitt humör och mest av allt beror det på hur saker framförs. Ett skämt kan vara jättekul när en människa framför det medan det kan vara rent pinsamt när en annan framför exakt samma skämt. Det handlar om timing, inställning och hjärtlighet enligt mig.

När någon väntar sig ett skratt på fel grej så skäms jag nästan när jag tittar på det och istället för att vara kul blir det pinsamt och tragiskt.

Något av det roligaste jag vet är folk som inte skrattar åt sina egna skämt. Folk som medan de ser gravallvarliga ut säger de mest knäppa saker. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte är i närheten av att vara en av dem... Jag skrattar gott åt mina egna skämt. Ibland till sådan utsträckning att jag fäller en tår. Andra människor brukar inte skratta lika gott åt dessa skämt. Jag gillar knäppa bilder, miner och en sanning framförd på ett annorlunda sätt.

Något av det roligaste jag har sett var i Shrek 2 när katten börjar hosta upp en hårboll. Jag kunde inte sluta skratta, däremot slutade jag nog andas under det värsta skrattanfallet. Jag såg filmen på bio med en kompis och jag skrattade så mycket och grät så mycket medan jag gjorde det att hon mest satt och tittade på mig och skrattade nästan lika mycket. Slutligen satt hela publiken vänd mot oss och skrattade åt oss istället för filmen.

Mitt eget favoritskämt har jag återberättat så många gånger att alla är innerligt trötta på mig. Till saken hör att det nog var mest jag som tyckte att det var kul från början också. Vid våra familjemiddagar diskuteras de mest konstiga saker och jag vet inte riktigt vad vi pratade om när jag sa: -De säger ju att en orgasm är som en nysning, bara mycket bättre.

Varpå min svåger säger: -Är det det då? Då svarar jag blixtsnabbt och med stora oskyldiga ögon: -Jag vet inte, jag har aldrig nyst!

Sen skrattade jag tills tårarna rann, resten av familjen tyckte inte att det var roligare än att de fnissade till...

Jag gillar Galenskaparna och After Shaves show Cyklar också. Jag och min kompis A i norr och J brukar roa oss med att citera den i tid och otid och där slipper jag i alla fall vara ensam om att tycka att det är jättekul. Jag minns också första gången jag såg deras sketch från Olympiska Spelen. Jag kunde inte andas, så mycket skrattade jag. Jag ramlade ur soffan ned på golvet och kippade efter andan. Pappa som satt bredvid skrattade sig också halvt fördärvad. http://www.youtube.com/watch?v=UfWrQM6-pd0

Sen tycker jag att Johann Lippowitz är väldigt kul när han kör sin egen tolkning av Torn. Där ser man tydligt att det handlar om timing. http://www.youtube.com/watch?v=4TM3GbxaNLI

Är smärta relativt?

Igår var jag och satte in en p-stav i armen. Jag har fått för mig att livet blir enklare så och jag behöver inte tänka på att byta ut den eller nåt förrän om 3 år. Lite nervös var jag, men jag brukar resonera så att om fegisar jag känner har vågat göra det, då kan väl inte jag vara sämre, för det är ju inte mycket jag är rädd för. Alltså gick jag ned till Apoteket och hämtade ut staven som låg i en läskig kanyl som var 2 mm i diameter, staven är 4 cm lång... Till det köpte jag Emla-salva också. Det var meningen att jag skulle sätta dit salvan på ett visst ställe minst 1½ timme före ingreppet. Var den skulle placeras hade de förklarat för mig, men det var ju en vecka sedan... Jag chansade lite, smetade på salvan och satte dit plåstret som skulle sitta över. Strax senare var jag tvungen att byta plåster, men inte ens det satt kvar ordentligt. När jag senare gick in hos barnmorskan som skulle sätta in den var hon tveksam om att det satt rätt och var tillräckligt. Jag kan tala om att ju större gäddhäng man har, ju svårare är det att följa instruktionen: bedöva gäddhänget 8 cm bakom armbågsknölen... Men efter att ha nypit mig och fixat var hon rätt säker och satte igång processen. Det tog längre tid än vad jag trott att trycka in kanylen under huden, men det gjorde inte det minsta ont. När allt var klart fick jag känna på den där den låg under huden och det känns klart vidrigt och får en att tänka på Alien och bara vänta på att den skall spränga sig igenom huden och fräsa åt en. Jag blev informerad om att jag kunde vänta mig en del smärta när bedövningen släppt och att jag då skulle ta två Panodil och en Ipren. Jag kan informera er alla att så här nästan ett helt dygn senare så känner jag fortfarande ingenting, inte det minsta smärta eller ömhet har jag känt. Är smärta relativt? Har jag så hög smärttröskel att jag inte ens fattar att det gör ont? Eller är det så att jag alltid råkar ha tur? Eller har jag vant mig vid smärta och ser det som något man får leva med? Jag har ingen aning mer än att jag som liten var känd för att skrika för ingenting och ansågs ha låg smärttröskel. Varför är jag så rädd för smärta om jag inte har något problem att bära den?

Sen helt ovidkommande... såhär blev kanvasförstoringen. Anledningen till att den blänker så mycket är att jag inte tagit av plasten än. Nu måste jag bara komma på var jag ska sätta den.

Växtmörderskan

Igår fick jag äntligen ändan ur och klippte gräsmattan. Det är bra av flera anledningar, nu är jag och grannen nästan i synk med våra gräsmattor och eftersom det inte finns en riktig gräns mellan dem så ser det ju trevligare ut. Dessutom ser det så mycket trevligare ut med klippt gräs, så det kan jag ju njuta av fram till helgen. Sen lär det nyklippta utseende redan börjat växa bort..

Efter detta borstade jag hunden och klippte klorna på honom medan han led så synligt och tydligt han kunde. Sen borstade jag katten och han håller ju på att krypa ur skinnet av lycka när jag gör det även om han med jämna mellanrum tycker att det är kul att bli arg på borsten. Under tiden som han gör kullerbyttor runt mig och spinner som en hel traktor står Turre med ett häpet uttryck och stirrar på honom, han verkar inte för sitt liv förstå hur någon kan gilla att bli borstad.

Sen skulle jag plantera om tomatplantorna och chilin, ja och gurkplantorna som ju blommar och allt redan. Men då visade det sig att de allihopa under dagen torkat till oigenkännlighet. Jag planterade om de som fortfarande såg ut att ha en chans och nu återstår det att se om de hämtar sig. De andra har ändå fått vatten och vi får se om de svarar på första hjälpen.

Jag tog det lugnt resten av kvällen och tittade vidare på The West Wing säsong två.

Vem är hemmablind?

Man pratar ofta om att vara hemmablind. Att folk inte längre vet hur bra de har det eller hur vackert de bor. Jag är inte sån. Jag kan se mig omkring på samma ställe varje dag och njuta av skönheten. Jag tycker att Sverige är oerhört vackert och njuter varje gång jag kör mellan olika platser. Jag älskar skogen, sjön, byn och småstaden precis lika mycket och ser det vackra i alla dessa platser. Stockholm är också oerhört vackert och det har jag pratat en hel del om på sistone. I resten av Sverige har jag smultronställen, men mest för att det är platserna jag har sett mest och förälskat mig i. Jag älskar Gotland och Visby och Jämtland, Östergötland och Södermanland, men mest för att det är det jag har sett mest och för att det är där jag har goda vänner. Inte ens hemma hos mig själv är jag hemmablind. Varje gång jag åker in på vår väg tittar jag mig omkring och tänker på hur fint det är. Men framförallt så känner jag en värme och lycka i kroppen precis när jag kör upp för min egen uppfart för att parkera och ser mitt hus omgiven av grönska eller ibland snö. Jag trivs så bra och det är så vackert. Tänk vilken tur jag har att jag får bo just här. Ibland rabblar jag ett mantra i huvudet, "Det här är mitt eget hus, bara mitt. Det är mitt allra egna hus." Jag är trög ibland och har svårt att tro mig själv när jag säger det. Men vem vet, när jag bott här fem år till kanske det börjar sjunka in?