Med vind i seglet

På torsdagen gjorde jag mig ett stort besvär med att äta både frukost och lunch ordentligt och det kändes som om stor del av dagen gick till att äta små tuggor mellan jobbmailen. Jag fixade ett par knäckemackor med leverpastej och inlagd gurka till frukost och förstås mitt frappé. Till lunch åt jag en rejäl tacosallad och det tog lite drygt 2 timmar att få i sig.
På eftermiddagen ringde de från Huddinge Sjukhus och erbjöd mig ännu en gång en återbudstid för att operera min näsa. Jag har ju sällan nåt planerat men sist kunde jag ju inte eftersom jag sett så fram emot S och A's bröllop och jag skulle ha opererats bara några dagar innan och det funkade ju inte. Den här gången erbjöd de mig en tid 2 dagar innan S kommer från Australien för att hälsa på och för att gå på Dolly Parton konsert. Jag kan ju inte vara halvgroggy, sönderslagen och matt när hon är här, jag måste ju visa henne runt.
Jag var alltså tvungen att än en gång tacka nej, men tänk att de verkligen ringer och erbjuder det, det gillar jag. Förhoppningsvis kan jag tacka ja nästa gång de ringer.

Sen körde jag in mot stan för andra och sista dagen på vår surfkurs. Jag kan inte säga att jag direkt såg fram emot det, det hade ju inte gått lysande kvällen innan, men skam den som ger sig. Alltså såg jag än en gång till att parkera Turre i skuggan och så promenerade jag mot Rålambshovsparken, Ju mötte mig en bit på vägen.
Vi fick ännu en genomgång av teori, nu lite om hur man går upp mot vinden och sånt. Jag fick hjälp ned med min bräda eftersom den var så tung och jag hade undrat om jag kunde få låna hans skateboard. Han ville tydligen inte låna ut den för han sa att jag skulle ta seglet och så skulle han ta ned brädan. Lagom tills jag precis kommit ned med seglet kom han åkandes med brädan under armen ned för backen... jag blev rätt förvånad över med vilken lätthet han hanterade den och jag önskade att jag bett om hjälp dagen innan. Han hjälpte mig ut i vattnet med brädan och sa åt mig att sätta igång direkt. Jag var nog i vattnet åtminstone 20 minuter innan nästa bräda lades i, jag fick ett stort försprång. Jag bestämde mig för att simma ut ordentligt den här gången redan från början så att jag förhoppningsvis skulle slippa simma så mycket totalt. Det fungerade faktiskt rätt bra och det var ju lite bättre vind därute. Jag seglade plötsligt iväg en bra bit och stod relativt stadigt under tiden. Sen tänkte jag att jag skulle försöka mig på de nya manövrarna han försökt att lära oss och det gick sådär i början men efter ett tag gick det bättre. Men sen hamnade jag inne vid stranden igen och kom inte ut. Även denna dag fick vi vänta alldeles för länge på vår instruktör och det var lite synd för när han väl dök upp gav han mig instruktioner så att jag genast lyckades segla mig ur min lilla knipa.
Plötsligt lyckades jag istället bara segla utåt, det som egentligen ska vara svårast men jag hade gott om tid att prova mig fram med seglet eftersom det inte blåste så hårt och min balans hade förbättrats. Jag ramlade inte i många gånger alls under dagen men fick släppa seglet några gånger för att hålla balansen. Men på det stora hela, oj vilken skillnad från dagen innan. Dessutom slapp jag mycket riktigt att simma så mycket och med lite intruktioner gick det ju bättre och kombinationen ordentlig lunch och mindre simning gjorde att blodsockret höll sig på en behaglig nivå men attans vad jag blev törstig. Vi hade druckit vatten innan vi gick ut och lagom tills vi kom upp igen klibbade läpparna fast vid tänderna och jag hade ingen saliv kvar alls. När vi kom upp hällde jag och Ju i oss det som var kvar av hennes vatten plus lite extra som vi fick av instruktören. Jag hade inte hittat någonstans att fylla min flaska och vi hade ju inte ens tömt en tillsammans dagen innan... nu räckte inte 1 plus lite till och vi var vråltörstiga.

Vi tog med oss en av de andra tjejerna och gick till boulebar där vi tog en varsin cola och ett glas vatten, det slank ned kvickt kan jag lova. Sen satt vi och pratade en stund, det var ju inte som om vi egentligen haft mycket tid för det trots att vi umgåtts två hela eftermiddagar.

Sen åkte jag hem och åt edamamebönor till middag och kom i säng vid midnatt men slutligen gav jag upp, jag kunde bara inte somna. Så då läste jag ut Da Vincikoden på min Kindle och så blrjade jag på The Spooks Apprentice och somnade vid 2.

Om du tar mitt huvud så tar jag dina klor...

På onsdagen var jag tvungen att packa ihop grejer för eftermiddagens vindsurfingkurs innan jag åkte till jobbet, mn efter att ha gjort det och fixat mitt kaffe åkte jag till konditoriet och köpte en macka. Oj, det blev en lyxig räkmacka till frukost. Jag visste inte då att det skulle ställa till det för mig resten av dagen...
Efter jobbet åkte jag till posten och hämtade ut ett värdebrev som visade sig vara biljetterna till Ljust och Fräscht som jag köpt till alla anställda inför hösten/vintern. Jag hämtade också resten av posten, jag är ju den enda som jobbar den här veckan. Dessvärre var jag ju nu tvungen att ta med mig allt detta in till stan och gömma det i bilen och hoppas på att ingen gjorde inbrott och hittade det. Inte så kul att bli av med 32000:- i biljetter. Sen kan jag ju aldrig låta bli att vara oroad för min e-book om jag lämnad den i bilen, oavsett om jag gömt den bra eller inte. Varför jag är så orolig vet jag inte, så attans dyr är den ju inte (1500:-).
Ju hade tagit reda på var närmaste parkeringshus var till Rålambshovsparken, vi behövde ställa min bil i ett garage för att vara säkra på att inte steka Turre medan vi var på kurs.

Men när jag skulle till Ju's jobb för att byta om, lämna kräftorna och hämta henne, då hittade jag parkering på deras gata som jag trodde skulle hålla sig i skuggan. Jag har tyvärr lite svårt med det där var solen går pp och ned... men nog skulle solen fortsätta in bakom huset? För säkerhets skulle frågade jag två olika killar om jag tänkte rätt och att solen skulle gå ned bakom huset och de sa att så var det nog. När jag gått en promenad med Turre runt kvarteret och gick in till Ju så kollad ejag var stolen stod i förhållande till en stolpe och när vi gick därifrån runt 20 minuter senare hade den mycket riktigt flyttat sig i förväntad riktning. Det var ju bättre för mig eftersom jag bara behövde betala 17:- för parkering och dessutom faktiskt svalare för Turre än i ett garage.
Sen tog vi i alla fall alla våra saker och gick mot parken, det tog bara runt 10 minuter. När vi stod och vänatde utanför containern de använder som förråd till grejerna kom först en och sen en till tjej fram och sa hej och undrade om vi skulle gå vindsurfingkursen. En bra början tyckte vi när folk är så trevliga och sociala. Det visade sig att vi inte var fler än 4 och alla tjejer och i ungefär samma ålder, det kändes rätt bra. Sen att instruktören var så förvirrad och oorganiserad att vi till slut alla fyra försökte styra upp så att vi skulle komma igång, det var ju en annan femma. Till slut insåg vi att ha inte skule låta sig skyndas på och vi satte oss på en gräsmatta i närheten efter att vi valt ut våtdräkter, våtskor och flytvästar åt oss.
Slutligen kom han igång så pass att han ställde upp en bärda och ett segel och visade oss vissa grunder. Efter det hjälptes vi åt att bära ned segel och brädor till stranden och det var jättetungt och otympligt och efter det var jag helt slut...

Sen var det meningen att vi skulle ta oss ut på vattnet och prova oss fram och sen skulle han komma efter om 10-15 minuter. Nästan en timme senare dök han upp och då var vi helt slut i alla muskler allihopa och vi var redigt irriterade. När man har betalat för kurs med instruktör vill man ju gärna att han är där... Strax senare blev jag helt skakis, illamående och yr, efter det fick jag en enorm akut huvudvärk. Till slut stapplade jag in till stranden eftersom jag hade slut på krafter och inte lyckades ta mig ut på öppet vatten, det var pålandsvind. Sen satt jag i sanden en stund tills det värsta gått över och sen började jag frysa så jag tog seglet och började bära upp det till containern.

Jag fick vänta en stund och sen kom de andra upp och vi hjälptes åt att bära upp grejerna igen. Inte färrän långt senare insåg jag vad som hänt, jag hade fått blodsockerfall. Det händer mig så sällan att jag inte känner igen symptomen. Den där räkmackan hade tagit emot så pass när jag åt den att det var det enda jag ätit under jobbdagen. Det vill säga nån deciliter räkor, lite majonnäs och ett ägg. Själva mackan åt jag knappt hälften av, ändå tog det mig runt 2 timmar att få i mig det där och följdaktligen hoppade jag över lunchen eftersom jag inte var hungrig. På vägen in till stan hade jag ätit en glass och en Wasa-sandwich just för att fylla på inför surfningen, men det räckte visst inte. När jag fått vila en stund mådde jag nästan som normalt och jag och Ju gick tillbaka till hennes jobb och hämtade kräftorna och sen åkte vi hem till henne i varsin bil, hon handlade bröd på vägen och jag tog ut Turre på en promenad runt kvarteret. Tyvärr blir han så exalterad och tror att vi är på väg någonstans snarare än att vi är ute och rastar, så han har bara bråttom framåt och rastar inte så särskilt mycket alls. Sen gick jag upp till gudsonen A som letat förgäves efter katten som inte alls gillar Turre och därför skulle stängas in. Men när Turre kom in så dök hon upp på ett par sekunder och vi stängde in henne i sovrummet. Sen satt vi och pratade en stund och så satte vi oss för att äta kräftor. A är galen i kräftor och fick en hel låda för sig själv, jag och Ju delade på den jag haft med mig. A äter allt läskigt på kräftorna, det som jag och Ju inte ens vill se honom äta, så han får alla huvuden och det smöt vi hittar i våra. Själv tycker han att klor är slöseri med tid och ger dem till mig och Ju orkar inte äta benen så dem får jag och därför får hon lite fler kräftor än jag. En enda stor byteshandel alltså. Vi hade väldigt trevligt och det var väldigt gott, jag hade fått låna en huvtröja av Ju eftersom jag hade en helt ny och vit tröja på mig. Sanningen att säga var jag inte särskilt orolig för att JAG skulle skvätta ned den med kräftsaft och grejer, nej, den där familjen är ena riktiga drällputtar och att sitta mitt emot dem när de äter kräftor är riskabelt...
Efter att ha vilat och snackat lite på maten så åkte jag och Turre hemåt, det var jobbig väg hem, jag var så sömnig att jag fick kämpa med mig själv. Jag kom hem strax efter midnatt och gick och lade mig så gott som direkt. Min tidigaste kväll på flera månader kanske?
Tänk vad trött man kan bli av att tänka, klänga och må dåligt. Jag somnade direkt.

Ett dygn är ett för lång liv enligt min smak

På tisdagsmorgonen fick jag lite sällskap på jobbet, våra datakillar var där, men visserligen i en helt annan del av lokalerna.

Mitt kontor är fullproppat med blomflugor eftersom jag gjorde den stora missen att ta med mig biggaråer till jobbet. Lever de inte bara ett dygn? Var kommer de ifrån då? De är så äckliga, de har ju ingen koll alls vart de flyger.

Efter jobbet lade jag mig på verandan där det var lite sol och mycket moln, men det var i alla fall så pass varmt att det var precis lagom. Jag slumrade nog till lite där men bara för någon minut. När jag senare hade gått in igen kunde jag bara inte hålla mig vaken, jag fick gå och lägga mig en stund och sov 1½ timme som en stock.
När jag vaknade bytte jag om direkt och tog mina nya löparskor på en provtur i ridspåret. Redan när jag gick hemifrån hade jag värk i ett av knäna och strax senare vandrade det över på nästa, jag brukar ju aldrig ha problem med knäna... Jag kunde i alla fall springa lite försiktigt och på en tur på 27 minuter så sprang jag 6 minuter. Visserligen uppdelat på 3 stycken 2 minuterspass. Judas kom plötsligt från ingenstans och gick och skrek 20 meter bakom mig, men jag var tvungen att hålla mitt tempo så jag fortsatte.
Jag lät som en blåsbälg, attans vad kondition jag tappat på förkylningen och semestern, jag har ju inte gjort mycket alls på många veckor nu.

Mina nya träningskläder som sitter rätt så bra och ganska tajt när jag står still fungerade inte riktigt lika bra när jag sprang. Byxorna åkte ned och linnet upp, slutligen hade jag byxorna under magen och linnet ovanför, måste ha varit riktigt läckert... Det är svårt att springa samtidigt som man försöker rätta till kläderna.

Efter att jag kommit tillbaka åkte jag direkt till macken för att tanka, köpa tändvätska och cigaretter. Det måste se lite underligt ut ibland, de där blandningarna av grejer. Killen i kassan påpekade att jag skulle försöka hålla isär ciggaretter och tändvätska
När jag kom hem var jag hungrig och stekte upp köttfärs med tacokrydda och gjorde en sallad till det och delade upp allt på en middag och en lunchlåda.
Sen tittade jag på M*A*S*H, chattade med E och Ju och försökte ägna mig åt min hobby att plocka hår och sen packa för morgondagens vindsurfingkurs. Jag behöver handduk, varma kläder, bikini och så får jag inte glömma kräftorna som ligger i kylen, vi ska äta det hos Ju efteråt.

Vad hände med mig och Kathleen?

På måndagen var det åter dags för jobb efter en alldeles för kort semester, men det är sånt man får stå ut med om man tar semester under resten av året, jag har trots allt redan haft 7 veckors semester totalt nu under 2011...
På kontoret var jag helt ensam och satte igång med att nysta i vad som ska göras och vad man faktiskt redan har gjort innan man gått på semester. Det är underligt hur fort hjärnan lägger ned arbetet under semestern, man får titta igenom pappersarbetet snarare än att försöka komma ihåg vad som hänt. På eftermiddagen fick jag sms från systersonen som undrade om vi skulle ha filmkväll och det bestämde vi oss för att ha. Han lovade att fixa nudlar till middag.

Först tog jag tag i en del panikgrejer som till exempel att vattna blomlådor och krukor, göra rent verandan, fylla på badtunnan, diska och sätta igång en maskin tvätt. Sen gjorde jag varsin frappé till oss och vi drack den och åt ett par kex medan vi tittade på 80-talsfilmen Den Vilda Jakten på Stenen. Där har vi för övrigt ett annat exempel på åldrande skådisar. Michael Douglas som nu är 67 år gammal spelade rollen i denna film som 40-åring, Kathleen Turner var då 30 år gammal, hon är alltså 57 år gammal idag. Om man tittar på före och efter bilder undrar man ibland vad som hänt Kathleen... Hon har visserligen gått upp i vikt vilket är väldigt ovanligt i Hollywood men det är inte det stora problemet. Hon har uppenbarligen genomgått en handfull inte särskilt lyckade ansiktslyftningar, hon ser ju sjuk ut. Inte nog med det, hon ser så underlig ut att hon redan som 47-åring fick spela Chandlers PAPPA i Friends.... jag menar, något måste ha gått fruktansvärt snett.

När vi sett klart filmen satte S igång att göra nudelsoppa åt oss och den blev riktigt, riktigt bra. Han bestämde sig för att ha i nudlar i olika färger som jag hittat på Asian Market till extrapris. Det var först senare som vi insåg att det blev en regnbågssoppa och vi bestämde oss för att det var en hyllning till Prideveckans öppning.

Sen ville S att vi skulle se Hot Chick, det är en jättelarvig och riktigt kul tonårskomedi och jag gillar den. Jag följde Quiz-Ls regler om att den som lagar mat slipper diska, så jag diskade kvickt upp efter middagen, men sen när jag serverade glass till efterrätt tvingade jag S att diska, så här glad blev han då...Senare på kvällen ville grannen M att jag skulle komma ut och snacka lite, hon hade föreslagit att vi skulle se Robin Hood på Vaxholms Kastell innan den stänger efter helgen. Vi kom överrens om att hon skulle fixa biljetter till fredag.

När vi sett klart den andra filmen skjutsade jag S hem och sen ringde jag Ju som jag lovat. Vi pratade i 3 timmar tror jag och plötsligt hade vi bestämt att vi skulle gå en vindsurfingkurs onsdag och torsdag denna vecka och sen hade vi plötsligt bokat och betalat också. Jag vet inte riktigt hur det gick till, jag tror hon sa att hon ville göra det, jag sa att det lät kul och sen sa jag plötsligt att jag skulle hänga på... Nu är jag jättenervös, jag vet inte om de ens har våtdräkter som jag får på mig och om jag är stark nog för att vindsurfa, men det lär jag snart bli varse.

Söndagskörare gör mig galen!

På söndagen gick jag upp 8.30 för att vara säker på att inte missa syrrans start. Jag visste inte vad hon hade för startnummer för jag vet inte hur sånt där fungerar. Jag packade ihop mina saker ur ACs husbil och packade dem i bilen så att allt var klart för avfärd när det var dags. Jag tog sen min stol, kamera och mitt kaffe och gick mot precisionsbanan. På vägen fick jag sällskap av H, en av de gulliga stalltjejerna som AC haft med sig. De är alla mellan 11 och 13 tror jag och de är jättehärliga! Sen satt hon och jag vid sidan av banan och pratade lite medan vi tittade på de fina hästarna och de duktiga kuskarna. Jag fotade lite men jag hade helt klart problem. Först var det mörkt och sen ljust och sen plötsligt var det fullt solsken och där satt vi med sidan mot solen och hade underligt ljus i kameran. Fast jag hade inte energi att flytta alla grejer så det slutade med att vi gick tillbaka till kafeterian och satte upp mina dator och skrivare där istället. Sen tillbaka till banan och sen ledsnade jag på ljuset, bilderna blev ruskigt dåliga... så jag gick tillbaka till kafeterian, skrev ut två bilder till en av kuskarna och sen packade jag ihop mitt labb och sa hejdå till AC och tjejerna, syrran med team hade redan gett sig av flera timmar tidigare.
Vid 13.30 satte jag mig i bilen och åkte hemåt. Jag var både huingrig och törstig men kände verkligen inte för att stanna på vägen och låta alla väglusar jag äntligen kommit om, köra om mig under tiden. Man märker så stor skillnad på helg/semester trafik mot vanlig veckortrafik. Folk vet verkligen inte hur man kör bil... De ligger i en lång kö i högerfilen för att det är en lastbil eller husvagn några kilometer fram, de gör detta i 90-100 km/h på 110-120 väg... Jag blir galen på sånt. Varför kör man under hastighetsgränsen när man kör om? När folk gör såhär måste jag liksom följa strömmen och också lägga mig i den där kilometerlånga kön och fisa och vara i vägen för de bakom mig. På ett ställe var vi till och med nere i 75 km/h på en 120-väg... Det måste ju vara den längst fram som byter fil för tidigt och sen kör under hastighetsgränsen när den kör om så att alla andra hamnar bakom. Trots detta kom jag slutligen hem till Väsby och åkte till Ica och köpte kräftor, trots att jag ätit det så många gånger senaste veckan var jag fortfarande sugen. Sen åkte jag och hämtade Turre hos mamma och pappa och åkte hem till mitt rena nystädade hus och en säng utan lakan... Alltså var jag tvungen att bädda rent och duscha innan jag kunde lägga mig men innan dess gjorde jag back-up på alla foton från helgen och tittade på M*A*S*H.

Vilka fantastiska ekipage!

På lördagen väckte AC mig klockan 8, hon var tvungen att flytta husbilen ned till maratonbanan eftersom den skulle användas som sekretariat och hennes säte var under min brits så man kan inte ligga där, den behöver fällas upp. Jag hoppade in i bilen och åkte och handlade smör eftersom jag glömt det dagen innan och när jag kom tillbaka gjorde jag frappé och ett par mackor och gick sen till maratonbanan lagom tills förlöparparet kom förbi. Jag och S försökte komma fram till när syrran och svågern skulle komma förbi och jag började bli riktigt orolig innan de slutligen kom, jag vet inte om jag var nervös, men trots att deras var det enda ekipage jag fotade i alla hinder, så var det dem jag hade sämst foton på i slutänden...


Efter en stund orkade jag inte hatta fram och tillbaka mellan hindren något mer och eftersom S lämnade sin stol till mig när hon gick för att hjälpa till med Venar så satt jag vid ett och samma hinder större delen av dagen sen.
Det var väldigt mörkt och molnigt och det passar ju hästarna väldigt bra och kuskarna som slipper bli bländade och varma, men för mig var det svårt att fota, det var så mörkt att mitt objektiv som inte har så bra ljustal hade lite problem och jag var tvungen att köra på ISO 800 för att det skulle fungera. Det går så fort för ekipagen i hindren att det är svårt att få till det, var och varannan bild är dålig, med antingen kusken eller hästarnas huvud bakom en trädstam. Men det är cokså en av de roligaste grenarna att fota, det är så häftig kontakt mellan häst och kusk och det svindlar när man inser att hästarna litar så blint på sin kusk, större delen av tiden har ju hästen ingen aning om vart den är på väg, den bara springer dit kusken visar den och det i halvbrytande fart. Jag satt i min stol i 7 timmar och det blev riktigt kallt emellanåt, men det var värt det, vilka hästar! Vilka kuskar! Vilka medhjälpare! Jag har aldrig varit på en komplett körtävling tidigare och inte nog med att man ser hästar av alla raser och korsningar, de är det bästa de kan vara också. Russen, shettisarna, welsharna, nordsvenskarna, ja alla dessa raser, de är utomordentliga rasrepresentanter. De är tränade för sin uppgift och är i lysande form, de är dessutom välskötta, rena och glada. Jag har aldrig i någon annan gren sett en så homogen kvalité på ekipagen! Man hittade också lite annorlunda hästar i gruppen, det fanns till exempel en häst som var korsning mellan Ardenner och Varmblodig Travare, det fanns Norsvensk-Halvblod, Hackney och det fanns till och med en renrasig varmblodstravare som dessutom sprungit in en hel del på banan i sitt tidigare liv. Alla dessa hästar är också helt accepterade i gruppen och ingen tittar snett på någon. Snarare hör man folk tala väl om varandra och varandras hästar, jag hörde till exempel flera nämna den killen ni ser med fuxparet på bilden med stugan och hur de talade om vilken fantastisk hästmänniska han är och hur god hand han har med djur. Sen det faktum att alla jag pratade med var jättetrevliga, det gör förstås allt ännu bättre.
När klassen äntligen var klar gick jag tillbaka till stallarna och kafeterian med en av mina nyfunna bekanta och sen gick jag till husbilen och vilade en stund. Efter denna tunga dag hade jag lite ont i huvudet. Denna gång slocknade jag direkt och sov i nästan 2 timmar. AC väckte mig 18.55, vi skulle vara på kuskmiddag 19. Vi satte oss i bilen och åkt ned till middagen, jag ville ha med bilen så jag snabbt kunde ta mig tillbaka till fodringen om det blev sent. Stämningen var på topp och vi hamnade vid samma bord som de trevliga människorna som gör Tidaholmsvagnarna http://www.tidaholmsvagnar.se/ de var jättegulliga och vi hade trevligt. Sen åkte jag iväg och fodrade och strax efter att jag börjat kolla igenom dagens bildskörd på datorn så dök tjejerna upp och vi snackade lite och tittade på bilderna.

På bilden med de svarta Frieserhästarna, den med en kusk klädd i grönt, ser ni att det är två hästar på den bilden? Det ser mer ut som om det är en bild på Sleipner om ni tittar närmare, det är så gott som omöjligt att de att det är två hästar framför den vagnen... Hoppas att ni uppskattar bildkavalkaden.

Vaggeryd here I come! - En globetrotter i Småland

På fredagen gick jag upp redan vid 6.15 för att vara säker på att hinna till syrrans dressyrstart strax efter 9 på morgonen i Vaggeryd. Jag gjorde iskaffe till mig, E och hennes man. E älskar min frappé men hennes man visade sig vara av en annan åsikt, mera för E tyckte hon då och jublade.
Efter en kvick frukost kom jag iväg klockan 7 som det var tänkt och tog lite småvägar så som E sagt att jag skulle göra, fast jag hade navigatorn till hjälp också. Jag kom fram till Vaggeryd redan 8.40, det vill säga i god tid till starten 9.06. Jag tog min kameraväska och min stol och satte mig vid banan och fotade de andra hästarna som startade före Venar. Men nu var de väl ändå sena? De brukar ju hålla tiderna och syrran var inte ens i närheten... Jag började titta mig omkring och inser att det finns två dressyr banor, jag tar min stol och kamera och halvspringer över planen medan jag ser chansen att se syrran köra dressyr flyga bort i fjärran. Men jag hann se nästan hela programmet trots allt. Men är det inte surt att nästan missa det trots att man är där i så god tid?
Jag fotade bara några hästar till, visst är de fina? Skimmeln är en Welsh Mountain och skäcken är en Irländsk Cob, det som många kallar för Tinker. Fuxen vågar jag inte gissa vad det är, men jag är i alla fall rätt säker på att den var av ponnystorlek.

Det var trevliga ekipage men jag ville gärna säga hej till syrran och svågern och deras kompis och medhjälpare S och dessutom ville jag säga hej till AC och säga att jag var på plats. Jag gjorde allt detta och fikade sen med syrrans lag och sen gick vi allihop maratonhindrena inför morgondagen. Syrran och svågern kan ju det här och vet hur de vill ha det och vad de klarar av och till slut sa syrran till mig att vara tyst, hon var inte intresserad av mina åsikter. Hon sa det snällt men med all önskvärd tydlighet. Sen gick jag och muttrade för mig själv om hur konstigt de resonerade om vägarna och hindrena och ändå är faktiskt jag den enda som egentligen inte kan något alls om maraton, jag är den enda som aldrig ens gått en bana förr... Kanske vet de faktiskt vad de pratar om?

När vi ätit lunch åkte jag och handlade lite dricka, kräftor och annat och sen var jag helt slut och lade mig en stund i min slaf i ACs husbil. Detta efter att jag jagat ut hennes stalltjejer därifrån. När jag vaknade hängde jag med tjejerna en stund och vi spelade UNO, sen delade jag och AC på en portion mat och så snackade vi skit en stund och så fodrade vi Venar som jag lovat att göra och så snackad evi med killen med den irländska coben en stund och sen satte vi oss ochåt kräftor och snackade om allt som hänt sedan vi setts sist.

Vi kom inte i säng förrän vid 1.30 tror jag och då läste jag en stund innan jag släckte lampan.