Sista kvällen med gänget

På onsdagsmorgonen var det åter dags för en intressant föreläsning så jag var som på måndagen på plats 8.30 med en latte och croissant i högsta hugg. Föreläsningen skulle definitivt varit intressant om det varit lättare att hänga med. Killen pratade väldigt monotont och man tappade koncentrationen snabbt. Dessutom var mikrofonen för långt ifrån munnen så ljudet blev väldigt lågt. Det vi hängde med i var väldigt intressant i alla fall. Killen hade varit i Afganistan och hans uppdrag var "medivac" det vill säga att flyga ut skadade med helikopter, han var den som vårdade de skadade under evakueringen. Hans inlägg om hur vissa materiel borde utvecklas var intressant och dessutom hade han idéer på saker som ännu inte finns till hands.
Efter föredraget gick jag åter in på mässan och hade nu ett par riktigt bra snack med några företag som vi eventuellt kan samarbeta med. Dessutom tog jag mig ett snack med folk jag inte förväntar mig att träffa förrän om tidigast ett år igen. J och D som gör headset och astronautdräkter till exempel. D är jättekul att prata med, han har så många knäppa och spännande historier att berätta, han ser ut som en vuxen, jättelång, karikatyr på Dennis the Menace. Han har jobbat som astronautpåklädare, klå det om ni kan. Det finns en massa regler kring sånt och det berättade han om när jag träffade honom i Reno för två år sedan. Det är alltid lika kul att träffa honom. J är jättetrevlig och snäll och honom har vi gjort en del jobb med, han är inte lika "galen" dock.

Sen bjöd L på lunch och vi hade äntligen tid att snacka lite mer skit om ditt och datt. Puben eller mässan passar ju inte riktigt för det. Vi sprang ifrån bordet en stund då vi upptäckte att det var dags för demonstrationer i poolen. De brukar visa torrdräkter, flottar, flytvästar och annat som är gjort för vatten. Men de visar mer eller mindre samma sak varje år med en kommentar som: -Titta, vi har satt dit en ny fick på dräkten!
Inte intressant nog för att stanna och titta på enligt oss, så vi fortsatte vår lunch.
Precis när vi avslutat vår lunch fick jag oerhört ont i magen och var tvungen att gå och vila en stund på rummet. Senare träffade jag återigen holländarna Hy och Hs och vi satt ute och snackade en stund. De frågade om jag hade shoppat nåt mer och jag sa att jag skulle göra det på eftermiddagen. Då sa Hs: Well, you've been to Victorias, that's no secret... Det tyckte jag var riktigt kul, men jag vet inte, man kanske var tvungen att vara där?
Sen kom Hs fru och de pratade Holländska en stund alla tre, sen sa jag att jag visserligen inte förstått ett enda ord, men att jag kunde gissa på tonen vad de pratat om. De blev förstås nyfikna och jag sa: -Ni frågade vad hon gjort idag.
Jo, det stämde, så det är uppenbarligen lättare att förstå vad folk pratar om genom tonen än att försöka snappa upp orden.


På eftermiddagen tog jag mig åter igen till Mission Valley för att köpa lite mer kläder, den här gången ville jag ju utnyttja mina checkar på Lane Bryant. När jag kom till tåget träffade jag en av Holländarna Hy han var också på väg dit så vi gjorde sällskap på tåget. Vid första stoppet klev det ett gäng underliga människor på tåget. De var antingen psykiskt sjuka, uteliggare, knarkare, alkoholister eller alltihopa. De var högljudda, konstiga, lite hotfulla och lite skrämmande faktiskt. En av kvinnorna förkunnade skrikande att hon behövde en sittplats, så jag reste mig så att hon fick sitta och då tackade hon faktiskt flera gånger.
När vi kom till köpcentret skiljdes jag och Hy åt för att shoppa på olika håll.
Jag hittade en hel del på Lane Bryants trots att jag redan varit där några dagar tidigare. Jag köpte bland annat 2 par jeans och 2 supersnygga BH:ar. De gör sig inte alls rättvisa på bild, men ni kan få en idé i alla fall. Den röda är verkligen jättesnygg på!

De har en butik i den där "mallen" som jag blir så ledsen när jag passerar, den heter Puparazzi. De säljer valpar från burar och de ser så ledsna ut och en del ser rädda och stressade ut också. Jag får verkligen anstränga mig för att inte börja gråta när jag ser dessa valpar. Jag får också hålla i plånboken för att inte rädda dem. Men om jag köper en valp kommer de ju bara att ta dit en ny...



På vägen tillbaka till tåget hittade jag en bil som kändes så oerhört amerikansk, tycker ni inte?

När jag runt 2 timmar senare äntligen var tillbaka på hotellet så tog jag en cigg utanför min hotellbyggnad, då kom Hy förbi. Under tiden jag hade handlat hade han hunnit handla, åka tillbaka, åka på middag med sin kollega Hs och hans fru och hunnit komma tillbaka till hotellet. Vi satt alldeles för länge och snackade skit och sen kom danskarna förbi och sa hej och sen såg vi en Possum (Pungråtta) i rabatten. Vi smög efter för att fota den men eftersom det var mörkt och den rörde sig hela tiden så gick det inte så bra.
Förra året såg vi en hel massa kolibrier, men i år såg vi inte en enda.

Jag fick ett sms från C att vi skulle mötas för middag en stund senare så jag gick till rummet och snyggade till mig lite. Jag passade också på att ringa L och säga att jag inte skulle möta upp i stan på kvällen. Sen fick jag ett sms till att vi skulle mötas hos J. Väl där insåg jag att de bjudit in de trevliga helikopterkillarna igen och det tyckte jag var trevligt. Vi tog en drink i J's rum och tog sedan en taxi till Hunter Steak House som ligger en bit nedför vägen från hotellet. Vi åt där en gång förra året och det var riktigt bra, så det var mitt förslag att vi skulle dit. Jag ville ha en riktig fin filébit så jag beställde Filet Mignon, de andra beställde restaurangens specialité Prime Rib. Men jag misstänkte att det var för "fettigt" kött för min smak så det vågade jag inte ta. Det såg jättetrevlig ut när det kom in, men som sagt definitivt inte i min smak. Min steak hade jag bett att få riktigt blodig och den var inte tillräckligt blodig för min smak, det var samma sak förra året minns jag. Jag bad om en ny bit och fick en helt perfekt stekt bit, precis i min smak också precis så som det gick till förra året. Men så blev det också enormt jättegott! Man måste äta en bra steak när man är i USA, annars kan man lika gärna låta bli att åka... Middagen var alltså både underbart god och dessutom i mycket gott sällskap, vi hade jättetrevligt helt enkelt.
När vi skulle tillbaka till hotellet vägrade taxichauffören att köra oss alla till hotellet i samma bil om han inte fick 3 gånger pengarna, då blev jag tjurig och sa att vi hellre gick än att betala ockerpris och de andra var inte svåra att övertala så vi började gå utefter vägen. Ja, alltså det fanns ju en trottoar och så, men det var en bit att gå, åtminstone 2 kilometer skulle jag gissa. Det var ju inget problem i sig, det kändes bara bra att skaka ned maten lite. Men jag hade lovat att träffa P vid 22 ungefär och klockan hann bli 22.40 innan vi var tillbaka på hotellet. Jag gick till P's rum och knackade på och han kom rufsig och sömndrucken och öppnade dörren. Vi hade ju inte hunnit ses under hela veckan, bara vinkat till varandra när vi passerat varandra på mässan, så vi hade bestämt att vi skulle umgås lite kvällen innan vi skulle åka hem. Han hade varit på middag med sin före detta svärfar med fru på eftermiddagen och hade letat efter mig eftersom jag bodde hos dem med honom förra året, han hade inte hittat mig och tänkte överhuvudtaget inte på att han kunde ha ringt... Han hade velat att jag hade hängt på. Jag skulle gärna ha träffat dem men frågan är om jag hunnit från köpcentret i tid.
Nu hade han somnat, trött efter veckan som han var, men ville att jag skulle komma in en stund och snacka lite skit innan jag gick.
Så vi snackade väl i en kvart eller nåt och sen gick jag tillbaka till rummet för att packa. Jag hade sagt till P att det nog skulle ta mig 15 minuter men det tog mig nog drygt en timma. Jag hade bara inte plats för allt jag handlat, jag är ändå väldigt bra på att packa effektivt. Jag tänkte inte riktigt på hur mycket luft kläder innehåller, det vill säga hur mycket plats de tar. Slutligen packade jag en del grejer i den gröna ryggsäcken jag hade köpt tidigare i veckan och tvingade ihop resväskan med viss ångest att blixtlåset inte skulle hålla resan hem.
Sen somnade jag ovaggad kan jag lova, särskilt som jag den här natten slapp frysa eftersom Hy berättat hur man satte på värmen i rummet. Jag trodde ju att det bara var en AC, inte värmefläkt också.

Svart bälte i shopping och kladdig mat

Jag lyckades med hjälp av en stark vilja att sova i 14 timmar i sträck natten till lördagen. Gör om det om ni kan! Jag vaknade flera gånger men tänkte att det bästa nog var att sova så länge som möjligt för att i möjligaste mån motarbeta jetlag. Plötsligt på morgonen sov jag djupare än under resten av natten och vaknade inte av att jag fick 2 sms från C om frukost. Visserligen hade jag stängt av signalen, men jag brukar vakna ändå om jag inte sover djupt. Alltså missade jag frukost med C och J och när jag väl vaknade och ringde dem var de på väg ned till stan för att kolla in hangarfartyget USS Midway som nu är ett museum. Vi bestämde att vi skulle träffas för lunch senare. Det var fint väder och ganska varmt så jag satte på mig min beiga sommarklänning som jag köpte i Grekland. Den är bekväm och sval och ser helt okey ut.

Sen promenerade jag till Fashion Valley Mall som ligger precis bakom hotellet. Det första jag gjorde var att gå till Starbucks för att få i mig lite frukost. Det blev en islatte med sojamjölk och en varm macka. Jag köpte också en varsin California-mugg åt mig och syrran. Jag brukar köpa såna Starbucksmuggar åt oss när jag reser. Jag satte mig i solen och njöt av min frukost och den värmande solen medan jag tittade på folk som gick förbi. Sen gick jag till M.A.C. och handlade smink till syrran enligt listan hon smsat. Som vanligt lyckades de däremot plocka med något som inte stod på listan... Jag köpte lite grejer till mig själv också, det är svårt att låta bli,det ser så frestande ut. En tjej hjälpte mig att använda de nya skuggorna och grejerna och sminkade mig medan hon förklarade vad hon gjorde och varför. Inte mycket av den lärdomen har fastnat kan jag säga. Jag verkar i det närmaste vara obildbar när det gäller sånt där... Jag köpte en extra skugga åt syrran som extra födelsedagspresent, en helt ny skugga som jag hoppades att hon inte hunnit köpa.


Jag var inne på JC Penney's också och kikade lite och hamnade på deras Sephora-avdelning. Jag handlade alldeles för mycket, de är duktiga på att presentera sina produkter på ett lockande sätt i vackert ljus. Jag handlade också Bare Minerals kit åt M så som jag lovat att göra.

På vägen ut från JC Penney's köpte jag en ruskans ful illgrön ryggsäck så att jag skulle slippa släpa runt på allt i olika påsar. Sen gick jag mot tåget för att åka in till stan och träffa killarna. Det tog ett tag innan jag kommit på var man köpte biljetter och ännu ett tag innan maskinen accepterade mitt kort, men sen kom tåget bara 5 minuter senare och jag fick hjälp av en tjej som talade om vart jag skulle när jag skulle byta tåg och lite sånt. Jag bytte tåg i Old Town och gick helt enkelt bara rätt över till nästa tåg, sen skulle jag kliva av vid Santa Fe, men se det gick inte... Vår dörr gick inte att öppna och jag och två killar kom inte av där vi skulle. Men de andra passagerarna lugnade oss och sa att nästa station bara var runt hörnet och det var den verkligen. Alltså gick jag tillbaka runt hörnet och gick på toaletten i stationsbyggnaden, kaffet hade börjat göra sig påmint. Det var en gammal vacker stationsbyggnad med mosaikdekorationer på väggarna, den är nog äldre än något annat jag sett i USA någonsin tror jag. Tågen som de kallar för "trolleys" går förresten väldigt lågt och man går rätt ned på markplan från tåget. Det konstiga med allt detta är att rälsen är helt oskyddad och vem som helst kan gå framför tåget och över rälsen när som helst. USA som är så noga med att alla ska vara säkra hela tiden. Det står till och med att du måste hålla i dig när du åker rulltrappa. Konstigt att de inte är rädda för att bli stämda för detta. Det står faktiskt inte ens en varning om tåg vid rälsen.

Killarna var fortfarande kvar vid Midway fast det var tänkt att vi skulle mötas vid stationen, så jag gick ned till hamnen och strax senare kom C ut och höll mig sällskap. J var som ett barn på julafton och hade svårt att slita sig men kom slutligen ut och mötte upp oss.

Sen gick vi uppåt stan och hamnade vid Horton Plaza där vi hittade ett ställe att äta på. Jag tog en Ceasar Sallad och killarna varsin hamburgare. Sen delade vi på oss för lite shopping i nån timme, Horton Plaza är nämligen ett mall det också. Jag hamnade på Victorias Secret och blev väl omhändertagen och kom ut med två obeskrivligt sköna BH:ar, helt utan sömmar. Jag köpte också matchande trosor som också saknade sömmar. Tyvärr hade de inga vita BH:ar, så det fick bli en svart och en "nude" det vill säga hudfärgad. Jag gillar inte såna, men jag behövde en att kunna ha under vita/ljusa toppar och då var det enda alternativet. Sen ville killarna tillbaka till hotellet och J började bli stressad eftersom han behövde anmäla sig till motionsloppet som han skulle springa på söndagen. Vi tog alltså tåget till Old Town och bytta där, sen bestämde jag och J oss för att trots allt stanna på tåget och åka till nästa mall istället för att gå av vid hotellet. Alltså åkte vi till Mission Valley Mall medan C klev av vid hotellet. En tjej som satt på tåget försökte dölja hur fascinerad hon var och hur trevligt hon tyckte att det lät när vi pratade med varandra, men hon lyckades inte riktigt. Många amerikaner gillar exotiska språk som svenska till exempel och tycker att det låter jättehäftigt.
Jag och J promenerade över en stor parkering när han kom fram till att butiken han letade efter nog trots allt inte låg i detta mall, så han vände och gick tillbaka till tåget. Själv var jag ute efter en Lane Bryant-butik som jag visste låg i detta mall eftersom jag besökt den förra året. Där köpte jag en BH till och några trosor, ett par byxor, en kjol, en topp, en klänning och ett par pyjamasbyxor (kom ihåg dem, de räddade livet på mig några dagar senare).

Det är kul att handla på Lane Bryant, kläderna är snygga, finns i min storlek och kostar mindre än vad kläder gör hemma i Sverige. De har ädremot dyra kläder jämfört med många andra butiker i USA enligt mina amerikanska vänner. Nu hade de 40% rabatt på allt i butiken dock, så jag gjorde ett riktigt klipp. Sen fick jag vad de kallar "real women money" det är en typ av checkar man får när man handlar. Typ en check för varje 50 dollar man spenderar eller nåt. Tjejen som hjälpte mig var väldigt trevlig och när jag sa att jag nog var tvungen att ge bort checkarna eftersom de inte gällde förrän 26 november och jag skulle åka hem till Sverige den 11:e, så tyckte hon synd om mig och sa att om jag kom in Må-Tors det vill säga när deras 40% rabatts kampanj var över, så skulle jag få handla för dem. Jag skulle då få 25 dollar avdrag på varje 50 dollar jag handlade. Jag fick 4 checkar så jag skulle alltså kunna handla för 200 dollar och betala 100! Ännu fattigare än tidigare men ganska nöjd tog jag mig tillbaka till hotellet och hann bara byta kläder och mötte sen killarna för att ta en taxi till stan och restaurangen de valt ut för kvällen.

Jag som inte varit med och bestämt och som dessutom brukar ha ganska mycket åsikter då det gäller mat var helt avslappnad och tänkte att det blir vad det blir. När vi sedan tog oss in på Crab Hut så stirrade killarna omkring sig på omgivningen som de inte tyckte var "snygg" nog och på alla människor som satt och åt skaldjur ur plastpåsar. Sen när vi slutligen lyckas bestämma oss för vad var och en skulle ha, J valde King Crab legs, jag valde Snow Crab legs och C valde en jättestor hon-hummer som vägde runt 1,5 kilo vad jag förstår. Sen skulle man välja sås och hur stark man ville ha den tillagad. C var irriterad och ville ha en massa annat än det som stod på menyn, när vi en stund senare fick vår mat i plastpåsar, ingojat i sås och med en stark sting på, då visste hans missnöjdhet inga gränser. Han hävdade att svenskt sätt att tillaga skaldjur är mycket bättre. Visserligen kan jag till stor del hålla med honom, men nu var vi ju inte i Sverige. J var inte helt nöjd han heller men som sagt, jag som anses gnällig med mat åt utan att gnälla det minsta. Jag menar, vad förväntar man sig egentligen när man går till ett ställe som heter Crab Hut? Inte låter det väl som en fin restaurang heller?

Det som fascinerade oss mest under kvällen var familjen som satt vid bordet bredvid oss. Mannen som kanske var i övre 30-års åldern hade med sig sin cirka 12 åriga dotter och antingen en alldeles för ung flickvän eller en äldre dotter på 17-18 år. Jag tror mest på det senare alternativet... De serverades ett stort uppläggningsfat med friterade skaldjur och vi förundrades över hur de trodde att de skulle kunna få i sig allt det där, två flickor och en man. Men sen kom det plötsligt in en hel hink(!) med såna där skaldjurspåsar också. Och vad vi kunde se lyckades de äta upp allt eller åtminstone nästintill allt. De åt ungefär 3 gånger mer än vad vi 3 vuxna personer åt tillsammans. Dessutom var de normalviktiga alla tre, världen är bra orättvis egentligen.

Efter att vi ätit klart såg bordet ut som ett slagfält och det kändes som ett bra beslut att ha tagit på sig förklädet man erbjöds.