Har ni haft tur med era grannar?

4/2 När jag skulle släppa ut Turre för morgonkissen på tisdagen så stod han bara och stirrade på mig och sen gick han och ställde sig bredvid sin jacka som låg på golvet i hallen. Jag brukar ju bara sätta på honom den när det är minusgrader och denna morgon var det plusgrader. Men det var ganska tydligt att han ville ha den på sig. Sådan matte, sådan hund.. jag är fruktansvärt frusen och det är han också, kanske för att han är van vid att jag har hög temperatur i huset och bilen emellanåt?
När jag frågade om han ville ha jackan såg han jätteglad ut och viftade på svansen, han var nog nöjd med att jag efter 11 år äntligen förstår vad han säger. Svårtränad människa uppenbarligen, men bättre sent än aldrig.
Jag satte på honom jackan och han sprang glatt ut för att kissa.
Han får gå ut ensam på morgonen, han går inte av tomten och bryr sig inte om rådjuren och hararna som är på tomten rätt ofta. Den enda som inte får vara på vårt tomt är räven och henne joggar han efter till vad han tror är tomtgränsen och sen låter han henne vara i fred.
En morgon förra sommaren hade jag släppt ut honom ensam och när jag kom ut visade det sig att mina närmaste grannar var ute. De bor inte i sitt hus, det är deras sommarhus på dagarna på sommaren och jag är inte van vid att de är där så tidigt.
Jag bad om ursäkt för att jag släppt ut Turre ensam och undrade om han varit besvärlig?
Det visade sig att han inte gått över och hälsat på dem ens förrän jag kommit ut och sagt hej till dem.
Då var jag extra stolt, vi har inget som markerar tomtgränsen mellan våra hus och Turre gillar dem och går gärna dit och hälsar och lägger leksaker framför fötterna på dem, men tydligen inte förrän jag har sagt att det är ok!
Vi ar förresten sagt i nästan 9 år att vi ska bygga ett staket mellan oss, men tydligen är ingen av oss särskilt motiverad, för trots att vi alla är aktiva och effektiva så har det inte blivit av, vi ha inte ens pratat om hur det ska se ut...
Jag antar att ingen av oss är särskilt störd på den andra, annars hade det nog blivit gjort rätt fort redan första sommaren.
Det är så skönt att ha bra grannar!
De två hus/familjer som är nära nog att påverka mitt liv är helt fantastiska och är aldrig det minsta irriterande. Det finns dock några grannar längre bort som jag är väldigt glad att de inte bor närmare. Men vi har någon tyst överenskommelse i vårt område, man klagar inte på grannarna om det inte är absolut nödvändigt. Det är mitt sätt att leva och jag är väldigt nöjd med att vi inte har grannfejder i området och accepterar varandras egenheter och oljud.

Jag har letat torp i flera år och det är svårt att hitta något som fyller mina önskemål om hur ett torp ska vara. Det ska vara friköpt tomt, gärna med extra mark. Ett torp ska inte ha el och vatten indraget och jag vill hellre ha ett torp i nästan originalskock med renoveringsbehov än ett som har plastmattor inlagda och ett 60-tals kök i eller liknande grejer som inte hör hemma i ett torp.
Något som förvånar mig varje gång jag tittar i annonser och när jag hälsar på folk i deras sommarstugor är att de inte tycks bry sig om alls hur det ser ut i dem...
De flesta har bara möbler och grejer som de inte ville ha hemma och därför tagit till stugan. Det är omoderna men inte antika grejer, det är obekväma soffor och det är fula lampor och mattor och sånt och sen har de ofta en massa "pynt" och grejer överallt som
förstör trivseln och helhetsintrycket.
Nej, själv vill jag ha det trivsamt och en hemmakänsla även i mitt semesterboende. Det är därför jag letar efter just det rätta huset.
Dessutom är väl något av det fulaste man kan hitta, ett torp med synliga sladdar överallt och ett kylskåp och elspis?
Själv förstår jag ändå inte vitsen med att ha el om man ändå inte har vatten indraget.
Att värma huset och mat med ved är enkelt och att tända ljus och lyktor istället för lampor både trivsammare och inte särskilt besvärligt heller.
Frågan är: Om man hittar drömtorpet och el är indraget. Kan man avsluta elavtalet och dra ur kontakter och sånt ur väggarna?
Det enda jag känner att jag behöver är något att ladda telefonen med och då kan jag antingen köpa en solcellsladdare eller en sån där portabel batteriladdare, eller så kan jag helt enkelt ladda den i bilen.

Beredskapsjobb ger ofta mer att göra när tiden är knapp

3/2 På måndagen var jag bra nog att gå till jobbet igen och det var lämpligt nog inte så fruktansvärt mycket att göra så att jag var tvungen att stressa. Det är bara det att jag har lagt upp mitt jobb väldigt effektivt för att hinna med allt även om jag reser mycket. Det har gjort att jag nu när jag inte rest på ett tag har tid över då och då. Då kan man göra allt det som blivit liggande på grund av tidsbrist, men sånt är svårt att ta tag i när man mår sådär.
Dessutom så finns ju "risken" att de nya uppgifterna i längden ger utdelning och leder till nya order och alltså mer att göra och då kan det ju bli svårt att hinna med om det blir mer resor i framtiden också.
Men det är ju ett kärt problem och något man får ta tag i är det kommer. Om det krisar får man helt enkelt be om hjälp senare.
På kvällen åkte jag för att spela quiz med mitt lag, men det var lite jobbigt att vara uppe så länge trots allt och dessutom försöka tänka klart.

Helt orelaterat, men det här är ett av mina favoritcitat:

Man may have discovered fire, but woman discovered how to play with it.
Carrie, Sex and the City

De får mig att skratta också

2/2 Söndagen blev ungefär som lördagen, en lugn dag i soffan med sällskap av Judas och Turre. De både tröstar och roar mig, eller vad gillar ni Judas snygga stil?

Hårig tröst i soffan

1/2 På lördagen blev det en lat dag och magen mådde lite bättre än tidigare men var fortfarande svullen och öm. Jag tog mitt täckte till soffan och sen låg vi och vilade större delen av dagen jag och mina håriga killar. De är som sagt väldigt bra tröst och sällskap när man mår dåligt.
De säger ju att man kan bli frisk bara man har rätt inställning och då kan jag ju konstatera en fördel med att må så sopigt som jag gjort den här veckan, jag har inte vägt så lie sedan i början av tonåren!
Dessutom har jag upptäckt att fler än jag trodde bryr sig om mig när jag är ynklig, främst av alla är ju S och A som alltid finns där för mig.
Jag mådde som sagt bättre och magen är lite mindre svullen än tidigare, men det är läskigt att inte veta vad det var, man kan inte låta bli att undra om det är något allvarligt.
Jag gjord en stor kastrull med grönsakssoppa för att ha något att äta som jag tror att magen ska trivas med.

Vampyrdropp?

31/1 På fredagen vaknade jag rätt tidigt, det är svårt att fortsätta sova när det blir en massa spring i korridorerna och inne på rummet. Jag fick inte äta frukost än eftersom de inte visste vad problemet var, men vid lunchtid fick jag i alla fall dricka en kopp kaffe.
Vid det laget hade jag fastat i 40 timmar, även om jag de första 20 mådde så dåligt att jag ändå inte äta.
Jag har oftast haft en väldigt bra bild av svensk sjukvård, jag antar att jag haft tur jämfört med många andra, eller så inser jag att även de som jobbar i vården är människor och därmed kapabla att göra misstag.
Men när jag vid flertal tillfällen haft problem med att få hjälp när jag ringt i nödlarmet så började jag ledsna när jag blodat ner sängen och kläderna vid 4 tillfällen och nu dessutom hade slut på droppet och det blev baksug i det och det började suga blod istället. Jag hade ju väldigt dåliga blodvärden, så ni kan ju tänka er hur jag mådde efter en massa blodprover och blodbad och sen ett dropp som sög in blod i både slang och påse. Jag hade larmat i 20 minuter innan någon kom för att hjälpa mig, det var ju tur att jag inte var döende... När sköterskan väl kom så var hennes ursäkt att de hade skiftbyte med överlämning. När jag pekade på droppet och sa att jag inte hade råd med 20 minuter vampyrdropp så stirrade hon på påsen och utbrast att något liknande hade hon då aldrig sett.
Vid det här laget började mitt tålamod att ge upp. Ingen mat på 40 timmar, sen blodbad och vampyrdropp och sköterskor som skiter i att man larmar.
Sen när de väl bestämde sig för att jag skulle få äta lunch trots allt, så hade de inget laktosfritt alternativ trots att jag informerat om att jag är laktosintolerant redan när jag skrevs in dagen innan.
Det slutade med att jag fick en macka och en kopp kaffe till som lunch, men inte förrän jag fått vänta i två timmar på att de skulle kolla om det fanns någon lunch jag kunde äta.
Dessutom kunde de inte bestämma sig för om jag skulle få åka hem eller inte och läkaren dröjde med ronden. Sen när jag väl skrevs ut blev jag genast förpassad till väntrummet och det utan något recept på smärtstillande som läkaren sagt att han skulle skriva ut. Jag vägrade gå tills sköterskan hade ringt upp läkaren och fixat det, trots att hon sprang fram och tillbaka flera gånger och behandlade mig som en fejkare och vägrade ta kontakt med läkaren för att han var upptagen.
Efter att ha blivit inlagd dagen innan och blivit hanterad som om jag eventuellt var döende, till att helt ignoreras när de inte hittade något och bli behandlad som en hypokondriker, ja det var ett snabbt steg och gjorde mig rätt sur.
Slutligen kunde jag gå ned till pappa som stod utanför för att köra mig hem och ge mig hunden tillbaka. Jag hade i alla fall ett recept i näven vid det laget, det hade visat sig att vanliga enkla smärstillande fungerade bäst, men om man har recept kan man få dem på högkostnadsskyddet.
Vi åkte förbi apoteket och hämtade ut medicinen och sen när jag kom hem var jag slut och lade mig en stund på soffan med Judas och Turre som effektiva tröstare.

Det här hittade jag förresten på Facebook medan jag satt och väntade på utskrivning och det är såååå sant!
http://www.buzzfeed.com/ashleyperez/24-things-single-people-are-tired-of-hearing