Sånt kunde jag aldrig göra förr

4/10 På fredagen var det åter dags för kontorsarbete. Jag skulle ha ett möte med min kollega J och han hade skadat sitt öga utan att veta hur det gått till, troligtvis ett hål på hornhinnan. Det gjorde väldigt ont och när man har ont i ena ögat tåras ju även det andra och det är svårt att se alls. Till lut tröttnade jag på att ha möte med någon som blinkade, grät och tog sig för ögat hela tiden och gick och hämtade plåster och så tejpade jag igen hans öga åt honom och det hjälpte faktiskt. Senare på dagen åkte han in till läkare för att kolla så att det inte var något farligt och det var det som tur var inte.
På kvällen skulle jag och en annan kollega på cowboyfest hos en kund på Bromma Flygplats, de hade en årlig kräftskiva förr och efter några års uppehåll satte de igång igen för ett par år sedan, men det brukar vara medan jag är på min USA-resa så jag har inte kunnat gå, min kollega M har också haft annat för sig. Det här var alltså första gången på flera år som vi varit på plats. Det visade sig att det är viktigt att synas på såna ställen, folk tycktes tro att vårt företag inte fanns kvar för att vi inte haft tid att komma på ett tag... sanningen ligger ju långt därifrån, det är snarare tvärtom.
Jag hade min kängurskinnhatt, jeans, vit skjorta och min långa lackappa på mig och jag fick flera kommentarer om att det var en bra look för en cowboyfest. Däremot var det inte en enda käft som kände igen mig trots att jag känt dessa människor i nästan 20 år och dessutom faktiskt dejtat en av dem för ett gäng år sedan...
Förvisso är jag ju mycket smalare än förr, men jag ser väl fortfarande ut som jag, eller?
De hade en sån där rodeotjur och M hoppade upp först och sen var det min tur. Jag var mer rädd för att göra bort mig genom att inte ta mig upp, än att jag skulle ramla av, för det gör ju alla.
Det tog två försök, men upp kom jag slutligen. Det fnns en liten repstump som man kunde hålla sig i och tanken är att man ska hålla med bara en hand och hålla balansen med en andra. Men jag har svaga händer, troligtvis på grund av mina veka handleder och jag bara gled på repet hela tiden och var tvungen att ta andra handen till hjälp för att ta nytt tag flera gånger. Jag satt inte kvar särskilt länge men var glad att jag kan komma upp och göra sånt nu för tiden, hur det gick spelade ingen större roll för min självkänsla i jämförelse.
Jag gjorde förstås illa mig lite när jag flög av, det kommer att bli blåmärken till imorgon, men lite blåmärken kan jag leva med. Det visade sig en av folks kommentarer att jag var första tjej upp på tjuren och det var tydligen märkvärdigt och modigt så jag fick flera komplimanger för det.
Vi hade en trevlig kväll och maten smakade väldigt bra, mitt enda problem var liksom ofta annars, att det inte fanns så många alkoholfria alternativ för oss som inte gärna dricker. Mitt huvudsakliga skäl till att inte dricka är att jag inte tycker om smaken av alkohol, det innebär ju att jag inte gärna vill ha alkoholfritt vin eller -cider heller, i min mun smakar det nästan lika mycket alkohol som de andra. Men det var det och lightläsk som fanns så jag fick stå i toakö för att hämta små glas med vatten hela kvällen.
Men annars var det väldigt trevlig stämning och alla var glada och vänliga. Framåt 1 började vi bli trötta så jag körde hem oss.

Konstiga människor i djungeln

3/8 Lördagen började med en trevlig frukost på kondis och sen efter att jag varit på leksaksaffären i Väsby Centrum för att hitta lite plastspindlar och nät så åkte jag ut till syrran.
Sen hängde jag med syskonbarnen och syrran medan syrran sminkade mig inför kvällens tema, djungel.
Hon är väldigt bra på sånt och det gick dessutom rätt fort, det tog nog bara runt en timme.
Sen mötte jag upp A ute på rugbyfältet där de hade en stor fest eftersom det var Rugbyturnering den helgen. Det var enormt många skumma människor på den där festen och jag var helt fascinerad. Det var folk från hela världen och populärast var nog amerikanerna som kom i cowboyhattar som alla lånade i tur och ordning.
Framåt natten började det regna rätt ordentligt och ju mer det började regna ju trängre blev det under tälttaket och alla stod och trängdes där. Jag var ju tvungen att skydda sminket från regnet, annars hade jag nog hellre stått ute i regnet med tanke på hur galna folk var och det var nära flera gånger att man blev omkullhoppad av fulla människor. När det var dags att gå tillbaka till bilen så insåg jag att det var en bra bit att gå i mörkret för att komma dit och det kändes inte helt bra att gå ensam.
Precis när jag skulle gå ut genom grinden började jag prata med en av vakterna som visade sig vara grek, så vi hade ju lite gemensamt. Det slutade med att han höll mig sällskap till bilen så jag slapp gå ensam. När jag kom hem hade jag migrän och var väldigt trött, men på det stora hela hade det helt klart varit en spännande kväll.

Mot kylan

Jag vet inte om M misstankt att jag suttit uppe langre an vad jag borde, men hon vakte mig i alla fall forst vid 9.30, alltsa en halvtimme senare an vad det var sagt. Jag gick direkt in i duschen och kom ut lagom tills det stod fardiga pannkakor med lonnsirap pa bordet. Det ar ju en ganska mastig frukost men man kan inte forneka att det ar gott. Jag madde dock illa efterat fast jag inte at sa mycket.

Sa fort jag dubbelkollat min packning hoppade vi alla fyra in i bilen och akte till Darwin dar de skulle slappa av mig pa busstationen. Vi gick runt lite en stund och tittade oss omkring och pa vagen stannade M och pratade med nagon hon kande. Slutligen var vi lite nervosa att hon skulle missa att vinka av mig men hon dok upp precis i tid. Hon hade letat efter oss och trott att vi glomt tiden eller nat. Sen klev jag ombord pa Greyhoundbussen som skulle vara mitt "hem" de narmaste 21 timmarna... Jag skulle aka fran Darwin till Alice Springs dar jag skulle hoppa pa en tredagars tur.

M, K och H stod kvar tills vi akte och vinkade till mig och sen satte jag mig tillratta och forsokte slappna av. Det var nastan fullt pa bussen sa jag satt bredvid en kvinna men hon meddelade att hon skulle av i Katherine sa da skulle jag fa satet for mig sjalv. Det visade jag mig fa tidigare eftersom en annan kvinna klev av och jag tog hennes sate istallet. Jag varvade min tid mellan att sova, filosofera och lasa min bok och vi hade en massa stopp. Strackan vi skulle aka var 150 mil ungefar och med stopp for middag, frukost och lunch sa blir det ju lang tid pa resande fot. I Katherine stannade vi i 1 timme och jag gick ivag till kopcentret och hittade en hatt gjord av kanguruskinn sa den kopte jag. Jag hade ju glomt att ta med en av mina hattar och det stod att man maste ha en hatt for turen jag skulle pa.

Jag hittade bara en croissant med skinka och ost att ata, allt annat var friterat... Det sag sa fruktansvart ackligt ut att jag inte kunde ta mig for att ata det. M hade visserligen skickat med ett gang pajer, men jag var osaker pa om de skulle racka hela resan.
Vid ett annat stopp kopte jag Beef Jerky och det sag ju lite ackligt ut med namnet maste jag erkanna.
Sen ar jag ju inte sa fortjust i "roliga" skyltar, men den har fick mig att skratta.
Nar vi stod och vantade pa att bussen skulle aka vidare pratade jag lite med en dam och en yngre tjej och det visade sig att tjejen skulle ta nastan exakt samma rutt som jag den narmaste veckan sa vi bestamde oss for att i alla fall titta runt i Alice Springs nasta dag tillsammans.

Nagot jag lade marke till med kvinnorna i Australien ar att de spar sina tanaglar langa... sa som vi gor med fingernaglar! Det ser jatteackligt ut och jag kan inte forsta varfor man vill ha sa, dessutom borde det gora ont om man satter pa sig vanliga skor, men det kanske de inte gor?

Det fanns balten pa bussen och jag anvander ju balte nar det finns till hands och det gjorde jag nu ocksa. Men attans vad det var besvarligt! Att forsoka sitta bekvamt sidledes sa att man kan stracka pa benen samtidigt som man ar fastspand, ja det var en utmaning och snart varkte bade har och dar, dessutom fick jag aterigen besvar med restless legs.

Man inser inte hur stort Australien ar forran man har rest i nastan ett dygn och sen ser pa en karta hur langt man kommit... I Mataranka fanns en skylt dar det stod: No fuel for 160 km. Fatta hur langt det ar!

Ett par med ett barn bad chaufforen att satta i en dvd de hade med sig och det visade sig vara Casper - The friendly ghost. Det ar ju verkligen en barnfilm men jag fastnade stenhart och tyckte att den var valdigt roande. Nar dottern hade somnat kom pappan for att hamta dvdn men insag strax att alla vi som satt langt fram satt som trollbundna av filmen, sa han lat den sitta i.