Jag räknade inte med att bli tagen på allvar

30/1 Natten till torsdagen kunde jag inte sova för att magen gjorde så oerhört ont. Jag kunde inte ligga ned för så fort jag försökte räta ut magen så blev det ohållbart. Slutligen gav jag upp att sova i sängen och tog mitt täcke och satte mig i soffan och sov istället. Eller sov och sov... jag slumrade till och från för att jag var så utmattad. Mitt i natten gick jag upp, klädde på mig, satte på mig en reflexväst och satte en jacka på Turre. Sen gick jag ut, larmade och låste och tog en promenad runt kvarteret. Inget av detta kom jag ihåg nästa morgon, jag hade gjort det i sömnen... Inte förrän jag hittade min reflexväst och Turres jacka på golvet i hallen började det komma tillbaka. Tanken var att om det bara var gaser eller nåt så kanske det skulle lätta om jag gick en sväng, det gjorde det inte.
Jag är van att ha ont på de flesta ställen i kroppen och jag blir sällan särskilt orolig, men då det gäller magen vet jag inte riktigt vad som är vad och det kan ju vara rätt så allvarliga saker trots allt och det gör mig rädd.
Efter att ha pratat med brorsan som var orolig och sen ringt till sjukvårdsupplysningen och närakuten, så hade jag tre personer som uppmanat mig att åka in till akuten och kolla upp det. Jag mådde så dåligt att jag inte ville åka ända till Daneryds sjukhus och jag trodde ju verkligen inte att det var något allvarligt. Men när pappa erbjöd sig att skjutsa mig dit och att ta hand om Turre medan jag var där så åkte jag trots allt in.
Jag tog med mig surfplattan eftersom jag var beredd att sitta i väntrummet i flera timmar.
Jag blev inskriven och 20 minuter senare kom någon och hämtade mig i väntrummet och jag blev inlagd på ett rum. Sen var jag inte ensam mer än 10 minuter i taget och det blev en massa spring och det tig mindre än en timme från det jag kommit in tills jag var inskriven över natten och flyttad upp på en sal...
Hoppsan, det var inte vad jag väntat mig.
Strax senare satte dem ett dropp och jag fick smärtstillande som gjorde det lite lättare att stå ut. Nä de satte nålen så gjorde de nåt fel och det blev ett blodbad utan dess like, det sprutade blod åt alla håll och hela lakanet var nedblodat så de fick byta det.
Sen fick jag en kanna med kontrastvätska att dricka på en särskilt utsatt tid och till min egen förvåning så lyckades jag faktisk med det. Sen kördes jag i sängen upp till kontraströntgen.
Nu började jag ju bli lite rädd, när man plötsligt är prioriterad då börjar man ju undra om man är döende...
När de inte hittade några bråck eller tarmvred så började de ta det lite lugnare och ju mer de räknade bort ju mer började de behandla mig som en fejkare.
Men jag fick fortfarande inte äta eller dricka något, vilket var ok med mig, jag kunde ändå inte. Allt jag försökt få i mig de två dagarna innan hade ju kommit tillbaka upp i alla fall.
När det mesta var uteslutet så blev det ganska långtråkigt att ligga där ensam och med det smärtstillande så hade jag ju inte längre lika ont och blev inte lika trött.
Jag hade verkligen inte räknat med att bli tagen på allvar eller bli inlagd och hade inte tagit med laddare till varken telefon eller tabletten.
Det som tröstade mig var alla som hörde av sig och stöttade och visade att de brydde sig om mig, min familj förstås men också många både närstående och lite mindre närstående vänner och bekanta.