Jag tror att min självbild är rätt skev....

1/10 På torsdagskvällen var jag nere i byn och åt middag med mina vänner och efter middagen gick jag in på 7eleven för att köpa lite nötter och sånt och när jag stod där och försökte bestämma mig för vad jag ville ha så står det 5-6 tonårstjejer i en av de andra gångarna. De fnissar och håller på och tisslar och tasslar och jag kände mig lite obekväm eftersom jag hade en känsla av att det var mig de tittade på och fnissade åt. Jag trodde inte att det var något elakt, men jag tyckte att det var genant att de var så fokuserade på mig allihopa. Sen var det en av tjejerna som gick in i min gång och jag låtsades att inte se det, jag tittade fortfarande på nötterna, men när hon tittade rakt upp i mitt ansikte och utbrast väldigt högt: Oh my god! så flackade min blick mot henne och nu var det ju uppenbart att det handlade om mig. Då kom alla de andra tjejerna också in i vår gång och gruppen står på min vänstra sida och det står en tjej på min högra så jag står mellan dem. Då sa den tjejen något och då vände jag mig om och sa: Ursäkta, sa du något. När jag då hade öppnat för en konversation tog en av de andra tjejerna mod till sig och hon kunde lite engelska. Hon frågade om de kunde få ta kort på sig tillsammans med mig.... Ehhh ok sa jag och kände mig återigen väldigt obekväm och blev lite generad och undrade om de tagit fel på mig och någon kändis eller nåt och tänkte vad besvikna de skulle bli när de upptäckte att jag bara var jag så att säga. Fyra av tjejerna ville fota sig bredvid mig och jag lade armen om dem en i taget och log mot kameran. Sen tackade de och smet ut genom dörren. Jag funderade på vad som hänt och ett alternativ var ju att de trodde att jag var en kändis, ett annat att det var ett skämt, det tredje att de skulle fånga min uppmärksamhet för att stjäla något eller helt enkelt att de tyckte att jag såg bra ut. Det kändes varken som ett skämt eller ett försök att stjäla något och jag hade alla mina pengar och min telefon även när de hade gått, jag landade på att de faktiskt tyckte att jag var snygg, eller en kändis. När jag kom ut så satt de på sina moppar och väntade och hon som kunde lite engelska frågade vad jag hette vilket ju visade att de inte trodde att jag var någon annan och då slappnade jag av lite, sen sa hon bara; Madame, you are very beautiful!

Jag gick med lätta steg till min moppe och åkte hemåt med ett leende på läpparna. Ibland krävs det inte så mycket för att få en annan människa att le! när jag ser mig själv i en spegel ser jag en blekfet kärring i 40-årsåldern och det blir väldigt förvirrande när jag går ut för jag får väldigt mycket uppmärksamhet och jag jobbar helt klart på att få ihop de båda bilderna. Jag vet att när jag går in på en pub eller butik så väcker jag uppmärksamhet och jag måste liksom förbereda mig inför att gå genom en dörr och jag har börjat acceptera att det är för att de tycker att jag är vacker, men som sagt, att få ihop den vetskapen med min egen bild av mig själv det tar en väldig tid. I Thailand blir jag däremot ofta ignorerad och jag har vant mig vid att jag får "vara ifred" och tycker att det är avslappnande, därför blir jag väldigt tagen på sängen när sånt händer just i Thailand. När jag åker till flygplatsen dock så finns det ju en massa folk från Europa och USA och andra västerländska länder och då vet jag att jag blir iakttagen varje steg jag tar och det är smickrande men det går som sagt inte ihop med min självbild och just denna dag tyckte jag att jag såg ut som vanligt...

Packa upp är ju enklare

24/5 På söndag morgon klockan 7 landade jag på Arlanda och pappa kom och hämtade mig. Resten av dagen gick till att packa upp, tvätta och vila. Jag , tycker inte att det är jobbigt att packa upp, det är mycket jobbigare att packa. När man packar upp är det bara att slänga allt i tvätten i stort sett! När man packar måste man tänka hela tiden, man får inte missa något och man får inte ta med för mycket. När det är just Thailand som gäller åker jag ju hem med nästan tom resväska känns det som, eftersom jag tagit med mjöl, mjölk, Kalles Kaviar, Salami, Bregott, snus och allt möjligt annat som jag eller mina vänner vill ha och som blir kvar eller uppätet i Thailand! Här ser ni hur en bokningskalender på Thai Airways ser ut, inte så himla svårt att fatta, eller hur? Jo tydligen, och det kostade mig som sagt 2500:-... Är så arg på mig själv! Fast ja måste erkänna att man får tänka två gånger i alla fall, eftersom flighten går precis efter midnatt nästa dag. Det vill säga, jag åker från Mae Phim på kvällen före flighten.

De blir mer förvånade när jag åker

23/5 På lördagsmorgonen kom S och dottern V på frukost hos mig. Jag gjorde pannbröd till dem, de gillar det. S åt som vanligt för fort och kanske för mycket så han la sig på soffan en stund och fick sällskap av lilla Champagne. Jag tar med mig mjöl hemifrån eftersom S säger att det thailändska mjölet är för pudrigt, jag antar att det mer liknar vårt potatismjöl. Jag har också tidigare tagit med fänkålsfrö och bakpulver, lika bra att ha de ingredienser man är van vid så att det blir rätt. På kvällen åt vi middag ihop nere på BB alla S vänner och familjen och de blir alltid lika förvånade när jag säger att jag ska åka hem. Det har blivit så att de inte blir särskilt förvånade när jag dyker upp eftersom jag gör det som gubben ur lådan lite då och då, däremot blir de förvånade när jag redan ska åka. De flesta andra åker ju på minst 3 veckor men ofta ett par månader, jag stannar ofta bara 10 dagar. Jag tycker att det är värt det istället för att i onödan sitta hemma i kylan i Sverige. Jag tycker ju inte ens att resan är lång. 10 timmar när du kan sova, äta och titta på film går rätt snabbt. Jag tog lite extra tid med hundarna nu när jag skulle åka  hem och jag tycker att bilden där man bara ser S näsa är så rolig, jag och hundarna har precis samma min alla tre! Innan jag åkte tog jag bilder på mina badrumshyllor och skafferilådan, det är ända sättet att komma ihåg vad jag lämnade kvar, annars tar jag bara med mig nytt hela tiden.
Jag förstår verkligen inte vad som är fel på mig... På lördagskvällen åkte jag ju till flygplatsen, det tar runt 2 timmar och min flight skulle gå 1.10 på morgonen, därför brukar vi åka vid 20, jag och min chaufför och vän, Y. När jag vinkat av Y letade jag fram min bokningsbekräftelse och tittade lite slött på informationen. Men vänta nu, flighten gick ju den 23, inte den 24:e som det ju skulle bli efter midnatt!
Jag tänkte att det inte kunde stämma och tittade i kalendern och tänkte och tänkte, men nog var det fel datum? Jag bestämde mig för att gå till incheckningen och låtsas som ingenting! Pinsamt, jag vet, men jag hade inte mycket alternativ. Jag måste ha varit stressad när jag bokade och jag vet ju att på Thai Airways bokningssida så börjar veckan med söndag som i många andra länder och hittills har det ju inte varit något problem eftersom jag kollar och dubbelkollar, särskilt som det ju känns som om man åker på lördagen fast man egentligen åker på söndagen eftersom det är på andra sidan midnatt. Som tur var så var det ju lågsäsong och efter att ha tittat efter min bokning och grejat en stund så sa tjejen att det ju var idag vid 1.10 som jag skulle ha åkt. Jag spelade helt oförstående och desperat och hon sa att hon skulle kolla med sin chef eftersom biljetten egentligen var förbrukad redan, det går ju inte att omboka efter att flighten ska ha gått.
Det tog ett bra tag med till slut erbjöd de mig att flyga mot en rätt hög ombokningsavgift, det var dock lägre än en enkel biljett och det hade de ju ingen skyldighet att erbjuda mig, så det var ju snällt och det är ju också smart kundvård när det är möjligt att göra så på grund av halvtomma flighter. Sur på mig själv som tydligen har blivit förändrad så mycket att jag om och om igen gör samma typer av misstag. Jag brukar aldrig lämna saker åt slumpen och gör nära nog aldrig misstag, men nu kommer de allihopa hela tiden...

Jaha, vi får göra om det igen

22/5 På fredagen åkte jag och Y till immigration i Rayong för att försöka ordna ett bevis på att jag har en adress i Thailand. Än så länge är min motorcykel i hans namn eftersom man måste ha en adress i Thailand för att få äga ett fordon. Det tar en stund att ta sig till immigration, ungefär en timme. Sen när vi väl kom dit så visade det sig att de inte längre kan ordna sånt där, det ändrades för bara en månad sen... Nu kommer vi inte hinna fixa det här denna gången heller, men Y är inte så bekymrad över det, den kan stå i hans namn ett tag till. Det är ju ändå han som tar ansvar för den när jag inte är i Thailand. Vi borde också ha fått de nya, riktiga nummerskyltarna till den, men de har inte kommit än och snäll som han är så tar Y hand om det och ringer de som ska ha fixat det.
På vägen tillbaka åkte vi för att hämta mina nya armband som jag köpt på köpcentret där, det ena var minimalt för kort för att gå att stänga runt min handled. Vi sa till dem att det skulle förlängas med cirka en centimeter. När vi nu kom för att hämta det så hade de förlängt det med en centimeter i diameter! Fatta hur stort det var!Jag kunde lätt dra av det över handen och jag sa att de hade gjort fel och då svarade de att det bara ingår en ändring och att jag skulle behöva betala för den här... Jag sa vänligt men bestämt att det var de som gjort fel, inte jag och att jag var en bra kund som gärna vill komma tillbaka. Då ringde dem chefen och förklarade för honom och han sa ja. Det var tur för dem, inte sjutton betalar jag för att de ska göra om när det är de som gjort fel! Vi fikade på Starbucks och delade på en banoffee pie och sen åkte vi hemåt. Vi åkte förbi en bil/buss, som  hade en annons om "Sexy Bath Show" och jag kan för mitt liv inte komma fram till vad det kan vara...
Tidigare på dagen när jag jobbade fick jag ett mail om ett sånt där arv som är bortglömt eller nåt och det var utskickat från en "law firm", vad tror ni, är det äkta? Ha ha, vilket seriöst företag skulle ha en mailadress som ser ut så? barr.franciisgilbertlawfirm@hotmail.com?  Ja, man kan ju undra hur det kan löna sig? Hur många korkade människor kan det finnas i världen? Tydligen tillräckligt många för att andra ska lägga ner jobb för att göra såna här mailutskick. Jag vet att det kanske är elakt, men ibland undrar jag om de som går på det verkligen förtjänar att behålla sina pengar? Det är annat om det är snyggt gjorda grejer, men det här och på mail dessutom?

Hon blir så glad när vi kommer dit

21/5 På torsdagen bestämde jag och V oss för att åka och äta middag på A's mammas restaurang. Ingen av oss har varit där på länge, jag för att jag förstås varit i Sverige och V för att hon bor och pluggar i Bangkok större delen av tiden och A bor och jobbar ju i Bangkok nu hon också och har inte varit hemma på ett tag. Hennes mamma blev väldigt glad att se oss, hon och jag bara ler mot varandra större delen av tiden, för vi har ingen annan väg att kommunicera, hon pratar ingen engelska alls och jag kan ju ingen Thailändska. V översätter lite ibland, men bara om det rör mig direkt, som när mamma frågar när jag kommit och när jag åker till exempel. V och hon pratar en massa och jag äter och pratar med hundarna!
V's pomeranier är fortfarande lika förtjust i mig och jag är lika förtjust i henne. När V är i närheten vill hon bara vara hos mig och trycker sig mot mig ibland och ligger i mitt knä eller över min axel. Men om V går iväg, då blir hon lite orolig och håller ett öga på henne. Hon är lite som Turre, han är väldigt gärna hos våra gäster, men om jag går därifrån, då vill han med mig trots att han har ignorerat mig tills dess.
Vi tog lite bilder och skickade till A och hon var glad att se att vi hälsade på hennes mamma när inte hon kan, hon är enda barnet.

Det är i alla fall ingen som säger nåt

20/5 På onsdagskvällen var det dags för Nagaskväll på Buffalo Bill. Nagas är de svenska killarnas motorcykelklubb i Thailand. Det finns också några norrmän, danskar, finnar och så i den, men det är mest svenskar. S är president i klubben och jag är alltid välkommen när jag är nere. Jag hamnar lite mitt emellan på de träffarna. Normalt sitter tjejerna i en grupp och killarna i en annan, fast vid samma bord. De flesta av tjejerna (alla?) är thailändskor och även om de kan lite engelska så pratar de thailändska på sin sida av bordet. Därför hamnar jag på killsidan där jag har folk att prata med. Jag vet inte om det hade varit så populärt om jag hade bott där permanent, men det är i alla fall ingen som bråkar om det när jag är där, även om jag kan tro att killarna kanske inte känner att de kan prata om allt när jag är där och att tjejerna kanske tycker att jag borde sitta på tjejsidan istället för att prata med deras män hela tiden. Men som sagt, ingen tjurar över det och ingen visar på något sätt att det inte skulle vara ok, men ibland känner jag själv att jag kanske stör ordningen. Så länge V och A är där så är det ju inget problem, då sitter vi helt enkelt i mitten och pratar mest med varandra och så sitter de på sidan mot tjejerna och jag på sidan mot killarna så att de kan få prata lite Thailändska och jag svenska. Nu var bara V där, men principen är densamma.

Jag hittade ännu ett vilt "djur", fast den här gången på stenläggningen utanför restaurangen. En tusenfoting, de är väldigt stora runt 20 centimeter skulle jag gissa och en diameter på runt 1-2 centimeter beroende på ålder kan jag gissa.

Gammal kärlek, fast den är rätt ny

19/5 På tisdagen gick vi upp relativt tidigt eftersom J behövde åka tillbaka till Bangkok och jag behövde jobba. Jag gjorde frukost och skickade ett meddelande till J att det var klart och strax efter kom han in och åt frukost med mig. Vi står varandra väldigt nära och pratar om allt och det känns som om vi har känt varandra länge och väl. Men faktum är att även om vi träffades för första gången i Januari 2005, så umgicks vi bara en utekväll i Bangkok då. Ändå har vi hållit kontakten och han har varit och hälsat på mig i Sverige och vi har mötts upp i Bangkok ett par gånger och det är allt!
När han kom till Stockholm för att bo hos mig i någon vecka så sa han att det kändes som om vi kände varandra mycket bättre än bara efter några dagar i Bangkok, men sanningen var att vi bara hade träffats en enda utenatt där, den var förvisso 8-9 timmar lång, men det var enda gången vi faktiskt hade träffats. Han hade glömt det och var lika förvånad som jag att vi kände det som om vi kände varandra så väl. Det var nog lite kärlek vid första ögonkastet för oss och det var tillräckligt för att hålla kontakten i drygt 10 år.
Det är något som gör att jag litar väldigt på honom och när jag har dåligt självförtroende och han säger något snällt så vet jag på något plan att det är helt sant och mår bättre. Vad han tycker spelar stor roll för mig.
Vi tog god tid på oss att äta frukost och prata men sen var det dags för mig att jobba och han gjorde sig redo att åka hemåt.

På kvällen satt jag och tittade igenom mina bilder och hittade bland annat en från några sommar sedan på Utö, där Turre ruskar av sig vatten efter en simtur. Han älskar ju att bada, men hatar att vara blöt... en konstig kombination. Visst ser han intelligent ut?