Energin räcker inte så långt

3/12 På tisdagen mådde jag relativt bra när jag vaknade. Sköterskan tyckte att jag skulle titta på morgonprogrammen på TV för att roa mig och hålla mig själv distraherad på ett sätt som inte kräver så mycket tankeinsats. Jag tittar ju inte på TV så det satt långt inne, men jag gjorde som hon sa och jag blir alltid lika förvånad över att de där programmen finns och att folk faktiskt tittar på dem...
Medan jag tittade på nyheterna satt jag och chattade också, det är verkligen trevligt att ha kompisar som bryr sig om en.
När jag klagade på att jag luktade gammalt unket kött så körde hon in mig i duschen och det kändes väldigt bra att lukta tvål istället för kött och själva duschen var inga som helst problem. Jag hade ingen yrsel eller nåt sånt och det var ju tur det, för jag hade inte ens tänkt så långt att jag hade dörren olåst.
Strax senare kom kirurgen runt på ronden och blev inte så lite förvånad över att jag duschat och allt, det är tydligen inte helt vanligt så tidigt efter operation att man har kraft till det. Jag mådde ju som sagt bra, det är klart att man är öm och har ont överallt, men på det stora hela var det ite värre än att jag stod ut.
Framåt 11 kom pappa för att hämta mig och på vägen hem åkte vi förbi apoteket för att ta ut mina mediciner. Jag stapplade fram så att folk stirrade på mig och tydligen syntes det att det var benen som var problemet för de tittade nyfiken ner på benen för att se vad problemet var.
Själv är jag helt förundrad över att det faktiskt går att stå och gå alls när man just skurit upp hela låret på insidan hela vägen upp i ljumsken, kroppen är verkligen stark och förunderlig.
Självklart höll jag på att stöta ihop med min före detta svärfar som inte har sett mig på 7-8 år, det skulle ju ha varit toppen när jag såg ut som ett vrak...
När vi kom hem hjälpte pappa mig att hämta in ved och sen tände jag i spisen och lade mig på soffan med Turre och Judas som sällskap och senare på eftermiddagen kom mamma för att hjälpa mig att bädda rent med mörka lakan. Det är konstigt att jag ofta tänker på precis allt före operation utom just det. Det är ju inte så smart att ha ljusa lakan när man blöder lite här och där.
Efter detta var jag helt slut, man har inte så mycket energireserver kvar, resten av kvällen låg jag bara på soffan och tittade på DVDer.

Kanske mer information än ni ville ha?

2/12 På måndag morgon tog jag först en dusch och sen fick jag skjuts av pappa till kliniken i stan och sen tog han Turre med sig hem.
En av de jobbigaste sakerna med operationerna är när de ska tvätta en med små bomullstussar dränkta i sprit. Inte nog med att det är iskallt, det är också den pinsammaste delen. Resten de gör som kanske skulle vara pinsamt är jag ju inte vaken till och det man inte vet mår man inte dåligt av.
Den här gången var det min kompis H som gjorde förberedelserna för operation och det kan ju tyckas värre, men det är det inte. Hon pladdrar på och gör allt som om det är den självklaraste saken i världen och det gör ju att det känns ungefär så. Det är ju mycket därför vi blev kompisar sist jag var inne på kliniken, vi har inga problem att hitta något att prata om.
I filmer upplever de alla möjliga saker under narkos, sanningen är att man inte tänker eller känner något alls, inte ens passerandet av tid. Man har ingen känsla alls av hur länge man varit borta för världen. Det var inte förrän jag sövdes första gången i mitt liv som min dödsångest försvann. Om döden är som sövning så har man helt enkelt inte en aning om det... Det känns trösterikt tycker jag.
När det var dags att sövas bad narkosläkaren mig att vända huvudet åt höger, min nacke är lite knäpp, så vänster känns mycket, mycket bättre. Då fick jag ligga åt vänster i någon minut tills det var dags för sövningen att gå in, då var jag tvungen att ligga åt höger trots allt. Det sista jag minns att jag sa och tänkte var: Jag kommer att ha väldigt ont i nacken när jag vaknar och kommer troligtvis ha migrän, narkosläkaren sa att de skulle vara extra försiktiga med min nacke och sen var jag borta, det går så oerhört fort att sövas.
När jag vaknade sved det väldigt mycket överallt och ljumskarna kändes som om de hade bänt isär mig som en kalkon till thanksgiving, vilket antagligen var vad de gjort. Bäst att inte tänka för mycket i detalj på sånt, som sagt, det man inte vet...
Jag svettades väldigt när jag vaknade och det är jag ju inte van vid så frusen som jag är, sköterskan sa att jag hade frysit väldigt på operationsbordet så de hade bäddat ner mig ordentligt efteråt, med dubbla, tjocka täcken.
Jag hade också väldigt ont i nacken så som jag förutsett och migränen kröp sig på.
Jag var inte medveten om att jag faktiskt hade med mig mina migränsprutor, det har jag aldrig haft tidigare, men senare på kvällen bad jag sköterskan att titta i min väska och de fanns faktiskt där och efter att jag till slut tagit en av dem så blev jag betydligt bättre.
Kirurgen kom in på eftermiddagen och sa att allt gått bra och att de jagat blodkroppar på bordet i stort sett eftersom jag fått så dåliga blodvärden efter förra operationen.
Trots detta så är det klart att man ändå blöder när de sprättar upp en hela vägen jäms med både lår och armar, så jag luktade gammal köttfärs och det var svårt att stå ut med när man har luktsinne som en blodhund.
Trots att de varit så försiktiga var jag väldigt yr och kunde bara stå upp ett par sekunder i taget, jag berättade att det varit så i över ett dygn förra gången innan H satte in sin "specialmedicin" ett dropp med elektrolyter och sånt tror jag, sen blev jag bra.
De såg skeptiska ut men gav mig det jag bad om i droppet och någon timme senare kunde jag stå upp helt utan några problem alls.
När jag kunde stå upp igen försökte vi med gemensamma krafter, jag och två sköterskor, att få på mig gördeln och boleron som jag ska ha på i 8 veckor.
Det var svårt som sjutton, det gör förstås ont och det är verkligen trångt i de där sakerna.
Normalt så gör det sånt innan man vaknar på operationsbordet, men när det var dags för det så var jag alldeles för vaken så det skulle inte ha gått, så det fick vänta.
Boleron gick inte att få på alls, det svartnade för ögonen vid samma punkt på vänsterarmen varje gång, antagligen en nerv eller nåt som gjorde att det var absolut värst där, men det gick helt enkelt inte. Istället fick jag trä på en vävtub på armarna och även om det förstås gjorde ont så var det i alla fall möjligt.
Jag fick fruktsoppa och macka till middag och en kopp te och sen sov jag relativt bra efter att migränen släppt.
Det ar visserligen enkla och rätt så slitna rum, men de är faktiskt väldigt fina och rätt så mysiga faktiskt. Jag fick dessutom samma rum som förra gången för att få mig att känna mig så hemma som möjligt. Bara det faktum att sköterskorna kommer ihåg en och vet var man låg sist gör ju att man känner sig mer hemma och omhändertagen.
Jag gjorde mitt till, jag hade med mig en varsin chokladkalender till de sköterskorna jag kommit närmast sist, H och S.