Det gör ont på fel ställe

18/3 På måndagen skulle jag på återbesök på kliniken och trots att jag var uppe i god tid så höll jag på att inte komma dit i tid. Jag vill inte gå in på detaljer men de som ätit järntabletter vet att det inte bara är musklerna som blir stenhårda av det... ehh.
Jag ville ju duscha innan jag åkte in också och eftersom jag inte bör köra på de starka tabletterna så hade jag inte tagit några sedan kvällen innan och jag mådde allt annat än lysande
När jag kom till kliniken fick jag träffa "min" sköterska och hon tog bort dränagen och lagom tills vi var klara så hade jag frossa och ont i precis hela kroppen. Det var nog inte bara operationssåren utan också sköldkörtelvärk. En operation, det vill säga "trauma" kan uppröra sköldkörteln rätt ordentligt och det gör att jag får ett "skov" och sen tar det tid innan den hämtar sig nog för att jag inte ska ha influensaliknande värk i hela kroppen.
Jag köpte en till gördel på kliniken innan jag åkte hemåt, en med långa ben på, så att jag skulle slippa tejpa hela tiden.
När jag komhem kunde jag äntligen ta mina tabletter igen och det var en enorm lättnad att slippa värken och frossan och jag somnade på soffan.
Till mellanmål åt jag färska bär med turkisk yoghurt.

Man känner sig riktigt fräsch

14/3 På torsdagen åt jag en äggmacka till frukost och fick i mig hela, jag har varit superhungrig de senaste dagarna...
Man känner sig superfräsch med dränslangar och påsar hängande utefter kroppen och instoppade i nätstrumpor på benen. Dessutom är de kantiga och vassa och skaver på smalbenen.
Sen alla mediciner... Värktabletter av två olika starka typer, järntabletter mot de dåliga blodvärdena, åksjuketabletter mot illamåendet av tabletterna och sprutor för att motverka proppar. Jag får ställa klockan för att ha koll på de olika medicinerna.
Jag hade inte mycket mer än ätit frukost när jag var tvungen att återigen lägga mig på soffan för att vila lite. Turre och Judas höll mig förstås sällskap men jag var mest nervös för att de skulle trampa mig på magen. Det tog ett tag för Turre att ta sig upp i soffan eftersom han märkte att jag ville något (att han inte hoppade upp från golvet till min mage) men han förstod inte riktigt vad jag ville. Slutligen efter lite lirkande och lugnt prat så gick han långsamt mot mina fötter och jag bekräftade att det var rätt och slutligen vågade han hoppa upp i soffan.
Mamma och pappa skulle upp till Jämtland och jag kunde knappt vänta på att de skulle hämta Turre så att jag slapp ta hänsyn till honom och så att jag kunde slappna av. Han visste ju att något inte var som vanligt och låg även på "fel ställe" i sängen när vi sov, vilket störde min sömn. Sen hade jag ju varit tvungen att sitta och sova med en soffkudde bakom ryggen och det hjälpte ju inte heller.
Så på eftermiddagen kom pappa för att hämta Turre och jag lämnade över honom och hans täcke till pappa, satte mig i soffan och andades ut.
5 minuter senare ringer pappa, han och Turre är fortfarande utanför dörren, Turre vill inte alls åka till Jämtland. Pappa undrar om han ska gå upp till dörren och hämta honom eller om jag ska öppna dörren och ta in honom igen?
Det var ju ganska uppenbart hur Turre ville ha det och jag brukar säga att om jag bara visste hur han ville ha det så skulle jag göra så och normalt sett blir han jätteglad när han tror att han ska med mamma och pappa till Jämtland men nu ville han stanna hemma.
Han var uppenbarligen orolig och ville inte lmna mig ensam när jag var sjuk, men det ironiska är att jag ju ville att han skulle åka så jag slapp oroa mig för honom. Nåja, jag släppte in honom och så fick de åka utan honom.
Mina lår är för tjocka så gördeln rullar upp och sätter sig i ljumsken, det är inte skönt alls kan jag lova och nu är jag tvungen att tejpa fast den för att stoppa den från att göra det.
Framåt kvällen kom S över och hade med sig pizza åt oss båda och tulpaner till mig. Vi pratade lite skit och hon skämde bort både Turre och Judas med en massa kli och tyck om och mig med sällskap. Sen började jag bli yr av trötthet och var tvungen att slänga ut henne och det kändes ju jättetrist.