Och så några ston...

16/9 På söndagen kunde vi ta lite sovmorgon men själv vaknade jag någorlunda tidigt av nästan mig själv. Egentligen vaknade jag av att S höll på och blippa på sin telefon, han gör sånt och väcker mig. Jag är lättväckt.
För övrigt vaknade jag flera gånger under natten av flera ljud från honom och en gång även ett fnissande i sömnen.
Vi packade det mesta och gick ned till frukost och tog det i lugn och ro. Eftersom de faktiskt serverar lektosfri fil så tog jag fil och lite flingor och müsli och frön och så lite hallon också.
Sen gillar jag ju rödbetssallad så jag tog en klutt av det också och åt bara sådär.
Ägg, kaffe och macka fick det bli också.
Sen gick vi upp och hämtade våra väskor och så packade vi bilen och åkte mot ridhuset.
På förmiddagen var det lite diverse utställningsklasser, väldigt fina hästar, men tyvärr ganska få. Dessutom var en del överviktiga och det ser vi faktiskt sällan på riksutställningen.
Vid 13 var det dags för 3-års stona, det är den mest prestigefyllda klassen under helgen och många brukar vilja ta en chans på utmärkelsen. I år dök dock bara 14 ston upp vilket nog är nästan en halvering från förra årets siffror, men liksom med hingstarna så var kvalitén väldigt hög. Stona måste visserligen kvala för att få vara med, men premieringarna utmed vårt långa land kan ge väldigt olika resultat från hur det slutligen ser ut på riksutställningen.
Kompisen LG lyckades pricka nästan exakt hela ordningen i ringen och var stolt som en tupp för varje rätt han fick och vi fnissade en del bredvid ringen.
Inget av stona fick detta år under 38 poäng, så ja, kvalitén var mycket hög.
Sltulig vinnare av 3-års ringen var Höjgaards Java, ett jättefint sto som har världens gulligaste ägarfamilj bakom sig. Hela vårt gäng avgudar deras gäng!
Som BIS fick vi se fölstoet Finja Kry och som tvåa 2-års stoet Cascada. Två mycket värdiga hästar. Sen blev det förstås foto- och kramkalas så som det normalt blir i fjordhästföreningen. Visst finns det säkert några som missunnar någon en seger, men de märks inte i all kärlek som bollas fram och tillbaka!
De som vinner känner nog alltid att de har en massa folk som unnar dem det och att folk är genuint glada för deras skull. Men samma människor ger också allt detta tillbaka året efter när någon annan vinner.

Vid strax efter 16 var vi på väg från Vetlanda och det är mycket tidigare än vanligt så vi var glada. Vi stannade vid Godishuset och handlade innan vi lämnade stan och det gör vi också alltid. Jag är ju inte så förtjust i godis och ändå kom jag ju ut med hur mycket som helst. Jag tänker mest att jag ska ta lite här och där, men med 500 sorter så spelar det nästan ingen roll hur lite du tar, tar du flera sorter så blir det mycket i alla fall.
Istället för att hugga in på godiset så åt jag upp resterna av mina stekta nudlar från lördagskvällen i bilen, de smakade precis lika bra kalla som varma.
Sen stannade vi bara och tankade i Mjölby och åkte sen raka vägen hem till S och så bytte jag och syrran bil och åkte hemåt.
Väl i Väsby släppte jag henne vid hennes bil på jobbet och så åkte jag och hämtade Turre hos mamma och pappa. Jag kom hem vid 21 och då stod det en tallrik med makaroner med tomatsås i kylen åt mig som K hade lagat och sparat. Det har sina fördelar att ha en "sambo" särskilt om personen i fråga är smart nog att fatta att man nog är hungrig när man kommer hem efter en kväll i bilen.
Det kändes bra att jag köpt godis speciellt till henne, hon gillar vampyrer och sånt och jag har köpt huggtänder i skum åt henne. Hoppas att hon blir glad för dem.
Jag fixade med bilder och bloggen innan jag yr av trötthet ramlade i säng vid 23.30 och utan insomningstabletter somnade rätt av utan problem.

Fan vad snygga hingstar!

15/9 På lördagen gick vi upp 7.30 för att hinna äta frukost och fixa innan allt började på ridhuset klockan 9.
Frukostbuffén var inte jättestor men höll hög kvalité och hade flera laktosfria alternativ som man inte ens behövde be om, de stod framme.
Klockan 9 var vi på plats i ridhuset för att se lösvisningen av 2½-årshingstarna. De flesta skötte sig utmärkt, även om ett par stycken inte riktigt ville galoppera utan mer kolla på omgivningarna eller trava.
Bara 7 hingstar dök upp för bedömning i år men de höll väldigt hög klass och vi blev väldigt förvånade när vi kunde konstatera att de alla hade helt fantastisk trav!
Förr har vi sett en eller två i varje kull som haft trevligt steg, men nu hade alla det, mycket trevlig utveckling!
Sen följde bedömning en och en och på läktaren pratade alla med nya och gamla vänner och spekulerade om vilka som skulle bli godkända och vilken man hade som favorit. Alla jag pratade med var rätt övertygade om att Kronos var den hingsten som skulle gå etta i ringen detta år. Och några timmar senare fick vi faktiskt se just detta hända. Ingen i publiken var som sagt särskilt förvånad, men ägaren/uppfödaren E verkade vara den enda som inte riktigt vågat tro på ett sånt resultat och hon gick runt i nån sorts dimma av förvåning resten av dagen och kanske även nästa...
Hela 4 stycken av de 7 hingstarna ansågs bra nog att föra sina gener vidare och det är en väldigt hög procent. Jag hörde premieringsförättaren M säga till sin grupp när de återstående 4 hingstarna skrittade i ring runt dem: -Fan vad snygga hingstar! och jag kan bara hålla med honom.
En handfull tidigare godkända hingstar gjorde också sitt bruksprov och där måste vi väl tyvärr säga att alla inte var så väl förberedda som man kunde önska och som vi sett tidigare. Det känns som om det var mycket nerver inblandade och den enda runda som kändes helt solid var K's runda med Björkhems Arn 275 som var väldigt trevlig att beskåda.
En annan sak som är så kul med våra fjordhästar är att de samlar människor i alla åldrar och i helgen hade vi visare som troligtvis var mellan 15 och 75 år gamla. De yngsta och de äldsta var dessutom några av dem som var bäst på att visa häst!
I som jag skulle gissa är runt 75 år gammal springer som vilken 25-åring som helst bredvid hingstarna och det ser inte ens ut om om han anstränger sig för att hänga med!

När hästdagen var över var klockan bara 16 och det kändes rätt skönt i jämförelse med hur sent det brukar sluta. Vi stod och pratade med folk en stund och sen åkte vi tillbaka till hotellet och sen duschade jag och syrran och så pratade vi en stund och bara vilade.Vid 19 mötte vi upp Hallänningarna på torget och så gick vi till Restaurang Asien och de visade sig ha helt fantastiskt mat! Den bästa Kinamat jag har ätit i Sverige faktiskt. Rimliga priser har de också och det enda minuset är miljön, det kändes som att sitta och äta i en spilta, men va fan, sånt är vi ju vana vid.
De i spiltan bredvid stirrade på oss med öppna munnar, jag vet inte riktigt vad det var som var så chockande, men jag antar att vi Stockholmare både syns och hörs och Halläningarna är skyldiga "by association" som man säger på Engelska.
När vi sen började prata om hur olika stackars djur dött på dråpliga sätt så spelar det ju ingen roll hur mycket man älskar djuren, det är för roligt för att inte asgarva...
Om ni undrar hur sjutton det kan vara roligt så kan jag säga att det inbegrep utplattade friterade marsvin, tumlade papegojor, eldsprutande ödlor och en massa annat underligt. Och nej, ingen av oss var ägare till nåt av dessa djur... inte heller var det vi som dödade dem.

När vi skulle gå tillbaka till hotellet åkte det raggarbilar fram och tillbaka på huvudgatan med dundrande högtalare och om vi för en stund undrade vem de trodde att de imponerade på så insåg vi snart att de imponerade på alla de småtjejer som faktiskt satt på parkbänkar utefter gatan och väntade på att de skulle köra förbi!
En helt annan värld...

Vi kom tillbaka till hotellet vid 22 och då satt T och M med ungdomarna i hotellbaren och jag satte mig med dem medan syrran och S gick till rummet. Vi hade trevligt och skrattade en del och sen blev kvällen mer och mer absurd.

Det var slutligen som att vara på studiebesök på ett zoo. De dimmade lamporna mer och mer, sprutade ut rök och började spela musik och sen kom det mer och mer folk, den ena personen absurdare än den andra.
Det var som ett skoldisko med alkohol och lite äldre människor.
Desperata tycks de vara också för jag satt där i vinterkängor, jeans och t-shirt och helt osminkad och en kille kom och insisterade på att jag skulle dansa med honom och efter att T pushat att jag skulle göra det så gick jag till slut upp och dansade lite med honom och kände mig skitdum, för jag kan inte dansa och det kan folk från småstäder.
Dessutom var han troligtvis max 25 år gammal... Men jag antar att de sällan får nytt blod, så det överväger säkert det faktum att jag är "gammal".
Vi hade önskat att vi hade en varsin skämskudde att hålla för ögonen med, men det var liksom helt omöjligt att inte titta, så som man inte kan låta bli att titta när man vet att någon kommer att göra bort sig.
Vid midnatt ungefär lämnade vi ungdomarna och gick för att sova. Jag gick ut för att ta en cigg först och pratade lite med vakten utanför. Han menade att det fanns två uteställen i Vetlanda, Ladan och Stadt och att på ladan var det bara gamla alkisar. Vi har lovat varandra att vi ska till Ladan nästa gång, för vi bara måste ta en titt på det som anses värre än Stadt.
När jag stod där kom nämligen en kille utstapplande så fort hans vingliga ben kunde bära honom och när han tagit sig 2-3 meter förbi mig började han kaskadspy och slutade inte förrän nästan 5 minuter senare. Vakten och poliserna som stod 5-10 meter ifrån brydde sig inte om att göra något alls. Tänk vilka kulturskillnader det finns bara inom Sverige. I Stockholm skulle folk rynka på näsan och polisen skulle nog ta honom till fyllecell. Han skulle troligtvis inte vara välkommen tillbaka till utestället hur som helst heller...

Det var ju fler än så som var bra

Söndagsmorgonen började med utställningsklasser men då satt vi och åt frukost hemma hos AC efter att ha packat våra grejer och plockat undan och dammsugit i stugan.
Vi passade dock tiden noga så att vi skulle vara på plats då 2½-års hingstarna fick sina poäng. Vi blev lite besvikna när bara 4 av 21 hingstar gick igenom, det är mycket lägre procent än tidigare år och vi hade ju tyckt att hingstarna var av jämnare kvalité i år än på länge. Själv hade jag till exempel gärna sett att den tyska hingsten Vincent hade gått igenom. Nu vet jag inte alls vilka skäl de hade att välja bort honom, det kanske var nåt allvarligt. Men annars hade jag velat ha honom i aveln eftersom han är lätt i typen, har stam som gör att han inte är släkt med ett enda sto i Sverige, är musblack och hade väldigt fint travsteg.

Av samma anledningar utom stammen var jag glad att den musblacke Gandhi klarade sig igenom. Det tror jag är en hingst som kommer att utvecklas på ett bra sätt.

Jag kan tycka att vi kanske inte borde vara så rädda att godkänna hingstar vi är lite tveksamma om och istället vara bättre på att de de som inte förärver sig ordentligt ur aveln. Ibland kan nämligen hingstar förvåna. De som är ursnygga och har bra rörelser kan ge halvdana avkommor och de som mest bara är allmänt korrekta kan ge idel vackra föl med goda rörelser. Vi kanske skulle vara mindre rädda att ta reda på vilka som är vilka?
I klassen för äldre tidigare icke godkända hingstar var det bara två startande och jag trodde nog att någon av dem skulle bli godkänd, det kändes som väldigt få annars. 4 av 23, låter inte det lite väl hårt? Jodå, den musblacke Belgarion gick fakitskt igenom. Han var ju visade tidigare utan framgång och även om jag tycker att det ser ut att vara en bra häst trodde jag aldrig att han skulle gå igenom. Jag har upplevt att premieringsnämnden inte gärna vill godkänna de som kommer tillbaka, jag får för mig att det är en typ av principfasthet och att de är för stolta. Men nu bevisade de att de inte alls är så småsinta och jag får be om ursäkt för mina tankar.

Efter ett mindre antal hästar i diverse utställningsklasser som tyvärr drog ut på tiden så pass att publiken tröttnade totalt på att följa utställningen så var det slutligen dags för 3-års stona. Under tiden det varit tråkigt had ejag fixat med mina foton och dessutom lyckats sälja några stycken. Bara 14 ston var med i år, det är ju väldigt synd, men attans så fina de var. Ibland har jag tyckt att de varit alldeles för tunga, andra gånger att de är för kantiga, detta år var alla riktigt fina och jag lyckades inte riktigt göra mig en särskild favorit. Jag förstår inte alls varför men de som togs ut som inte nått 40 poäng fick vi bara kritiken på, inte poängen och det hördes störda stön och suckar från läktaren när vi fick det beskedet.
När de tagit ut en efter en var bara två ston kvar, båda av väldigt god typ och ändå så väldigt olika. Jag trodde nog att de musblacka Höjgaards Iwana skulle gå etta, men sen ändrade jag mig och så tillbaka igen, det var svårt...

Slutligen visade det sig vara Björkhems Alexya som tog första platsen som bästa 3-års sto 2011 med Iwana som mycket god tvåa.
Till vår glädje satte de igång med BIS-ringen direkt efter avslutad 3-års klass och det var bara 5 hästar i den ringen, 4 Alexander Lukas avkommor och 3 Björkhems hästar, inte dumt.

Valacken Björkhems Qvick fick hela 42 poäng och ändå var han den första att lämna ringen, en 10:a på skritten fick han också.

Som BIS gick Frederik Skovå som just blivit såld till Norge och skulle åka till ny ägare samma dag, Reserv-BIS blev Björkhems Tara ett jättefint fölsto med fantastiska rörelser, stoet som vi fick se lösvisas i ridhuset på fredagskvällen.

Sen skulle jag bara fota 3-års stoet och BIS-vinnaren och sen gick jag och packade ihop dator och skivare och så packade vi bilen och kom iväg, men inte förrän vid 17.50! Dagen gick så långsamt att våra Gotländska vänner fått visa sitt 3-års sto utanför konkurrensen för att hinna till den tidiga båten, de varnade nämligen för kuling och de hade inte tagit sig hem annars. Vi fick med oss S hemåt Stockholm, hon som mött upp hos AC på fredagen. Och innan vi verkligen satte iväg stannade vi och handlade alldeles för mycket godis på Godishuset eller vad det heter i Vetlanda. S hade fått specifika instruktioner att han MÅSTE handla där innan han fick komma hem igen.

Jag som egentligen inte ens äter särskilt mycket godis köpte säkert bortåt 2-3 kg och helt seriöst, det kommer nog att räcka till jul, det gjorde det förra året...

När vi var mellan Vetlanda och Mjölby var vi i telefonkontakt med Östgötarna som vi kört om en stund innan, vi brukar försöka äta tillsammans på vägen hem och lyckades stråla ihop på Max Hamburgare i Mjölby. Där beställde jag alldeles för mycket mat som jag inte ens åt upp hälften av men jag ville liksom ha chili cheese, mozarella sticks och en hamburgare och lite smältost med pommesen...

Det blev att jag gav bort hälften av chili cheesen till S, åt mozarella sticksen och smakade på pommesen med smältost. Hamburgaren rörde jag inte utan tog med den som färdkost. Sen sa vi hejdå till Östgötarna och åkte vidare. Vi stannade bara en gång till på vägen, för att tanka och röka och det visade sig att vi tagit oss hem på rekordtid trots våra tre stopp kan man nog säga.
Vi hämtade min bil, lastade om och sen åkte jag och Å hemåt, S tog bussen och S åkte åt sitt håll.
Jag lämnade av Å hemma hos sig, hjälpte henne till dörren med väskan eftersom hon fortfarande hade svårt att gå och sen åkte jag hemåt och hämtade Turre på vägen.
Jag var hemma vid 23.30 och åt lite edamamebönor innan jag kom i säng. Precis när jag kommit hem hittade jag jordgubbarna som varit borttappade sedan fredagen, de låg i en av mina kassar gömd under annat. ´Jag kom i säng vid 1.30 och somnade på stört.

Hur många gånger kan man niga innan knäna säger upp sig?

På lördagsmorgonen vaknade jag ur djup sömn vid 5.15, då hade Å väldigt ont igen och jag hade sagt åt henne att väcka mig om hon behövde mer medicin.
Själv hade jag också tagit ett par citodon innan jag gick och lade mig, min nacke bråkade ordentligt och jag hade inte varken tid eller lust att ha migrän på lördagen.
Efter att jag gett Å medicin och ett glas vatten somnade jag strax om igen och sen gick vi upp vid 7 ungefär och mötte upp hos AC för frukost strax senare. Det var -1,7 grader när vi gick och lade oss kvällen innan och nu var det ordentlgit med frost i gräset. AC's hästar stod och glodde rakt in i skogen i över en halvtimme och jag undrade vad det var de glodde på.
Jag som äter väldigt långsamt hade svårt att äta en så snabb frukost som de andra men fick i mig en macka och sen tog jag med mig frappén som jag gjort till Å, S och mig, AC avstod. AC's dotter M åkte och hämtade de yngre stalltjejerna på vägen till ridhuset och AC åkte med oss, hon visade oss en genväg genom skogen och vi var framme på runt 20 minuter trots att det var runt 4 mil dit.
Vid 8 körde de igång med lösvisning av 2½-års hingstarna och det var en riktig fröjd att se dem, den genomsnittliga kvalitén kändes högre än någonsin och alla pratade om hur fina hingstar det var. Jag hade dock ingen riktigt favorit, jag tyckte bara att de var väldigt fina allihopa.
En del visade upp rent fantastisk trav och en del hade jag velat se gå igenom bara på grund av det fina steget. Sen eftersom det var så många som 21 stycken 2½-års hingstar och dessutom vackert väder, så bestämde de att de skulle gå på ring utomhus på den stora gräsplanen och det var nog uppskattat av precis alla, publik, domare, hästar och visare. Sen visades de en och en i ridhuset som vanligt men för året hade de ändrat en sak och det var att det inte fanns någon risk att hästarna krockade med varandra eftersom de gick in genom en dörr i ridhuset och ut genom den andra.
Under tiden detta skedde stod jag mest ute på den stora gräsplanen och fotade alla dessa hingstar och det tar en del tid och kraft men är mest roligt. Jag hade lite problem med kameran, bilderna ville gärna bli mörka, men jag trodde att jag löste problemet genom att kompensera för det. Under dagen fotade jag 25-30 hästar och till slut var mina knän helt döda, jag går ned på huk för att få rätt vinkel på fotot och inte många hästar står still mer än ett par sekunder och då är det bara att resa sig och göra om proceduren. Upp, ned, upp, ned, knäna sade upp sig i protest. Dessutom är det svårt att få bra bilder när man märker hur irriterad visaren slutligen blir på både mig och hästen som inte vill stå still och nån nämnde att jag var värre än min syster med hur jag ville ha dem att stå. Men jag hade ju lite prestationsångest eftersom det nu var jag som hade ansvar för att det fanns bilder till Ridsport. Jag har ju fotat förr och bilderna har varit riktigt bra, men kanske var det på grund av prestationsångesten, men bilderna blev inte på långt när lika bra som vanligt vilket gav mig ännu mer ångest. Jag fotade även de äldre hingstar som var på plats för bruksprov, höjning av värdebokstav eller sundhetskontroll.
På eftermiddagen fotade jag även de hästar som dykt upp för att dömas i årets kallblod, en Tinkerhingst, en Nordsvensk hingst, en ardennerhingst och ett ardennersto och så de två fjordingarna förstås, hingst och sto. Det var fina hästar och trevliga visare som inte hade något emot att ställa upp sina hästar för mig. Ardennerhingsten vann tävlingen och alla de andra kom på delad andraplats.
Sedan var det dags för bruksprov och under tiden satt publiken mest och umgicks, det är svårt att avgöra på avstånd vad som händer i alla fall. Under tiden vi satt där fick vi återberättat en uppsnappad historia om en man som av misstag tagit fel sto när han skulle ut och köra. Den enda skillnaden han märkte var att hästen var lite ovanligt svår att få in mellan skacklarna, han hade kört 5 kilometer och när han kom tillbaka insåg han att han råkat kört det oinkörda stoet...
De som säger att fjordingar är födda inridna och inkörda kanske inte är så långt från sanningen?
när jag varit och ätit lunch hade jag lämnat över min plommonkaka till U i kafeterian, S och Å verkade aldrig vara sugna på den och det vore ju synd om den gick till spillo. U sa att hon skulle göra bakelser av den med grädde på och sen ge bort dessa. Under resten av helgen fick jag glada tillrop när folk slutligen fattade att det var jag som bakat den ochde sa att den var jättegod. Det var ju bra att den kom till nytta.
Senare på eftermiddagen red S Curry i ridhuset och sen tog han ut honom en stund så att jag fick fota.
När jag sen skulle ladda upp bilderna på datorn hade jag om och om igen problem med att hårddisken blev full och då måste man börja om från början så fort man tagit bort en massa saker från den, saker man egentligen vill ha kvar på den. Det var totalt 809 bilder tagan under dagen och det tar längre tid än man kan tro att ladda upp dessa nästan helt och hållet 3 gånger.
Senare på kvällen gav vi oss av 7 personer en blandning av Hallänningar, Gotlänningar och Stockholmare ut på restaurang istället för att gå på middagen som anordnats. Det brukar bli så trångt och varmt så istället skulle vi in till Vetlanda och äta. Någon sa att den Grekiska restaurangen vi tyckt så mycket om 2 år tidigare hade stängt men för säkerhets skulle sprang jag ned och tittade. Jag vet inte om den var så enkel förra gången vi var där men vi bestämde oss för att det fick duga, priserna var i alla fall väldigt bra och de hade i alla fall en grekisk touch på maten. Vi hade väldigt trelvigt och hade en hel del diskussioner och delade meningar, maten var definitivt inte kulinarisk men den gick ned och var som sagt riktigt billig. Eller vad säger ni om fläskfilé på spett med potatis och tzatziki för 70:-?
Fläskfilén var bra men resten sådär.
När vi kom tillbaka till AC vid 22.30 eller nåt sånt gick vi bara in för att säga godnatt och så men blev "tvingade" att äta lite äppelpaj innan vi fick gå och lägga oss. Redan medan S och Å gjorde sig redo för sängen så sov jag nästan, starten på helgen hade nu tagit ut sin rätt.

Ibland ser man saker i slow motion

På fredagen gick jag upp klockan 7 efter att ha fått ungefär 2½ timmes sömn... alldeles för lite för mig. Men jag hoppade in i duschen, packade bilen och kom iväg 7.55. Först åkte jag och lämnade Turre hos mamma och pappa och sen åkte jag till Bromma för att hämta upp Å. Vi hade ju kommit fram till att det var bäst att jag plockade upp henne redan på vägen till huddinge sjukhus annars skulle det bli besvär för henne att ta sig dit, eller jag skulle vara tvungen att åka tillbaka hela vägen. Tiden jag hade att passa var klockan 10 på Huddinge och vi hade tagit i lite med tiden eftersom det på fredagar ofta är hårt tryck på vägarna. Normalt ska det väl ta runt 45-60 minuter att ta sig till huddinge hemifrån mig, men nu skulle jag ju hämta Å också så jag var lite stressad, om trafiken var riktigt svår så kanske vi inte skulle hinna...
Men sen visade det sig att det knappt var någon trafik alls! Verkligen nada... Det var nästan tomt på vägarna och vi började nästan undra om vi missat att det varit något bombhot eller nåt i stan.
Vi var i alla fall på plats strax efter klockan 9, helt otippat.
Jag gick in för att se om jag kunde få komma in tidigare men så blev det inte, men jag hade min Kindle med mig så tiden gick rätt fort. Jag blev invisad i ett undersökningsrum av en väldigt trevlig sköterska och där väntade en läkare på mig. Det var inte minkirurg utan en annan och den här killen var mycket hjärligare än min kirurg och han tog strax ut silikonplattorna som sutti fastsydda på vardera sidan om näsväggen för att hålla den på plats. Det var inte skönt när han tog ut dem men det var snabbt över och jag kunde inte tro mina ögon när jag såg hur stora de var... inte konstigt att jag haft svrt att andas. Jag trodde att det berodde på att näsan fortfarande var svullen, men det var nog helt enkelt stopp av plattorna som var runt 5 cm långa och 2½ cm breda! På min begäran tog han också bort ett par stygn som egentligen skulle lossna av sig själv men som irriterade mig.
Glad och lättad att ha fått bort de skavande plattorna traskade jag bort mot utgången, när jag plötsligt hörde någon ropa mitt namn bakom mig. Förvånad vände jag mig om och insåg att det var min oengagerade kirurg som ropat. Han berättade att han varit på möte och det var därför den anda läkaren fått ta hand om mig. Han frågade om jag hade tid att låta honom titta på näsan innan jag gick eftersom han var nyfiken på hur det såg ut. Precis då kommer den andra läkaren runt hörnet av korridoren och då blev min kirurg lite generad över att han till synes inte litade på den andra killen. Det slutade med att båda stod och stirrade in i min näsa underifrån medan jag höll upp den så högt jag kunde, allt detta mitt i korridoren med folk som passerade hela tiden. Sen ledde min kirurg in mig i ett annat rum och kikade vidare in i näsan och sen sa han belåtet: Det är verkligen jättesnyggt! Varpå jag med en retsam min sa: -Det måste ha varit en väldigt duktig kirurg. Då blev han generad över berömmet han gett sig själv och strax senare släppte han iväg mig. Det som förvånat mig mest av allt i hela denna episod var ju att han kommit ihåg mitt namn så att han kunde ropa på mig. Det var 1½ vecka efter operationen och han måste ha opererat en massa folk sedan dess och han hade ju verkat så oengagerad...
Efteråt kunde jag plötsligt andas genom näsan och det sved rätt ordentligt i mina torra slemhinnor, som om näsan var ovan vid draget...
När vi var klara körde vi mot Bagarmossens Djursjukhus där vi skulle möta upp S lite senare. Hans planer hade blivit lite grusade eftersom hans yngsta son inte fick gå till dagis på fredagen. Men tack vare en snäll svärmor skulle vi i alla fall kunna komma iväg om än lite senare än beräknat.
Jag och Å stannade vid nåt köpcentrum och köpte sushi till mig och sallad till henne. Dessutom köpte jag jordgubbar och hon vindruvor. De var jättestora och goda de där vindruvorna.
Sen åkte vi till djursjukhuset och satte oss i en solglimt och åt vår lunch. S blev senare än väntat eftersom kollektivtrafiken inte fungerat som den skulle och svärmor var fast i den, sen hamnade han i en trafikavstägning vid Globen någonstans. Men efter att ha flyttat alla mina och Å's grejer till hans bil kom vi strax iväg, klockan var 13.40.
På vägen ned studerade vi hästkatalogen och diskuterade stammar och personliga åsikter om dessa och hästar vi sett och inte sett. Ett par goda skratt hann vi också med. Jag hade tagit med en flaska juice av de två jag gjort hemma och senare ville faktiskt S ha lite. Vi blev lite oroliga över hur fnissig han blev av den, inte kan väl juice jäsa så pass på ett dygn eller två? Plommonkaka ville de inte ha, istället delade vi alla tre på Å's vindruvor och Ahlgrens bilar. En enda gång stannade vi på vägen coh plötsligt var vi framme, det hade tagit ganska exakt 3½ timme, när vi nådde Vetlanda var klockan 17.09. Vi stannade på Ica för att handla mjölk och vaniljsås till äppelpajen och sen åkte vi vidare till Vetlanda Ridklubb för att se om några hunnit dit ännu.
Jodå, lite folk var det allt och vi hade trevligt medan vi gick omkring och pratade med folk och tittade på lite hästar. Sen satte vi oss på en vagn utanför ridhuset och kollade statusuppdateringar och sånt på Facebook och många var ju nästan framme faktiskt.
Sen kom T med sitt fölsto Björkhems Tara och fölet Tingla och pratade om hur mycket hon tyckte om stoet och hur de tänkt när de tog fram fölet och så sa hon att de hade väldigt trevliga steg båda två. Vi undrade om hon inte ville släppa dem i ridhhuset så att vi fick se och det gjorde hon. Det var jag, S, C och A som var där just då, var Å var vet jag inte, men attans vilken show hon missade! Både stoet och fölet hade verkligen fantastiskt steg och de svävade runt, varv efter varv dansande och glatt. Stoets steg var ett av de bästa jag sett och fölet var faktiskt flera resor bättre än det bästa fölsteg jag sett hittills i mitt liv! Det är inte utan att man blev lite sugen på att köpa henne, men jag har nog varken lust, tid eller pengar till en häst längre. Jag har ersatt allt det med annat nu. Efter ett tag till utanför på vagnen, omgivna av aggressiva knott gav vi slutligen upp och åkte mot Mariannelund och AC.
AC hade gjort räkmackor åt oss och vi hade en trevlig kväll och åt mackorna, drack lite vin och cola och snackade om allt möjligt men mest hästar. Lagom till efterrätten och kaffet kom S förbi, hon bor inte långt ifårn AC och har varit en av hennes stalltjejer när hon var yngre. Det vsiade sig att även AC gjort just äppelpaj men vi tog min först så att jag skulle kunna få med mig formen hem. Jag hade nog övergjort det där med smuldegen lite, pajen var lite tung och söt, men god ändå tycker jag.
Jag och S satt ute på verandan och snackade en stund medan jag rökte och det kändes väldigt kallt i luften och vi frös. Sen gick Å och S till vår stuga och ropade på mig, så strax senare följde jag efter dem och S åkte hemåt.
Vi höll på och fixade med bäddning och madrasser och sånt och jag drog ut min bäddsoffa och funderade på om det gick att få den bredare eller om extrabiten var så där låg...
När jag gjorde det måste jag ha ruckat på stegen upp till loftet och strax senare klättrade Å upp där med sin tunga väska och när hon precis nått toppen och skulle kliva över till själv loftet, då gled stegen ned och hon föll handlöst bakåt och landade med ryggen rätt på stegen! Självklart gick det jättefort, men jag såg det som i slow motion och jag var helt säker på att det här skulle gå riktigt, riktigt illa. S som var halvvägs upp på det andra loftet för att hämta extramadrasser hoppade ned och i samma panik som jag kastade han sig ned på golvet och sen satt vi där båda två och kände oss värdelösa och maktlösa medan Å försökte få tillbaka andan och känna efter om något var trasigt. Riktigt ont hade hon visserligen med efter en stund blev hon mer och mer säker på att inget var allvarligt skadat. Men hon bad mig hämsta AC i alla fall så då fick jag lite motion, det är inte långt mellan husen men jag tog min chans att springa i alla fall och sen skyndade jag och AC tillbaka. Slutligen enades vi om att vila var det bästa just då och hon fick två Citodon av mig och vi kom slutligen i säng klockan 1.30.