När jag blivit lite bättre gjorde jag i ordning brunch åt mig. Ett rostad halvt "pizzabröd" som jag "stulit vid lunchen under fredagen, massor med ruccola, rökt skinka, stekt ägg och majonnäs. Vid sidan om tomater och gurka.
Jag klarade förstås inte mer än ungefär hälften av mackan, men resten ställde jag in i kylskåpet till senare. Iskaffet jobbade jag vidare på.
Ute var det fantastiskt fint, men också läskigt kallt, jag ville inte ens tänka på att jag hade lovat att möta upp H och hennes syrra i stan på kvällen, jag ville helst inte gå ut alls.
Slutligen sparkade jag mig själv i ändan och tog på mig skor och dubbla morgonrockar och hasade ut till förrådet för att leta julpynt och snöskyffel.
När jag slutligen slogs med den sista lådan och den vägrade ge upp så utbrast jag plötsligt väldigt argt: -Men, kan någon ta och hjälpa till eller?!
Och plötsligt var det som om någon tog tag i den och lyfte, sekunden efter att jag sagt det så var den loss...
Jag mumlade bara ett tack och lommade tillbaka in och skämdes lite för vilken ton jag använt. Man kanske ska fråga först innan man blir sur för att man inte får hjälp..?
Ja, de säger ju att man får hjälp om man bara ber om det...
Jag ställde upp ljusstaken och hängde upp två stjärnor, det får räcka så här långt för mig. Jag vill inte tröttna på julen innan den är här.
Framåt kvällen tog jag en dusch och gjorde mig i ordning för att åka in till stan, det var -5 grader vilket jag tyckte var outhärdligt.
På Tudor Arms mötte jag upp med H och hennes syrra och vi satt och snackade i ett par timmar tills Tudor stängde, då skjutsade jag dem tillbaka till hotellet och så gav jag mig av till Dubliner ensam. Det är ju ett säkert kort, det är ju alltid någon man känner där.
Men se, det var det inte. För första gången någonsin så kände jag inte en käft, jag gav det 30 minuter och sen gav jag upp och åkte hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar