Jag tycker om att se vad det är jag äter

28/1 På onsdagen var det äntligen dags för att träffa naprapaten igen. Han hade semester hela december, vilket jag egentligen tycker var bra, eftersom han är egen företagare jobbar han mest hela tiden och att åka iväg med familjen på en ordentlig semester var nog bra för honom. Men jag var ju också sjukskriven i december och nacken brukar bli rätt mör efter sövning och grejer. Sen åkte jag ju till Thailand och var borta när han väl kom tillbaka. Trots allt så var det faktiskt inte så farligt knasigt i nacken i alla fall, min kropp har nog börjat fatta var kotorna ska ligga egentligen och drar dem inte fel på rutin hela tiden i alla fall.
Till middag åt jag kallrökt lax med hemlagat potatismos. Mitt sug efter svensk mat är stort rätt långt efter att jag kommit hem från Thailand. Jag gillar verkligen Thailändsk mat och när jag är där är det det enda jag vill ha, men när jag kommer hem är det svensk mat med fina råvaror jag vill ha, mat där man ser vad som är vad så att säga.

Det känns i alla fall bättre att ha en diagnos

26/1 På måndag förmiddag skulle jag till smärtkliniken, äntligen får jag väl säga. Min läkare har remitterat mig till smärtkliniken på Danderyd tidigare och de avslog remissen med argumentet att min läkare hade gjort allt som de skulle ha gjort... På Lidingö sa de inte så utan välkomnade mig dit. Det var oerhört svårt att hitta stället för mig som egentligen aldrig varit på Lidingö. Först så åkte jag inte av på den första avfarten, för sköterskan som bokade in mig sa att jag skulle se huset från vägen och det gjorde jag förvisso, men alldeles försent för att kunna köra av någonstans. Jag vände och åkte tillbaka när jag sett huset, men då visade det sig att avfarten som fanns åt andra hållet, inte fanns åt detta... Jag hade lite dåligt med tid och blev stressad av att behöva åka hela vägen tillbaka över bron, till slut vände jag också där det inte var tillåtet för annars hade jag garanterat kommit bort mig eftersom vägarna ledde till motorvägen och andra stora vägar där man inte kan vända. Slutligen kom jag tillbaka över bron och körde av på den första avfarten trots att huset inte syntes därifrån. Sen var det relativt lätt att hitta huset och det stod en text på det som var lätt att se. Men att hitta en parkering och att hitta in i huset var svårare. Jag gick runt hela huset och letade efter ingångar. Huset var väldigt stort, men det fanns vad jag kunde se bara en enda ingång. I den stod det en massa företagsnamn men inget som liknade smärtklinik eller nåt sånt. Slutlige drog jag slutsatsen att det måste vara där inne trots allt, eftersom jag inte hittade fler ingångar. Jag gick in och gick in i hissen och först där stod det att smärtkliniken låg där och sen gick det bra. När jag blev inkallad till läkaren kändes det bättre, jag slogs genast av hur sympatiskt han verkade vara, jag har en känsla för sånt. Han var också lätt att prata med och var inte så "mallig" som många läkare är enligt mig. Så där att man liksom känner att man är till besvär och kanske inte frågar allt man vill veta, för att det känns som om man tar av deras dyrbara tid...
Först ville han att jag skulle berätta min smärthistoria, jag antar att det är ett sätt att få reda på mycket utan att på något sätt leda svaren med sina frågor.
När jag fått berätta allt i lugn och ro så skakade han lite på huvudet och sa; Det där är samma historia som jag hör varje dag. En väldigt smärta som ingen lyckas sätta en diagnos på och där läkare tappar intresset att leta efter orsaken efter ett tag. Sen fortsatte han med att säga att det jag har är ett solklart fall av fibromyalgi. Det finns inte mycket man kan göra åt detta idag, kanske till viss del för att det främst är en kvinnosjukdom och därför forskas väldigt lite i. Vad man kan göra är att försöka behandla smärtan att lära sig att hantera den. Jag är ju en sån som analyserar mig själv väldigt mycket och än en gång fick jag kvitto på att jag tänkt och gjort rätt, det har hänt förr när jag träffat läkare att jag i stort sett redan löst problemet och bara behöver att de ger mig ett kvitto på att det jag kommit fram till stämmer. Jag medicinerar med den medicin som ofta fungerar bäst mot fibromyalgosmärta. Jag håller mig varm så gott jag kan och åker till värmen ofta. Jag håller mig i rörelse när det känns värre än vanligt och sitter och gungar benen för smärtstillning. Jag har också lärt mig att hantera smärtan utan att den har tagit över mitt liv. Jag jobbar heltid och har gjort hela tiden och det visade sig när jag kom tillbaka till jobbet och berättade vad han kommit fram till att väldigt få av mina kollegor ens visste att jag inte var frisk, de kände inte till att jag hade värk varje dag. De enda som har vetat det är min vän A och de som lite på skoj kommenterat hur stekhett jag har det på mitt kontor, fast jag tror inte att de tagit fasta på det särskilt mycket eftersom det inte märks. Det som jag har haft mest problem med är att få min läkare att skriva ut de starka smärtstillande mediciner jag går på. Han har varit min husläkare sedan jag var 9 år gammal och är förstås orolig för att jag tar så starka mediciner. Han skickade mig till och med till TUB-mottagningen för utredning om tablettmissbruk. Nu när jag har en diagnos och ett kvitto på att jag har rätt medicin och inte i några konstiga doser, så kommer ju min läkare att ha ett stöd av smärtläkaren och vet att allt står rätt till, ja, förutom min smärta förstås...
Det visade sig för övrigt att min mamma till och med, var helt ovetande om att jag går med smärta varje dag.
Jag blev erbjuden KBT för att lära mig metoder att hantera smärtan och även om jag känner att jag gör det, så kan det ju inte skada, alltid lär man sig något. Jag är också rätt nyfiken på KBT och hur det går till eftersom jag har vänner som blivit hjälpta av det för diverse diagnoser.
Han ville också att jag skulle gå och ta ett blodprov eftersom vissa brister kan förvärra smärtan, bland annat D-vitaminbrist. Han sa att han inte hade någon anledning att tro att jag skulle ha just D-vitaminbrist eftersom jag nyss kommit hem från Thailand, men som sagt, om jag har det är det så lätt att göra något åt. Han bekräftade också min teori om att värken kommer av mitt sköldkörtelproblem och det finns forskning på det och man har också konstaterat att minst 50% av fibromyalgipatienterna har sköldkörtelfel. Jag har en annan teori också och det är att fler än så har det eftersom vi bara tar blodprov i Sverige och att det är fler som inte fångas upp av det provet än de som konstateras ha det. Jag tror också att "restless legs" är en typ av smärta som kroppen inte känner igen som smärta och att även det har ett samband med sköldkörteln och värken. Läkaren var i alla fall väldigt mänsklig och vänlig och var också förvånad över att jag utan större problem kan jobba heltid.
En annan sak jag har misstänkt eftersom det är fallet med sköldkörtelproblem, är att även fibro utlöses av någon form av trauma. Det kan vara stress över en stor tragisk händelse i livet, eller allmän stress, men också fysiska trauman och jag har ju dragit slutsatsen att mitt trauma var min första operation. För det var efter min GBP (September 2009) som jag fick problem, redan några dagar efter när man trappade ned på medicinerna så blev det värre och värre och har sedan dessa aldrig försvunnit. Innan dess hade jag bara skov med måttlig värk, det höll i sig några dagar och upp till 2 veckor. Men det räckte med två alvedon i taget för att hålla det acceptabelt. Jag brukade kalla det febervärk eftersom jag ofta hade små febertoppar i samband med att värken kom. Det var antagligen kroppens sätt att försöka rätta till det, eftersom värken blir värre när jag blir kall.
Det känns i alla fall bra att ha en etikett på det, att veta vad det är, det blir lättare att förklara för folk då. Visserligen tror jag att många har en helt annan bild av fibromyalgi än vad som är riktigt. Jag trodde till exempel att det var ett sätt för läkarna att säga: Ok, du har ont, jag vet inte varför, vi kallar det fibromyalgi.
Men läkaren berättade att det finns dokumenterade fall redan från antikens Grekland och från Egypten på faraoernas tid. Nu har  forskarna också konstaterat att man kan se förändringar i nervändarna på dem som har fibromyalgi, man vet alltså inte riktigt vad och varför det händer och varför det drabbar framförallt kvinnor, men man vet att det finns och kan bevisa det. Detta har ju lett till att fler får hjälp eftersom det förr ansågs vara psykiskt, inte fysiskt och man blev skickad till psyket istället för att få mediciner.
Jag kom hem lättad trots att inget egentligen ändrats med min smärta, men jag kan i alla fall räkna med att fortsätta få smärtlindring och jag har ett ord på det.
Judas har fortfarande inte tröttnat på att titta på fiskarna. Han är inte ute mycket alls nu när det är vinter och snö. Han vägrar ju däremot att gå på låda inne, så han har ingen och han går ut i alla väder för att kissa. Det spelar ingen roll om det är -27 och storm eller om det är regn och rusk. Då är han snabb, men han går fortfarande ut. När han inte kan vara ute som på sommaren blir han rastlös och det går ut över fåtöljen bland annat. Han lägger sig på golvet och dar sig runt fåtöljen med klorna. Jag är inte särskilt rädd om fåtöljen, men jag är rädd för att han ska gå loss på soffan också, så jag säger till honom på skarpen. Ibland kan han också slå till Turre bara för att roa sig själv, så Turre vågar inte alltid lita på honom när de ligger och sover bredvid varandra i soffan. För rätt som det är biter han tag i Turres huvud eller slår till honom med tassen bara för skoj skull... Då blir jag arg på honom och han får gå därifrån och så tröstar jag Turre och berömmer honom för att han låter mig banna Judas istället för att ge tillbaka.

En del har behov av makt

26/2 På onsdagen var det dags att ta bort stygnen från födelsemärkena. Kirurgen ojade sig ganska mycket över mitt fantastiska läkkött. Alla såren var helt läkta, de syntes knappt alls. Min kompis S hade försökt att boka en tid hon också efter att jag kommit på vart man kunde gå för att få detta gjort. Men sköterskan som svarat i telefonen var kort och ganska otrevlig och S är en väldigt mjuk människa som har svårt att säga ifrån och när sköterskan hävdade att deras kirurg skulle sluta till sommaren och inte hade några tider kvar så var det inte mycket S kunde göra åt det. Nu tog jag upp frågan med kirurgen och hon bara skakade på huvudet och sa att hon inte slutar förrän i slutet av sommaren och bara sagt att de skulle vara försiktiga med att boka in en massa besök så att hon inte skulle hinna med alla. Hon tog uppgifterna på S och gjorde ett svarskuvert med sitt eget namn på och gav mig. Dit skulle S skicka sina uppgifter och vad hon ville ha gjort, så skulle kirurgen själv kalla henne till besök sedan. Bra att kunna lösa ett problem för S som alltid ställer upp på mig, men som aldrig begär något tillbaka.

Nu är ju båda vuxna

26/12 På torsdagen fick jag sätta mig i bilen och åka hela vägen ut till syrran i Knivsta igen för nu var det dags för bästa systersonens 17-årsdag. Jag åker ju inte hela vägen ut dit särskilt ofta och nu var det tredje dagen på rad som jag åkte dit.
Vi hade det trevligt tillsammans vänner och familj och sen blev jag ju trött ganska fort och åkte hem för att ta det lugnt. Han hade önskat sig en slips genom sin syrran, så hon hade tipsat mig och jag köpte en snygg sidenslips till honom som han blev väldigt glad för.
Jag har förresten liksom vid förra operationen blivit helt svullen hela jag, ansiktet är helt puffigt, jag undrar vad det beror på?
Den här gången är det i alla fall inga lokala svullnader på grund av infektion eller inflammation så jag avvaktar så länge, det gör ju inte ont eller nåt, det känns bara konstigt.

Vi är i alla fall ensamma tillsammans

25/12 På onsdagen tog jag det rätt lugnt på förmiddagen och framåt kvällen åkte jag ut utanför Knivsta för att fodra syrrans hästar. Familjen var ute hos syrrans svärföräldrar för att fira juldagen och eftersom gården ligger långt ut på landet är det svårt att få hjälp. Båda hästarna är snälla och trevliga, men den större som är skimmel är en riktig gentleman!
Han är så artig och försiktig med folk att man blir helt varm i hjärtat av honom och han tar mycket hänsyn. Jag klappade om dem, hängde in hönäten och kollade att de hade vatten. Vad jag hade gjort om vattnet tagit slut vet jag inte säkert, för jag fick ju inte bära sånt med mina nyopererade armar. Jag hade stått hemma och känt efter om jag ens kunde lyfta armarna högt nog för att hänga upp hönäten och kommit fram till att det troligtvis skulle gå bra och hade det blivit problem så har syrran en pall/trappa i stallet som jag hade kunnat använda eftersom hästarna som sagt är snälla och lugna.
Turre gick omkring och kollade att jag och hästarna skötte oss och ville följa med in i boxarna, men där går min gräns, han fick stå utanför och vänta. Jag hade hämtat syrrans hund också uppe i huset innan jag gick ned till stallet och han fick följa med i koppel för att få sällskap en stund. Det var mysigt att fodra och klappa hästarna, jag önskar bara att inte resan i sig tog 1 timme tur och retur...
Vi tog ett varv runt stallet efter fodringen för att rasta Sudden och sen lämnade jag in honom i huset, snodde lite hemlagat godis och åkte hemåt.
Kvällen blev mer glamorös senare när jag duschade och fixade i ordning mig för att gå ut med A så som traditionen bjuder på juldagen. Tydligen var det inte så många som visste om den traditionen för det blev ett jäkla bråk på Facebook när jag skrev det och några tog väldigt illa vid sig när andra påpekade att det bara var ensamma människor utan familj och vänner som har den traditionen... Taskigt att sparka på dem som redan ligger ner i sånt fall om det är sant.
Jag kände inte heller till den traditionen innan jag blev singel, men nog har den funnits långt innan dess.
Vi ensamma människor utan familj hade i alla fall väldigt trevligt tillsammans och det var tämligen många som verkade ha koll på att man går ut på juldagen även om stan i stort var ganska tom eftersom julhelgen är rätt lång i år.

Då får man anse köpet lyckat

14/12 På lördagen åkte jag på födelsedagskalas hos brorsonen i Rosersberg, han hade önskat sig bland annat dinosaurier så jag hade varit i Väsby Centrum och köpt en stor Tyrannosaurus Rex till honom. Han hade fått en massa drakar och dinosaurier så det var svårt för honom att välja en favorit, men min var i alla fall favorit i 10-15 minuter vilket får ses som ett lyckat val.
Han var väldrillad och såg till att säga ett artigt tack till alla som kom med paket till honom, sen han skred till verket och rev av pappret i rasande fart med hela barnaskaran som publik.
Alla barnen är snälla och relativt lugna men liksom på förra lördagen kände jag att jag var lite rädd för dem när de rörde sig för fort eftersom de är precis så långa att det skulle göra oerhört ont om de sprang in i mina ben.
Det var trångt och ont om sittplatser för vi var väldigt många som var på plats, både familj från båda sidor och en massa vänner med barn. Som nyopererad fick jag första tjing på en stol så för mig gick det bra. Systersonen servade mig med kaffe och tårta så jag slapp gå upp.
Jag var kvar ett par timmar och det är ungefär vad jag klarar av och ungefär så länge Turre kan sitta och vänta i bilen med jacka på, så sen åkte jag hem och vilade resten av eftermiddagen och kvällen.

Osynliga ärr efter drygt en vecka?

12/12 På torsdagen var det dags för återbesök för kontroll och för att ta bort stygnen. Jag fick leta efter parkering rätt länge och blev därför försenad och ringde för att tala om det medan jag letade runt efter en ruta,
Det var H som tog hand om mig när jag kom dit och vi pratade så mycket att jag blev kvar ett bra tag och bara pratade. Jag kände mig riktigt pigg och fräsch och H sa att hon nog aldrig sett någon läka så bra som jag. Hon hade till och med svårt att se var hon skulle tejpa på vissa ställen efter att hon tagit bort stygnen. Vi hade ju inte hunnit prata i stort sett när jag var inne för operation eftersom hon jobbade hela tiden och sen när hon skulle in till mig så hade jag hunnit skrivas ut och gå hem, tiden går ju så fort när man är upptagen, det vet jag ju precis hur det är. Men som sagt, jag var nog kvar nästan en timme och sen gick jag tillbaka till min bil och körde hemåt. Resten av dagen tog jag det lugnt och umgicks med Turre och Judas som fortfarande är helt överlyckliga över att jag är hemma nästan hela dagarna. Jag var trött och matt i hela kroppen och senare på kvällen tog jag som sagt min sista Fragminspruta och kände mig så lättad.

Obehag kan byggas upp med tiden

11/12 På onsdagen började jag se fram emot att det bara var en dag kvar med blodförtunnande sprutor kvar. Det konstiga är att de blir jobbigare och jobbigare för varje dag. Många tycker att de svider fruktansvärt, jag har ju tydligen en annan smärttröskel än de flesta och jag tycker att de är oerhört obehagliga, men mina migränsprutor svider värre och gör ondare att sticka sig med. Det som är jobbigt är väl att det ska tas 10 dagar i sträck i samband med varje större operation för att förebygga blodproppar. I samband med större operationer ökar risken för blodproppar och den risken avhjälps till stor del med dessa Fragminsprutor.  Nålen är väldigt tunn och om man råkar sticka rätt så känns det inte alls när man sticker med den, men medicinen svider till lite som sagt och det känns som om obehaget blir större och större för varje dag. Men nu är det som sagt bara en dag kvar och imorgon kväll slipper jag tänka på det mera.

Håll dig bara inom smärtgränsen

10/12 På tisdagen lyckades jag ta in ved själv, jag tog det väldigt långsamt och såg till att inte belasta benen eller armarna för mycket och det gick bra. Kirurgen har bekräftat att det är smärtgränsen som gäller, om det inte gör ont är det ok.
Vädret var återigen milt och jag kan inte låta bli att vara överlycklig och dessutom vara naiv nog att tro att det ska hålla i sig hela vintern. 2.1 grader utomhus den 10 december!
S kom förbi för att hålla mig sällskap en stund, hon erbjöd sig att ta in ved också, men det hade jag ju redan gjort. Men hon gav mig sex (kronor) innan hon gick i alla fall...

Spindlar är en sak, getingar en annan

9/12 På måndagen hade jag ont som fan och ingen medicin kvar. I panik mailade jag båda mina läkare och strax innan det var försent på kvällen så fick jag ett recept och jag var så lättad att jag nästan grät. Under dagen hade jag sett till att hålla mig så upptagen som möjligt för att distrahera mig från smärtan. Jag tömde och städade skafferiet och därmed också min sprithylla. Jag tror att man med gott samvete säga att man dricker väldigt lite om man bland flaskorna hittar likörer och sånt som man köpte 1989 i Spanien...
Jag kastade dem nu, har jag inte använt dem på 25 år så lär jag inte sakna dem.
När jag for runt i köket och tömde alkohol i slasken lockade jag tydligen till mig en geting, inte ska det ens vara möjligt med getingar i mitten av December? Eftersom det var mildare idag så släppte jag ut honom och höll tummarna för att han skulle överleva. Det är en sak att låta spindlar övervintra i huset, getingar slipper jag nog gärna ha inne.

Jag blev mest rädd

7/12 På lördagen hade jag börjat få lappsjuka så jag och S träffades nere på konditoriet för att fika och titta på folk. Skönt att så snacka av sig lite och känna att mitt hus inte är världen. När jag kom hem var jag förstås helt slut trots att jag bara suttit och fikat och jag, Turre och Judas trängdes i soffan och sov middag. De tränger verkligen ihop sig där det är minst plats och med tanke på att de låtsas att de egentligen inte bryr sig om varandra så ligger de förvånansvärt tätt för det mesta, som om de bara råkade hamna så tätt.
Det var väldigt kallt, runt -9 grader och det är alldeles för kallt för mig och med en typ av operationsfrossa är det jättejobbigt. På kvällen åkte jag ut till Harva och B och L för deras taklagsfest, jag tänkte mest säga hej och sen åka hem och det blev ungefär så. Den provisoriska dörren var så pass tung och satt så pass långt upp att jag var tvungen att sticka in näsan innanför dörren för att be om hjälp att komma in och det var mest tur att det var folk precis innanför dörren för det var en hel massa kalasande där inne. När jag tagit mig över den helt galet höga tröskeln så var deras kompis Ls första reaktion att hälsa glatt på mig och klappa till mig på axeln som en kram liksom fast i farten. Dessvärre blev jag förstås jätterädd för att det skulle göra ont, för om något gör så så måste man hålla balansen med benen och just nu gör det ju ont. Egentligen gjorde det inte ont, jag blev ju bara rädd, men jag ropade till så att hon blev helt förskräckt och sen fick jag förklara mig
Efter det höll jag folk på armlängds avstånd för både deras och min skull. Barnen är dem jag är mest rädd för, de är ju som bowlingklot med sin fart och sin låga tyngdpunkt.
Jag åt lite soppa och en macka och satt och pratade med någon jag aldrig träffat tidigare,, fick lite kramar från olika vänner och sen efter nå timme började jag bli yr av trötthet och hade rätt jobbig frossa så fort jag gick ut i snålblåsten, så jag åkte hemåt trots allas protester. Jag tyckte att jag var rätt stark som ens dök upp mindre än en vecka efter en stor operation.
När jag kom hem så jag till att bli varm och sen gick jag och lade mig.

Varför förutsätta att jag är pank?

6/12 På fredagen var energin lika ostadig som tidigare men i en av energiboostarna slängde jag lite grejer i crock poten för ett långkok. Jag brukar ta lite av varje från kylskåpet, sånt som börjar se lite tråkigt ut är ju perfekt att ha i grytor. Köttet hade jag köpt, det var en saltrulle, jag tänkte att det skulle bli gott. Det visade sig efteråt att det köttet blir lite kkompakt och hårt, jag vill att det ska falla isär snarare, så det var inte ultimat för mig.
Jag fick ett reklamutskick från IKANObanken  som jag störde mig lite extra på. För det första har jag undanbett mig reklam i min brevlåda, men adresserad reklam kan man ju aldrig komma undan och har man som jag en bra kreditvärdighet så vill alla att man ska låna pengar av dem. Det är ju bara det att om man är bra på att planera sin ekonomi så att man inte får några problem, då är det nog rätt sällan man behöver låna pengar, särskilt till dåliga villkor. Sen att de uttrycker sig på det sättet de gör: Därför ska du låna hos oss.
För det första låter det som en kvällstidningsrubrik och för det andra förutsätter de att man behöver låna och då ska välja dem.
Nej, jag tycker att det är mycket irriterande marknadsföring och skäl nog att inte låna av dem om jag någonsin behöver låna pengar.

Egentligen ser armarna mycket värre ut

5/12 På torsdagen hade jag smsat pappa för att be honom att komma och ta in ved åt mig, men sen hörde S av sig och tänkte komma och hälsa på, så jag frågade om hon kunde hjälpa mig med ved så att pappa slapp åka över bara för att göra det och det gick hon med på snäll som hon är.
Tyvärr såg pappa inte mitt sms som skulle återkalla min önskan om hjälp, så han dök upp trots allt och då tog han in veden när han ändå var på plats.
På eftermiddagen ringde det på dörren och det visade sig vara fina blommor från mina kollegor och en önskan om snabb återhämtning, det känns alltid bra att ha fina kollegor, även när man inte är på plats, himla gulligt av dem!
Senare kom S förbi som överenskommet och jag hade gjort en matlåda till henne eftersom min överflödsenergi denna dag räckt till storkok av mat som inte fick plats i frysen. Hon fick alltså en matlåda och jag fick sällskap en stund, vinn-vinn situation!
Mina armar ser förskräckliga ut, men ändå är de bättre nu än för ett par dagar sedan och på bilder blir det så ljust att det inte alls ser lika vidrigt ut.
För övrigt fick man idag veta genom media att Nelson Mandela dött, tråkigt förstås, men han hade ett långt liv och blev 90 år gammal tror jag.

Hur taggar man ner egentligen?

4/12 På onsdagen hade jag tidvis en massa energi trots att jag inte alls borde och jag städade upp i ett hörn i taget när jag inte kunde sitta still längre, sen hamnade jag i soffan en stund med Turre och Judas tills det var dags att få myror i benen igen och städa nästa hörn. Det är svårt att tagga ner helt när man är van att vara aktiv och göra saker hela tiden även om man är nyopererad.
Det är väldigt skönt att ha soffsällskap när man väl sitter ner och tycker lite synd om sig själv trots allt och båda två verkar tycka att de har vunnit högsta vinsten när matte är hemma hela dagarna!

Energin räcker inte så långt

3/12 På tisdagen mådde jag relativt bra när jag vaknade. Sköterskan tyckte att jag skulle titta på morgonprogrammen på TV för att roa mig och hålla mig själv distraherad på ett sätt som inte kräver så mycket tankeinsats. Jag tittar ju inte på TV så det satt långt inne, men jag gjorde som hon sa och jag blir alltid lika förvånad över att de där programmen finns och att folk faktiskt tittar på dem...
Medan jag tittade på nyheterna satt jag och chattade också, det är verkligen trevligt att ha kompisar som bryr sig om en.
När jag klagade på att jag luktade gammalt unket kött så körde hon in mig i duschen och det kändes väldigt bra att lukta tvål istället för kött och själva duschen var inga som helst problem. Jag hade ingen yrsel eller nåt sånt och det var ju tur det, för jag hade inte ens tänkt så långt att jag hade dörren olåst.
Strax senare kom kirurgen runt på ronden och blev inte så lite förvånad över att jag duschat och allt, det är tydligen inte helt vanligt så tidigt efter operation att man har kraft till det. Jag mådde ju som sagt bra, det är klart att man är öm och har ont överallt, men på det stora hela var det ite värre än att jag stod ut.
Framåt 11 kom pappa för att hämta mig och på vägen hem åkte vi förbi apoteket för att ta ut mina mediciner. Jag stapplade fram så att folk stirrade på mig och tydligen syntes det att det var benen som var problemet för de tittade nyfiken ner på benen för att se vad problemet var.
Själv är jag helt förundrad över att det faktiskt går att stå och gå alls när man just skurit upp hela låret på insidan hela vägen upp i ljumsken, kroppen är verkligen stark och förunderlig.
Självklart höll jag på att stöta ihop med min före detta svärfar som inte har sett mig på 7-8 år, det skulle ju ha varit toppen när jag såg ut som ett vrak...
När vi kom hem hjälpte pappa mig att hämta in ved och sen tände jag i spisen och lade mig på soffan med Turre och Judas som sällskap och senare på eftermiddagen kom mamma för att hjälpa mig att bädda rent med mörka lakan. Det är konstigt att jag ofta tänker på precis allt före operation utom just det. Det är ju inte så smart att ha ljusa lakan när man blöder lite här och där.
Efter detta var jag helt slut, man har inte så mycket energireserver kvar, resten av kvällen låg jag bara på soffan och tittade på DVDer.

Kanske mer information än ni ville ha?

2/12 På måndag morgon tog jag först en dusch och sen fick jag skjuts av pappa till kliniken i stan och sen tog han Turre med sig hem.
En av de jobbigaste sakerna med operationerna är när de ska tvätta en med små bomullstussar dränkta i sprit. Inte nog med att det är iskallt, det är också den pinsammaste delen. Resten de gör som kanske skulle vara pinsamt är jag ju inte vaken till och det man inte vet mår man inte dåligt av.
Den här gången var det min kompis H som gjorde förberedelserna för operation och det kan ju tyckas värre, men det är det inte. Hon pladdrar på och gör allt som om det är den självklaraste saken i världen och det gör ju att det känns ungefär så. Det är ju mycket därför vi blev kompisar sist jag var inne på kliniken, vi har inga problem att hitta något att prata om.
I filmer upplever de alla möjliga saker under narkos, sanningen är att man inte tänker eller känner något alls, inte ens passerandet av tid. Man har ingen känsla alls av hur länge man varit borta för världen. Det var inte förrän jag sövdes första gången i mitt liv som min dödsångest försvann. Om döden är som sövning så har man helt enkelt inte en aning om det... Det känns trösterikt tycker jag.
När det var dags att sövas bad narkosläkaren mig att vända huvudet åt höger, min nacke är lite knäpp, så vänster känns mycket, mycket bättre. Då fick jag ligga åt vänster i någon minut tills det var dags för sövningen att gå in, då var jag tvungen att ligga åt höger trots allt. Det sista jag minns att jag sa och tänkte var: Jag kommer att ha väldigt ont i nacken när jag vaknar och kommer troligtvis ha migrän, narkosläkaren sa att de skulle vara extra försiktiga med min nacke och sen var jag borta, det går så oerhört fort att sövas.
När jag vaknade sved det väldigt mycket överallt och ljumskarna kändes som om de hade bänt isär mig som en kalkon till thanksgiving, vilket antagligen var vad de gjort. Bäst att inte tänka för mycket i detalj på sånt, som sagt, det man inte vet...
Jag svettades väldigt när jag vaknade och det är jag ju inte van vid så frusen som jag är, sköterskan sa att jag hade frysit väldigt på operationsbordet så de hade bäddat ner mig ordentligt efteråt, med dubbla, tjocka täcken.
Jag hade också väldigt ont i nacken så som jag förutsett och migränen kröp sig på.
Jag var inte medveten om att jag faktiskt hade med mig mina migränsprutor, det har jag aldrig haft tidigare, men senare på kvällen bad jag sköterskan att titta i min väska och de fanns faktiskt där och efter att jag till slut tagit en av dem så blev jag betydligt bättre.
Kirurgen kom in på eftermiddagen och sa att allt gått bra och att de jagat blodkroppar på bordet i stort sett eftersom jag fått så dåliga blodvärden efter förra operationen.
Trots detta så är det klart att man ändå blöder när de sprättar upp en hela vägen jäms med både lår och armar, så jag luktade gammal köttfärs och det var svårt att stå ut med när man har luktsinne som en blodhund.
Trots att de varit så försiktiga var jag väldigt yr och kunde bara stå upp ett par sekunder i taget, jag berättade att det varit så i över ett dygn förra gången innan H satte in sin "specialmedicin" ett dropp med elektrolyter och sånt tror jag, sen blev jag bra.
De såg skeptiska ut men gav mig det jag bad om i droppet och någon timme senare kunde jag stå upp helt utan några problem alls.
När jag kunde stå upp igen försökte vi med gemensamma krafter, jag och två sköterskor, att få på mig gördeln och boleron som jag ska ha på i 8 veckor.
Det var svårt som sjutton, det gör förstås ont och det är verkligen trångt i de där sakerna.
Normalt så gör det sånt innan man vaknar på operationsbordet, men när det var dags för det så var jag alldeles för vaken så det skulle inte ha gått, så det fick vänta.
Boleron gick inte att få på alls, det svartnade för ögonen vid samma punkt på vänsterarmen varje gång, antagligen en nerv eller nåt som gjorde att det var absolut värst där, men det gick helt enkelt inte. Istället fick jag trä på en vävtub på armarna och även om det förstås gjorde ont så var det i alla fall möjligt.
Jag fick fruktsoppa och macka till middag och en kopp te och sen sov jag relativt bra efter att migränen släppt.
Det ar visserligen enkla och rätt så slitna rum, men de är faktiskt väldigt fina och rätt så mysiga faktiskt. Jag fick dessutom samma rum som förra gången för att få mig att känna mig så hemma som möjligt. Bara det faktum att sköterskorna kommer ihåg en och vet var man låg sist gör ju att man känner sig mer hemma och omhändertagen.
Jag gjorde mitt till, jag hade med mig en varsin chokladkalender till de sköterskorna jag kommit närmast sist, H och S.

Kirurgen hade nog rätt, jag är stark

21/11 Som bestämt tog P en taxi till Arlanda på torsdag morgon så jag behövde inte bekymra mig över honom. Jag kunde alltså koncentrera mig på att få saker gjorda på kontoret istället och det var jag tacksam för.
På kvällen åkte jag hem till kompisen H för att ta en promenad med hundarna och det regnade och blåste en hel del. Jag har ju aldrig mössa på mig och det var inte så smart i ett sånt läge... Strax hade jag sånt dåligt fall av glasspanna/brain freeze att jag inte stod ut längre. Det slutade med att jag hellre frös om halsen än huvudet, så jag lindade min sjal om pannan och öronen och då kändes det mycket bättre. Vi var ute i ganska exakt en timme och sen åkte jag hemåt.
Det var den här veckan som alla tycktes börja med "plankan" den utmaningen gick varv på varv runt olika sociala medier och jag tänkte att det kunde ju inte skada att göra det tills det är dags för operationen. Sen kommer jag ju inte kunna göra så mycket på ett tag framöver.
Man ska börja med 30 sekunder första dagen och sen åka vartefter.
Jag märkte att 30 sekunder inte kändes så jag körde 60 istället och det verkar som om min kirurg hade rätt om mina magmuskler, de är nog rätt starka och tighta!

Milde tid, hur ska man hinna allt?

18/11 På måndagen började stressen verkligen komma ikapp mig. Jag hade svårt att kommunicera med folk, min hjärna verkade vara på picknick utan mig någonstans. Konstigt nog fick jag en hel del gjort men jag hade hjärtklappning och for runt som en skottspole mellan delarna av lokalen och kontor och allt.
När jag kom hem lade jag in betalningen inför operationen. Jag har inte sökt operation genom landstinget alls, för det första tror jag inte att jag skulle få det godkänt och för det andra torr jag inte att det blir lika bra. Jag har alltså tagit beslutet att betala själv och ja ser det som en investering i mig själv och mitt välbefinnande. Fakturan jag hade fått var på ett betydligt högre belopp än vad jag fått angett när jag frågade, men efter en snabb mailkontakt med kirurgen så visade det sig att jag hade rätt och att fakturan blivit på standardbeloppet de tar. Eftersom jag redan gjort en operation hos dem så fick jag ett bättre pris. Det kändes mycket bättre att betala det belopp som var överenskommet och det hade blivit svårt att komma ikapp i ekonomin efter ett sånt bakslag också.
Nu är det bara två veckor kvar till operationen och det är massor som ska fixas innan dess.

Hur ska pengarna räcka?

22/10 På tisdagen fortsatte stressen och i praktiken var det sista dagen på kontoret även om jag hade en arbetsdag till innan jag skulle gå på semester. På onsdagen skulle nämligen hela företaget gå en obligatorisk uppfräschningskurs om "Human Factors". Jag vet inte inom vilka branscher det är ett krav, men jag vet att det är det i vår i alla fall och alla som kan stå upp måste gå på de kurstillfällena, det hjälper inte att säga att man är upptagen!
Jag jobbade alltså på och visste att jag var tvungen att stanna tills jag var helt klar på jobbet och med gott samvete kunde gå på semester och veta att allt var gjort eller åtminstone skulle fungera utan mig på plats. Men tro det eller ej, jag kunde faktiskt gå hem klockan 19 och då var precis allt gjort! Jag var så nöjd med mig själv och min effektivitet och även om jag varit stressad så hade jag haft rätt kul eftersom jag som sagt har haft medvind även om det varit hårt jobb.
Jag lade in om betalning av min operation, den betalningen skulle göras medan jag var på semester nämligen. Men då upptäckte jag att fakturan var på 25% mer än uppgivet pris och nu blev jag nervös, jag skulle nog kunna skrapa ihop den summan, men då har jag ingen buffert för oförutsedda utgifter, det vill säga om något i huset går sönder eller så.
jag mailade alltså min kirurg och vi får se vad han säger.

Varför vill inte hjärnan att jag sover?

5/7 På fredagen var jag supertrött och tänkte sova en stund på soffan på eftermiddagen, men min hjärna är fast besluten att väcka mig så snart jag slumrar till. Jag somnar alltså men det känns inte så, men sen vaknar jag med ett ryck så snart jag somnar på riktigt. Så höll det på i två timmar och sen gav jag upp.
Jag fixade naglarna och tittade på M.A.S.H på kvällen och så bokade jag hotell åt oss i Bangkok till oktober. Det är ett fyrstjärnigt hotell i närheten av de platser jag känner till i Bangkok och kanske lite mer centralt än vad vi bodde sist där det var svårt att hitta restauranger till exempel.
Under dagen hade jag bokat en operationstid för mina lår och överarmar, det ska bli spännande att se om jag blir nöjd och glad när vi är klara.