Det känns i alla fall bättre att ha en diagnos

26/1 På måndag förmiddag skulle jag till smärtkliniken, äntligen får jag väl säga. Min läkare har remitterat mig till smärtkliniken på Danderyd tidigare och de avslog remissen med argumentet att min läkare hade gjort allt som de skulle ha gjort... På Lidingö sa de inte så utan välkomnade mig dit. Det var oerhört svårt att hitta stället för mig som egentligen aldrig varit på Lidingö. Först så åkte jag inte av på den första avfarten, för sköterskan som bokade in mig sa att jag skulle se huset från vägen och det gjorde jag förvisso, men alldeles försent för att kunna köra av någonstans. Jag vände och åkte tillbaka när jag sett huset, men då visade det sig att avfarten som fanns åt andra hållet, inte fanns åt detta... Jag hade lite dåligt med tid och blev stressad av att behöva åka hela vägen tillbaka över bron, till slut vände jag också där det inte var tillåtet för annars hade jag garanterat kommit bort mig eftersom vägarna ledde till motorvägen och andra stora vägar där man inte kan vända. Slutligen kom jag tillbaka över bron och körde av på den första avfarten trots att huset inte syntes därifrån. Sen var det relativt lätt att hitta huset och det stod en text på det som var lätt att se. Men att hitta en parkering och att hitta in i huset var svårare. Jag gick runt hela huset och letade efter ingångar. Huset var väldigt stort, men det fanns vad jag kunde se bara en enda ingång. I den stod det en massa företagsnamn men inget som liknade smärtklinik eller nåt sånt. Slutlige drog jag slutsatsen att det måste vara där inne trots allt, eftersom jag inte hittade fler ingångar. Jag gick in och gick in i hissen och först där stod det att smärtkliniken låg där och sen gick det bra. När jag blev inkallad till läkaren kändes det bättre, jag slogs genast av hur sympatiskt han verkade vara, jag har en känsla för sånt. Han var också lätt att prata med och var inte så "mallig" som många läkare är enligt mig. Så där att man liksom känner att man är till besvär och kanske inte frågar allt man vill veta, för att det känns som om man tar av deras dyrbara tid...
Först ville han att jag skulle berätta min smärthistoria, jag antar att det är ett sätt att få reda på mycket utan att på något sätt leda svaren med sina frågor.
När jag fått berätta allt i lugn och ro så skakade han lite på huvudet och sa; Det där är samma historia som jag hör varje dag. En väldigt smärta som ingen lyckas sätta en diagnos på och där läkare tappar intresset att leta efter orsaken efter ett tag. Sen fortsatte han med att säga att det jag har är ett solklart fall av fibromyalgi. Det finns inte mycket man kan göra åt detta idag, kanske till viss del för att det främst är en kvinnosjukdom och därför forskas väldigt lite i. Vad man kan göra är att försöka behandla smärtan att lära sig att hantera den. Jag är ju en sån som analyserar mig själv väldigt mycket och än en gång fick jag kvitto på att jag tänkt och gjort rätt, det har hänt förr när jag träffat läkare att jag i stort sett redan löst problemet och bara behöver att de ger mig ett kvitto på att det jag kommit fram till stämmer. Jag medicinerar med den medicin som ofta fungerar bäst mot fibromyalgosmärta. Jag håller mig varm så gott jag kan och åker till värmen ofta. Jag håller mig i rörelse när det känns värre än vanligt och sitter och gungar benen för smärtstillning. Jag har också lärt mig att hantera smärtan utan att den har tagit över mitt liv. Jag jobbar heltid och har gjort hela tiden och det visade sig när jag kom tillbaka till jobbet och berättade vad han kommit fram till att väldigt få av mina kollegor ens visste att jag inte var frisk, de kände inte till att jag hade värk varje dag. De enda som har vetat det är min vän A och de som lite på skoj kommenterat hur stekhett jag har det på mitt kontor, fast jag tror inte att de tagit fasta på det särskilt mycket eftersom det inte märks. Det som jag har haft mest problem med är att få min läkare att skriva ut de starka smärtstillande mediciner jag går på. Han har varit min husläkare sedan jag var 9 år gammal och är förstås orolig för att jag tar så starka mediciner. Han skickade mig till och med till TUB-mottagningen för utredning om tablettmissbruk. Nu när jag har en diagnos och ett kvitto på att jag har rätt medicin och inte i några konstiga doser, så kommer ju min läkare att ha ett stöd av smärtläkaren och vet att allt står rätt till, ja, förutom min smärta förstås...
Det visade sig för övrigt att min mamma till och med, var helt ovetande om att jag går med smärta varje dag.
Jag blev erbjuden KBT för att lära mig metoder att hantera smärtan och även om jag känner att jag gör det, så kan det ju inte skada, alltid lär man sig något. Jag är också rätt nyfiken på KBT och hur det går till eftersom jag har vänner som blivit hjälpta av det för diverse diagnoser.
Han ville också att jag skulle gå och ta ett blodprov eftersom vissa brister kan förvärra smärtan, bland annat D-vitaminbrist. Han sa att han inte hade någon anledning att tro att jag skulle ha just D-vitaminbrist eftersom jag nyss kommit hem från Thailand, men som sagt, om jag har det är det så lätt att göra något åt. Han bekräftade också min teori om att värken kommer av mitt sköldkörtelproblem och det finns forskning på det och man har också konstaterat att minst 50% av fibromyalgipatienterna har sköldkörtelfel. Jag har en annan teori också och det är att fler än så har det eftersom vi bara tar blodprov i Sverige och att det är fler som inte fångas upp av det provet än de som konstateras ha det. Jag tror också att "restless legs" är en typ av smärta som kroppen inte känner igen som smärta och att även det har ett samband med sköldkörteln och värken. Läkaren var i alla fall väldigt mänsklig och vänlig och var också förvånad över att jag utan större problem kan jobba heltid.
En annan sak jag har misstänkt eftersom det är fallet med sköldkörtelproblem, är att även fibro utlöses av någon form av trauma. Det kan vara stress över en stor tragisk händelse i livet, eller allmän stress, men också fysiska trauman och jag har ju dragit slutsatsen att mitt trauma var min första operation. För det var efter min GBP (September 2009) som jag fick problem, redan några dagar efter när man trappade ned på medicinerna så blev det värre och värre och har sedan dessa aldrig försvunnit. Innan dess hade jag bara skov med måttlig värk, det höll i sig några dagar och upp till 2 veckor. Men det räckte med två alvedon i taget för att hålla det acceptabelt. Jag brukade kalla det febervärk eftersom jag ofta hade små febertoppar i samband med att värken kom. Det var antagligen kroppens sätt att försöka rätta till det, eftersom värken blir värre när jag blir kall.
Det känns i alla fall bra att ha en etikett på det, att veta vad det är, det blir lättare att förklara för folk då. Visserligen tror jag att många har en helt annan bild av fibromyalgi än vad som är riktigt. Jag trodde till exempel att det var ett sätt för läkarna att säga: Ok, du har ont, jag vet inte varför, vi kallar det fibromyalgi.
Men läkaren berättade att det finns dokumenterade fall redan från antikens Grekland och från Egypten på faraoernas tid. Nu har  forskarna också konstaterat att man kan se förändringar i nervändarna på dem som har fibromyalgi, man vet alltså inte riktigt vad och varför det händer och varför det drabbar framförallt kvinnor, men man vet att det finns och kan bevisa det. Detta har ju lett till att fler får hjälp eftersom det förr ansågs vara psykiskt, inte fysiskt och man blev skickad till psyket istället för att få mediciner.
Jag kom hem lättad trots att inget egentligen ändrats med min smärta, men jag kan i alla fall räkna med att fortsätta få smärtlindring och jag har ett ord på det.
Judas har fortfarande inte tröttnat på att titta på fiskarna. Han är inte ute mycket alls nu när det är vinter och snö. Han vägrar ju däremot att gå på låda inne, så han har ingen och han går ut i alla väder för att kissa. Det spelar ingen roll om det är -27 och storm eller om det är regn och rusk. Då är han snabb, men han går fortfarande ut. När han inte kan vara ute som på sommaren blir han rastlös och det går ut över fåtöljen bland annat. Han lägger sig på golvet och dar sig runt fåtöljen med klorna. Jag är inte särskilt rädd om fåtöljen, men jag är rädd för att han ska gå loss på soffan också, så jag säger till honom på skarpen. Ibland kan han också slå till Turre bara för att roa sig själv, så Turre vågar inte alltid lita på honom när de ligger och sover bredvid varandra i soffan. För rätt som det är biter han tag i Turres huvud eller slår till honom med tassen bara för skoj skull... Då blir jag arg på honom och han får gå därifrån och så tröstar jag Turre och berömmer honom för att han låter mig banna Judas istället för att ge tillbaka.

Fast nu ville jag ju bara hem

28/12 När jag vaknade på söndagen kom de med frukost, men läkaren ville inte att jag skulle äta av någon anledning utan bad mig vänta och sen satte de mig i en rullstol och körde iväg mig till en annan avdelning. Där satte de elektroder på hela mitt huvud och någon typ av "pasta" som kändes ungefär som tandkräm som hade torkat lite. Stora kluttar av det i hela huvudet och pannan. Sen fick jag ligga ned på en brits och blunda. Tolken var där och sa till mig vad de ville att jag skulle göra. Alla kund lite engelska, men det var helt klart lättare för dem att prata Thailändska och låta henne översätta, då blev det inga missar eller förlorad information. De sa att jag skulle ligga där i 2 timmar och bara slappna av, det gjorde ingenting om jag somnade.
Det gjorde jag ganska snabbt, men sen fick jag lite instruktioner, jag skulle öppna ögonen och stänga dem, det fick jag instruktioner om två gånger. Det är ju lite häftigt att hjärnan reagerar så pass på synintryck trots att man inte ens tycker att det är någon skillnad om man tittar eller blundar i ett sånt läge, man tänker ju inte ens på vad man ser.
Det visade sig att jag inte behövde ligga där så länge, det blev mindre än en timme tror jag. Sen kördes jag in på mitt rum igen och vid lunch ungefär så fick jag slutligen äta, då var jag väldigt hungrig men jävlar vad äckligt det var!
Allt med det här sjukhuset var så mycket bättre än alla andra sjukhus jag varit på (i Sverige), men man brukar ju skoja om sjukhusmat, men sanningen att säga, det här var värre än något annat jag smakat i hela mitt liv tror jag. Det var kvalitén som var dålig och även mat som normalt serveras varm, som makaroner med sås, serverades helt kall, täckt med plastfilm...
Jag tvingade i mig lite grann men gav sen upp. Sen kom läkaren in och sa att allt såg normalt ut på CT och MRI, men att något inte stämde på hjärnvågorna när de kollat med elektroderna. Han visade mig utskriften och det var några konstiga vågor som återkom med jämna mellanrum och det tydde på att det varit ett epileptiskt anfall. Han ville behålla mig på sjukhuset ännu en natt, jag bad att få åka hem, men han insisterade. Dock skulle de flytta mig från intensivavdelningen och han undrade om jag hade någon vän som kunde vara hos mig under natten. Det kände jag att jag inte hade någon jag kunde be om och då blev det så att jag fick vara kvar på intensivavdelningen. När jag kom in på mitt rum igen så tog det ett tag innan de kopplade in mig till alla apparater och även fast jag vet att jag inte var inkopplad så känns det lite obehagligt att "flat linea", det vill säga sakna puls, andning och blodtryck... Den här natten blev det svårare att sova, jag var ju inte trött efter resan eller någon episod, hade knappt behövt göra några undersökningar och min värk blev bara värre och värre och jag fick restless legs som inte var att leka med... Det var så gott som omöjligt att sova, trots att de gett mig en sömntablett. Till slut låg jag i fosterställning och vaggade fram och tillbaka, läkaren sa att mina värktabletter kan ha epilepsi som biverkning så han ville inte ge mig dem. Jag bad om något annat och när de gav mig det i droppet så hjälpte det lite grann, men inte när jag fick det som tabletter.

Han räddade mitt liv!

12/3 På onsdagen fick jag en välbehövd behandling av vår naprapat som kommer till jobbet ungefär varannan vecka. Han har så gott som räddat mitt liv! Förr hade jag migrän 1-4 gånger per vecka och det höll i sig 2-8 timmar, ibland längre. Det gick sällan över helt, men jag kunde i alla fall fungera emellan. Jag var tvungen att fixa ett intyg från min läkare en gång om året, det intyget skickades till försäkringskassan tillsammans med en ansökan om högriskskydd för mig och arbetsgivaren. Det innebär att jag slipper få avdrag för första dagen i en sjukperiod eftersom det alltid är bara en första dag. Det innebär också att Försäkringskassan står för kostnaden istället för min arbetsgivare och det gör ju att jag inte känner mig lika mycket som en belastning som när jag varken kunde jobba vissa dagar och dessutom kostar en massa pengar. Men för några år sedan fick jag min första behandling av naprapaten M och sedan den dagen har jag varit hemma för migrän i max en vecka totalt i tid och det är alltså under flera år!
Han räddade min karriär och han räddade min livskvalité! Efter en behandling av honom är jag bra i allt från 1 dag till ett par månader, det beror lite på vad jag har för mig. Min migrän beror nämligen på en kotförskjutning i nacken. Jag har sprungit hos läkare, sjukgymnaster, neurologer och så vidare i alla år för att försöka lösa problemet. Jag har också testat massage och alla möjliga naturmetoder och mediciner och sen hittade M problemet redan första gången OCH löste det! Jag har sagt till honom många gånger att jag älskar honom för det! Dessutom, att killen är världens trevligaste och dessutom är rolig är ju ett plus, för vi får skrattanfall ibland när jag är på behandling. Om ni undrar varför jag nästan alltid har sjal på mig, även när det är förhållandevis varmt, så är det för att hålla min känsliga nacke varm. Om den är kall så är det lättare att den går i lås igen eftersom jag spänner mig i kylan.

Snipp snapp, det var kvickt gjort

18/2 På tisdagen hade jag en tid för att träffa kirurgen på kliniken som min husläkare driver. Jag skulle äntligen se till att ta bort mina födelsemärken som sticker ut och besvärar. Anledningen att jag äntligen tog itu med det är att nu när jag har stjärnan i nacken så tänker man ju ännu mer på det fula födelsemärket som sitter där och sticker ut en massa. Vi skulle prata om det och boka en tid, men eftersom hon sa att det var enkelt gjort och hon hade tid direkt så var det ju bara att göra det. Inom 30 minuter från att jag klev genom dörren så hade vi pratat, bedövat, skurit bort, sytt och plåstrat ihop allt. Totalt tog vi bort 5 stycken, en i nacken, 3 vid sidan av armhålan och en på magen vid byxlinningen.
Jag tycker att det är skönt att ha det gjort och ännu bättre när jag inte behöver passa ännu en tid utan att allt är klart.
Jag firade med sushi till lunch och åkte sen tillbaka till kontoret.
På kvällen åkte jag, mamma och pappa på pubkväll med UVP på "Lilla Blå"
som nu mer är "Lilla Grå", Scandic Hotellet i Väsby. UVP står för Upplands Väsby Promotion och är ett samarbete och kontaktnät för Väsbyföretag och kommun. På plats för att spela lite musik för oss var en bekant till mig Tomas Gee som är en duktig trubadur som är bra på att känna in vilken publik han har och spelar precis rätt musik för gruppen han har framför sig. Han skapar också privata kontakter och är bra på att komma ihåg folk och deras namn, det är så vi har lärt känna varandra. När jag hamnade mellan två män som kör motorcykel så kom jag plötsligt ihåg mitt löfte till mig själv för 5 år sedan... Jag skulle ta motorcykelkort när jag var smal nog att komma i ett ställ. Bra att komma på det i februari, då har jag ju hela sommaren på mig och jag har råd just nu också.

Spindlar är en sak, getingar en annan

9/12 På måndagen hade jag ont som fan och ingen medicin kvar. I panik mailade jag båda mina läkare och strax innan det var försent på kvällen så fick jag ett recept och jag var så lättad att jag nästan grät. Under dagen hade jag sett till att hålla mig så upptagen som möjligt för att distrahera mig från smärtan. Jag tömde och städade skafferiet och därmed också min sprithylla. Jag tror att man med gott samvete säga att man dricker väldigt lite om man bland flaskorna hittar likörer och sånt som man köpte 1989 i Spanien...
Jag kastade dem nu, har jag inte använt dem på 25 år så lär jag inte sakna dem.
När jag for runt i köket och tömde alkohol i slasken lockade jag tydligen till mig en geting, inte ska det ens vara möjligt med getingar i mitten av December? Eftersom det var mildare idag så släppte jag ut honom och höll tummarna för att han skulle överleva. Det är en sak att låta spindlar övervintra i huset, getingar slipper jag nog gärna ha inne.

Jag är en hamster

10/10 På torsdagen hade jag en tid hos läkaren, vi försöker fortfarande komma fram till varifrån min värk kommer och vad vi kan göra åt den. Nu har de tagit alla prover de kan komma på och funderat i en massa olika banor, remissen till smärtkliniken har ännu inte lett till någon kallelse och min läkare vill att jag tar kontakt med dem. Men nu ska jag till USA, sen Thailand och sen ska jag opereras, när ska jag säga att jag vill ha läkartiden egentligen? Svårt det där att vara så upptagen emellanåt.
På kvällen packade jag och städade upp hemma, jag vill komma hem till ett rent hem. Jag brukar också se till att tömma kylen på varor som kommer att gå ut eller bli dåliga under tiden jag är borta. Jag är lite av en hamstrare och kylen är ofta proppfull och jag hinner sällan äta upp allt innan det blir dåligt. Det är varken bra för ekonomin eller miljön, jag måste skärpa mig när det gäller det. Det är bara det att jag inte vill äta samma saker varje dag och dessutom är det ju svårt att veta vad man kommer att vara sugen på just den dagen och då är det bättre att ha flera saker hemma, så resonerar jag. Det är nog mer praktiskt att tänka så att om man bara har en sak hemma så är man hänvisad till att äta just det och det är smartare. Men eftersom jag emellanåt har svårt att äta så prioriterar jag att ha
god mat hemma för alla eventualiteter.

Vi får se vad de kan göra

19/8 På måndagen vaknade jag tidigt, jag var kissnödig och hade väldigt ont. Jag bestämde mig för att genast boka ett läkarbesök för att försöka hitta en lösning på probelemt, såhär kan jag ju inte leva hela livet.
Vid lunchtid åkte jag till naprapaten som i alla fall kunde arbeta bort nackbesvären. Han sa att min nacka och axlar inte såg ut som vanligt och att jag måste ha gjort något konstigt eftersom de inte satt fast på samma sätt som vanligt utan på ett helt nytt sätt. Kul att man kan imponera på någon...
Läkaren åkte jag till direkt efteråt och han skrev en remiss till smärtkliniken på Danderyds Sjukhus, vi får se om de kan göra något för mig och mitt onda.
Till middag åt jag mozzarella- och tomatsallad, det äter jag rätt ofta när jag är sugen på något fräscht och enkelt.

När ska det sluta göra ont?

10/7 På onsdagen hade jag fortfarande ontoch mådde dåligt så jag mailade min läkare som jag haft sedan jag var 9 år gammal. Deras klinik visade sig dock vara stängd för semester eftersom de är rätt små och de hänvisade till vårdcentralen och de ansåg det inte akut. Jag vet inte jag, när man bara vill ligga i fosterställning och gråta och inte kan fungera normalt och dessutom håller på och vinglar som ett fyllo, då känns det rätt akut.
Kvinnan som ringde upp var dessutom rätt dryg och otrevlig och verkade undra varför jag ens ville komma dit. Men de ringde i alla fall upp snabbt, men det hjälper ju inte så mycket när de inte har några tider till en. Tänk vad bra man har det med en läkare som känner en så väl som min känner mig och dessutom tar han sig alltid tid, oftast samma dag. Eller ja, om han är på plats så tar han alltid emot samma dag som man ringt och annars har han en ersättare på plats, men honom vill jag inte gå till.
Till middag tog jag varm sallad på Drop In i Väsby, det är i stort sett pizzafyllning i en skål istället för en pizza och så är den gratinerad också.
Till middag gjorde jag egen kycklingsallad med grillad kyckling och grillad vitlök.

Borde jag lägga TV-tittande till mina hobbies?

25/6 På tisdagskvällen ringde det på min dörr och utanför stod radiotjänst.
Jag har inga kanaler på min TV, jag kan inte ens få in 1:an och 2:an, varför vet jag inte riktigt, men det har ju inte bekymrat mig heller eftersom jag inte tittar på TV...
Jag skulle hellre se att de gav en någon typ av inloggning till att titta på TV för då skulle jag kunna bevisa att jag inte tittar på TV alls, men nu har de ju ändrat reglerna till även telefon och dator. Jag vet inte vad andra människor har sina telefoner och datorer till, men jag använder min telefon till att ringa och smsa med och någon gång googla, tittar på TV gör jag INTE!
Min dator använder jag till jobb och för att skriva min blogg och till att kolla Facebook, tittar på TV- gör jag INTE!
Lägg det som en skatt eller ta betalt av dem som använder tjänsten, ta inte betalt godtyckligt av de som är för dumma för att neka. Det är ungefär som att jag betalar för andras barnomsorg på min skatt, det är okey, men skicka mig inte en faktura på barnomsorg jag inte utnyttjar.
Jag nekade till TV eftersom jag egentligen inte har det, jag har en stor skärm. Men vem fan tror på att man varken har telefon eller dator eller surfplatta?
När jag hävdade bestämt att jag inte använder dem till att titta på TV så var hans svar bara att jag kanske borde det...
Ehhh, jag har roligare saker att göra än att titta på statliga TV-program, kanske svårt för en sån som han att förstå och han sa att det borde bli min nya hobby.
Som ni kanske hör var han ganska otrevlig och fräck.
Nu tvingas jag att betala drygt 2000:- om året för något som jag aldrig har utnyttjat, jag vet att inte alla håller med mig, men jag tycker att det är oerhört fräckt och dyrt dessutom.
Jag betalar faktiskt för det jag tittar på, jag laddar aldrig ned något olagligt från internet, jag köper alla mina filmer och TV-serier. Moraliskt gör jag alltså precis rätt, låt de som tycker att statlig TV är viktigt och bra betala för det, jag vill det INTE.
Jag har verkligen följt min moraliska övertygelse när det gäller detta, jag har inte försökt att lösa problemet med att jag inte får in några kanaler på min TV och när jag ville se dokumentären om den Norska Herculesen som störtade i Svenska fjällen så gick jag hem till mina föräldrar för att göra det och det är faktiskt också moraliskt riktigt. Du behöver inte ha egen TV-licens för att titta på TV hos någon annan.
Efter jobbet hade jag i alla fall åkt ned till SIBA och köpt nya högtalare för att få bättre ljud när jag lyssnar på Spotify (som jag betalar för), det lät inte så mycket bättre än de gamla faktiskt, men de var i alla fall snyggare.
Jag hämtade ett färgprov på Caparol och fick en pappskiva att måla på och ställa mot väggen i olika ljus.
Min värk är densamma och jag mailade med min läkare som bestämt inte tror att det kan vara reumatism, tydligen skulle det synas på nåt av proverna de tagit på mig om det varit det.
Jag ville köpa bananer på ICA men de hade inte en enda mogen banan och då var jag till två olika ICA-butiker... är inte det konstigt säg?
Jag lagade pasta till middag men av någon anledning gjorde den mig väldigt illamående, så den gjorde snabb retur. Det har jag haft problem med på sistone till och från.

Inget av mina lag dök upp men jag hade kul ändå

27/5 På måndagen var jag i kontakt med min husläkare och han har visserligen varit min läkare sen jag var 9 år gammal, men han kunde mitt personnummer utantill!
Min värk har blivit ännu värre och nu fick jag mer smärtstillande utskrivet medan vi försöker hitta orsaken. Men vi bestämde också att vi ska ta nya blodprover bland annat och han tog sig väldigt gott om tid med mig, jag var nog där i nästan en timme tror jag. Hur många läkare tar sig sån tid? Han skrev ut någon gammal typ av antidepressivt som visat sig vara mer effektivt mot långvarig värk än för depression, det ska vara väldigt effektivt sägs det, så nu håller vi tummarna.
Sen var jag nere på apoteket för att hämta min medicin och medan jag väntade på min tur så gick jag och tittade lite i hyllorna. Jag kan inte fatta att man fortfarande år 2013 säljer vaselin och marknadsför det som bra för huden! Jag vet inte hur det är med er, men ACO uppfattas som trovärdiga och bra, nästan som om det vore apoteket som tillverkade det. Vaselin är baserat på mineraloljor och kan bara lindra för stunden och torkar ut husen i längden. Nu för tiden är det ingen myt längre, det är bevisat. Ändå säljs väldigt många mineraloljeprodukter som välgörande, uppmjukande och återfuktande för huden, det är alltså ren och skör lögn och det är konstigt att konsumentverket tillåter det.
Jag fick jobba lite länge än vanligt för att komma ikapp efter läkarbesöket och sen var det bara att göra sig i ordning för att åka till Tudor Arms för att spela quiz.
Mitt extralag skulle inte vara komplett, B och långa-P som är de jag kände från början skulle inte vara där, det visste jag. Men de var rätt säkra på att G och F skulle vara där så jag åkte dit eftersom de sa att de skulle bli så glad om jag kom, jag var egentligen rätt trött.
Men när jag dök upp där så visade det sig att hela laget fattades. Men eftersom det är så trevlig stämning på Tudor Arms så var jag inte särskilt orolig, nåt lag hittar man väl oftast. Dessutom har jag träffat många av mina vänner där och kommer säkert att träffa fler!
Det slutade med att jag spelade med trippel-A, mina kompisar och deras kompis som också visade sig vara väldigt trevlig!
Vi hade riktigt kul, vann två bonusfrågor och skojade en massa med laget som satt bredvid oss.
Nu är jag uppe i 15 veckor utan cigaretter och jag måste erkänna att jag fortfarande har suget kvar ganska ofta, quiz night är ett sånt tillfälle.

Nu tycker jag att det räcker

17/5 På fredagen var jag oerhört trött på att vara sjuk, ingen ljusning alls var inom synhåll, det gjorde precis lika ont i halsen fortfarande. Det kändes verkligen som om det var sår i halsen. Det gick åt mycket näsdukar och Nezeril och Strepsil som ju bedövar halsen lite. Till lunch åt jag räksallad, men fick förstås inte i mig så mycket. Ändå lagade jag ny mat till kvällen, man vill ju inte äta samma sak en hel dag.
På förmiddagen var jag till läkaren för att se om det var halsfluss eller nåt annat som man faktiskt kunde göra något åt. Men nu för tiden kan de kolla på 5 minuter om det är bakterier eller virus och självklart var det virus och då finns ju inget att göra. Tydligen är det en virus-halsfluss. Jag trodde att halsfluss alltid var bakterier men jag antar att jag hade fel.
Kvällsmaten blev stekt, panerad torskfilé med resterna av potatismoset från dagen innan och ärtskott. Potatismos är lätt att få ned i en öm hals och det känns som om det lindrar lite också.

Barbacka är lättare

10/10 På onsdagen skulle jag till läkaren och se om jag kunde få recept på smärtstillande som förberedelse inför USA-resan. När jag flyger får jag ischiassmärtor och sen blir det alltid en tung vecka när man ska vara på mässa och representera företaget i olika situationer hela veckan, oftast med högklackat på. Att sova i ovanligt hård säng brukar inte vara till någon extra hjälp heller.
Min läkare är väldigt vettig och lyssnar på vad man säger, han känner mig väldigt väl också eftersom han varit min läkare sedan jag var 9 år gammal, så det ordnade sig. Jag har funderat på vad mina smärtor kommer sig av och jag har nog landat i teorin att det var när jag ramlade av en häst väldigt illa när jag var 11 år gammal som orsakat det. I två år vaknade jag så fort jag vände mig i sömnen, så ont gjorde det, men i vår familj var det inte normalt att söka hjälp för sånt så det föll mig aldrig in. Troligtvis fick jag en fraktur i höften eller så lade sig något snett och nu tycks det vara försent för att göra något vettigt åt det. Naprapaten försöker men det känns inte som om det hjälper, det gör bara ont när han försöker vrida till det.
Jag gick ut på lunch med två kollegor och vi gick till Restaurangskolan igen. Denna dag serverade de lammfärsbullar med rotsaker och chevrécreme. Det var riktigt gott faktiskt, jag tänkte att jag skulle fortsätta att vänja mig vid lammkött eftersom jag tydligen börjar gilla det och det funkade även denna gång.
På eftermiddagen gick jag över till våra lokaler på andra sidan gården och satte mig och packade några tändsticksburkar så att vi ska kunna göra nödpackar igen och mina kollegor där förhörde mig på filmmusik under tiden, de spelade nåt från spotify och jag skulle säga vilken film den kommer ifrån. Leken kommer från mig från början men har spridit sig. T är väldigt bra på det, nästan bättre än jag faktiskt. Men så hade jag inte sett alla filmerna heller. Jag gissade dessutom rätt på ett par där jag inte ens sett filmen...
En av anledningarna till att jag gick över dit var att vår larmkille stod och programmerade larmet hela dagen och det pep rätt högt och jag började få ont i huvudet och bli helt stressad över det.
Efter jobbet åkte jag bara hem och bytte om och sen skulle jag ta en kort ridtur på Venar, jag var väldigt trött och sliten och hade sagt till syrran att jag bara skulle rida 20-30 minuter och det gick bra sa hon.
På vägen hem bestämde jag mig för att rida lite dressyr barbacka, det gillar jag eftersom man kommer åt hästen så pass bra, dessutom skulle jag ju slippa sadla. Men hur är balansen nu för tiden? Skulle jag sitta kvar?
Medan jag borstade såg Venar skeptisk ut, troligtvis för att jag tagit honom från middagsmålet, dessutom "tappade" han ett öra hela tiden och fick vad vi brukar säga "ett öra upp och ett i minne".
Vi gick upp på volten och det visade sig att min balans fanns kvar nästan helt opåverkad av alla år som gått. Venar var lite förvirrad först eftersom han kände allt jag gjorde och han vill väldigt gärna vara till lags så han försökte komma på vad som betydde vad, men efter ett tag förstod vi varandra igen och han gick väldigt trevligt. Galoppfattningarna gick mycket, mycket bättre utan sadel än med eftersom han har lättare att känna vad jag säger till honom och vi galopperade i båda varven och gjorde lite skänkelvikningar och sånt. Hans rygg är så mycket rundare än Gullans som var en riktig "hästrygg" med bekvämt säte som inte var lika lätt att halka ur. Men man fick ont i ändan och hon hade en riktig manke också. Venar är bekväm men svårare att inte glida runt på.
Efter någon halvtimme var vi tillbaka i stallet och Venar fick gå in och äta sin middag medan jag sopade rent i gången efter mig.
När jag kom hem var första omgången trattkantareller torkade och jag lade in nästa. Sen rensade jag mer under kvällen och tittade vidare på M.A.S.H.

Är små ägg äckligare än stora?

30/8 På torsdagen åkte jag till läkaren och tog blodprov det första jag gjorde, Förr hade jag ju sprutfobi och kunde inte ens se en spruta på bild utan att må illa, men den har jag jobbat bort helt på egen hand!
Nu hade jag inte ens en lätt ilning i magen, ingen nervositet alls faktiskt, utan jag bara åkte dit och så var det strax gjort och sköterskan är både trevlig och bra på det där så det kändes knappt.
Det är min läkare som vill ta en titt på mina sköldkörtelvärden och jag är lite rädd att han ska säga att de är för höga och att jag måste minska min levaxindos, men jag mår ju bra för första gången på 25-30 år, så det vill jag absolut inte göra.
Han sa att om det ser ut som om det vore nödvändigt kommer vi i alla fall att diskutera saken och det ska mycket till för att han inte ska lyssna på mig sa han. Vi får hoppas att det stämmer.
Jag hade besök av Kustbevakningen på eftermiddagen på jobbet och de är alltid trevliga att ha att göra med och vid det här laget känner vi ju varandra ganska väl.
Jag tog ett kvickt möte med kollegan D för att uppdatera honom på vad som händer och sen var jag plötsligt sen hem och där satt ju systerdottern L och väntade.
Har jag berättat att hon tagit körkort?
Väldigt praktiskt när man plötsligt har flyttat ut i skogen och fortfarande pluggar mitt i centrala Stockholm.
Hon tog körkortet bara nån vecka före flytten.
Jag gjorde återigen gjort potatismos och sås att servera med det långkokta köttet och L var helt lyrisk, hon älskar det där.
När vi ätit diskade jag upp och sen kokade vi vaktelägg så att L skulle få smaka. Hon tyckte att det kändes helt fel och nästan lite äckligt att äta så små ägg, men hon är ju inte sämre än att hon smakar och de smakar ju som vilka ägg som helst.
Precis innan L åkte så kom K hem och när L åkt iväg för att hinna genom skogen innan det blev mörkt så sate jag mig och rensade svampen och förvällde den.

Svamp är bättre än äpplen

29/8 På onsdagen tog jag tag i att ringa läkaren och be om sömntabletter. Tanken att jag borde göra det slog mig inte förrän för nån vecka sedan trots att jag har haft sömnbesvär i runt ett år.
Men jag började bli oroad när jag som är så gott som nykterist ville ha en sängfösare innan jag gick och lade mig eftersom jag hade så svårt att sova annars...
En stor Bailey's varje kväll/natt är kanske inte att rekommendera vare sig med tanke på kalorierna eller alkoholen...
Det var inga problem att få recept på det, men jag fick också en massa förmaningar om hur medicinen ska användas.
Vid 11 åkte jag till naprapaten och sprang på B som jag varit ute med på lördagen, vi skulle till samma hus, jag till naprapaten och han till nån mäklare eller nåt.
Efter att M knäckt min nacke ordentligt och jag kände mig bättre så gick jag till apoteket och tog ut min nya sömnmedicin, Stilnoct.
På jobbet fick jag äntligen en massa saker gjorda och kände att jag hade ett bra grepp om situationen. När jag kom hem stod ett ganska stort paket lutat mot dörren, det var till K från Kalifornien.
Vår brevbärare gör sånt ibland, lämnar paketet vid dörren istället för att vi ska behöva vänta en dag på att få avi och sen måste åka ned till Väsby för att hämta det. Det är en hel del extrajobb att gå ur bilen och traska upp till dörren och det tar ju några minuter i alla fall, ändå händer det lite då och då. Underbara brevbärare!
När jag kom hem lyckades jag sova middag någon halvtimme men vaknade lika trött som innan och framåt kvällen duschade jag och gjorde i ordning mig, jag och M skulle till Dubliner och lyssna på lite musik tänkte vi.
Innan vi skulle åka så skulle hon bjuda sin mamma och hennes man på middag och innan de åkte kom de över med en hink med svamp och undrade om de fick byta det mot äpplen från mitt träd.
Självklart får de ta hur många äpplen de vill även utan det bytet, men jag blir alltid glad för svamp och själv hittar jag aldrig trumpetsvamp.
Sen vid 21.30 ungefär så åkte vi mot stan och till vår besvikelse visade det sig att Dubliner inte längre har levande musik på onsdagar... Det var ovanligt mycket folk för en onsdag däremot och vi satt ute och snackade. Efter en stund kom två yngre killar och satte sig hos oss och de visade sig vara väldigt sociala och trevliga och vi skrattade en hel del tillsammans. Men sen började klockan bli mycket och vår parkeringstid höll på att gå ut så vi åkte hemåt.
Jag var hemma strax före midnatt och tog en macka och te innan jag lite nervös tog en halv sömntablett och väntade på effekt.
Jag kan inte säga att jag direkt kände någon effekt, men jag somnade fort och lätt och sov väldigt bra för första gången på väldigt länge!

Välkommen till min trädgård

23/5 På Onsdagen skulle jag till läkaren på förmiddagen men min telefon varnar så diskret när man har något skrivet i almanackan att det är vanligare att man inte hör det alls än att man blir påmind... knappt en timme efter att jag skulle varit där fick jag ringa och be om ursäkt och en ny tid. På jobbet hade jag riktigt kul och det var ett jäkla tempo men det kändes verkligen bra och roligt.
När jag kom hem från jobbet tog jag kameran och gick ut i trädgården för att fota lite. Judas kom och lade sig på blommorna hela tiden framför mig så till slut knuffade jag undan honom ordentligt och då blev katten som aldrig tappar humöret rätt sur och viftade surt efter mig med tassen.
Jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker att flera av bilderna blev väldigt lyckade.
När jag fotat klart tog jag ut gräsklipparen och klippte hela gräsmattan och det tar längre tid än med den gamla klipparen och blir inte lika bra, jag är rätt missnöjd med både gräsklippare och motorsåg faktiskt så jag måste nog i alla fall ta kontakt med dem.
På kvällen åkte jag in till Tudor Arms för att träffa G som just kommit hem från Italien efter 2 månaders guidande av svenska cyklister. Påminn mig om att inte resa med honom något mer, det verkar vara farligt... På två månader har han fått åka till sjukhus två gånger, en gång kraschade han med cykeln och den andra blev han påkörd av en bilist när han cyklade... sen var det en jordbävning som gjorde att han tappade balansen och slog huvudet i ett skyltfönster men det behövde han inte åka till sjukhuset för. På vägen hem började bussen att brinna!
Som vanligt blev det ett jäkla hallå när jag kom in på Tudor på en onsdag, folk började undra om det var måndag, men så sällan är jag faktiskt inte där andra dagar än måndagar... Långa P var där också så honom pratade jag med en del, när Tudor stängde åkte jag hemåt, jag var helt slut och om det inte varit G som bett mig komma in och att han varit borta i 2 månader så hade jag aldrig tagit mig för det.

Jag är äckelmagad

7/5 På måndagen skjutsade pappa mig till Akademiska  sjukhuset i Uppsala, det var dags för operation igen. Den här gången var det halsmandlarna som skulle tas bort, nu kanske jag skulle kunna andas? Jag fick dela rum med en dam i övre 60-års åldern och hon verkade ju trevlig nog och så, men hon hade sängen längst in och mådde inte särskilt bra så det sprangs mycket förbi min säng hela dagen och kvällen. Det pratades också högljutt och länge och det fanns inte ens en gardin att dra för så att jag kunde få lite privatliv. Dagen gick till att ha möten med narkosläkare, kirurg och sjuksköterskor, några prover bestämde de att jag inte behövde ta. Vid lunchtid då jag precis börjat äta började en av sköterskorna att gå in på detalj om min rumskompis bajsvanor och hur konsistensen var och om lavemanget fungerat och så vidare. Jag fick spara maten till senare för även om jag försökte att inte höra så gjorde jag det och jag är äckelmagad så jag kunde inte äta efter det. Hur kan man ens få en sån idé om att prata vitt och brett om sånt när nån annan äter? Dessutom lär ju inte B ha tyckt det var så kul att diskutera detta så högt så att jag hörde oavsett om jag ville eller ej?
Kvällen gick långsamt och efter att ha tittat en del på TV, vilket jag aldrig gör hemma så gick jag ut en stund och satt och pratade och rökte med först en äldre dam och sen en tjej i min egen ålder, de var väldigt trevliga och jag slog ihjäl nån timmes tid i alla fall. Sen satt jag och pratade med min rumskompis B resten av kvällen, hon visade sig vara intelligent och trevlig och vi hade intressanta diskussioner medan jag stickade. En kvart före midnatt insåg jag att jag var väldigt hungrig och att jag skulle fasta från midnatt och framåt och troligtvis skulle ha svårt att äta i uppemot 2 veckor efter operation, så jag bad om några mackor och åt s¨mycket jag kunde innan klockan slog tolv.

Jag slapp i alla fall influensan

25/4 På onsdagen hade jag ännu en effektiv dag på jobbet och stack iväg en stund på förmiddagen för att ta ut p-staven. Tjejen som hade satt in den för nästan 2 år sedan var samma som nu tog ut den åt mig. Hon kände igen mig! Är inte det fantastiskt? Hur många tusen kvinnor ser de inte varje år? Jag fick förstås berätta varför jag tog ut den och hon verkade lika bekymrad som jag över min viktuppgång och hoppades på att detta skulle hjälpa. Det gjorde inte ont att ta ut den eftersom jag hade haft bedövningssalva på, men hon sa att det kunde göra ont efteråt och sen tejpade hon ihop min arm innan jag gick.
Det gjorde aldrig ont, inte minsta lilla faktiskt, precis som när jag satte in den...
Jag tog tag i en annan surdeg denna dag också, jag ringde kommunen och bad dem byta lampor i vår lilla sväng och det lovade de att göra och var väldigt hjälpsamma. Tanken för kvällen hade varit att träffa A som jag var i Italien med i höstas men än en gång ställde hon in, den här gången hade hon dessvärre fått influensa, blä vad trist. Men jag slapp i alla fall bli smittad...

Nej, dem opererar vi bort!

19/1 Mitt på dagen på torsdagen åkte jag från jobbet för att åka på läkarundersökning på Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Jag har aldrig varit där tidigare och det var en utmaning att komma till rätt ställe, det finns ingen som helst logik i alla dessa individuella hus. Men slutligen hittade jag rätt i alla fall och fick vänta en stund i väntrummet innan det var min tur. Läkaren som tog emot såg ut att vara 12 år gammal men trevlig var han i alla fall. Han verkade lite överrumplad över mitt rättframma, energiska sätt men var strax med på noterna och skojade och blev lite mer personlig i sitt sätt mot mig. Efter en titt på mina stora, läskiga halsmandlar konstaterade han att det var lika bra att ta bort dem, precis så som jag hoppats alltså. Han undrade vad jag hoppades med att ta bort dem och jag förklarade att jag hoppades på lättare andning och därmed bättre kondition och att målet nog var att kunna springa ett helt lopp, till exempel Tjejmilen eller/och Tjurruset, men det ligger nog en bit in i framtiden. Operationen blir om 2-3 månader och läggs alltså till en redan innan galet stressig vår. Hur ska jag hinna med allt plus 2 veckors sjukskrivning?

På vägen hemåt stannade jag på Möllers Bil i Uppsala för att titta på ny bil. Jag har bestämt mig för att Audi nog är min typ av bil och nu skulle jag se vad som fanns.
Jag blev väldigt väl bemött och fick precis den hjälp jag behövde och slutligen fick jag en nyckel till en Q3 och körde iväg på en testtur. Först åkte jag på lite mindre vägar med lite småköer och grejer sen kom jag på att det kanske var lämpligare att testa bilen på motorvägen eftersom han sagt att den var så stadig, särskilt där andra bilar har problem som till exempel snösträngar i lite högre fart. Jag råkade köra åt fel håll på motorvägen, jag hade bestämt mig för att köra norrut eftersom jag fått för mig att det fanns fler avfarter ditåt, men plötsligt var jag på väg söderut och var tvungen att köra hela vägen till Knivsta-avfarten för att kunna åka tillbaka. Men jag fick i alla fall känna på bilen ordenligt och den var precis så skön att köra som han sagt. Det är en SUV-modell men så pass låg att man ändå inte behöver klättra in i den och det gillade jag. Ja, sanningen att säga blev jag nog lite kär faktiskt. Jag tittade även på en A4 men just då hade de ingen jag kunde få provköra så det ska jag göra en annan dag innan jag bestämmer mig. Q3-an är så pass dyr däremot så om jag vill ha lite extrautrustning så blir den nog för dyr.
När jag kom hem eldade jag, tog ut julsakerna i förrådet och lade dem bara på hög, städa får jag göra i vår. Sen flyttade jag granen från verandan och sopade där, Judas drar ju in barr varje gång han går in genom luckan. Jag lade den på högen med träd som jag ska göra ved av, det är faktiskt lite ved på en gran och det är dessutom det enklaste sättet att bli av med den.
Jag kom plötsligt på att jag glömt att hämta ut klänningarna jag hade beställt, men det kunde vänta någon dag.
Jag tittade på Snobbar som Jobbar och tog det lugnt på kvällen.

Fast jag tror inte att det är sant faktiskt

På fredag morgon försov jag mig nästan en hel time och jag som skulle på uppföljningsbesök på Danderyds Sjukhus! Jag tog en snabb dusch och åkte hemifrån så fort som möjligt och var på parkeringen den tid jag egentligen skulle vara inne på besöket. Som tur var fanns det gott om parkeringsplatser och jag kunde till och med parkera vid automaten så det gick fort att betala. Sen struntade jag i att gå och betala innan och bestämde mig för att gör adet efteråt, så jag hystade iväg mot hissen som är nästan helt omöjlig och där fick jag vänta ett tag. När jag väl kom upp till avdelningen sitter det lappar uppsatta att de har flyttat... Men varför skriver de då den här avdelningen på kallelsen som jag fick för 4-5 veckor sedan?
Två gulliga sköterskor sa åt mig att det bästa var att prata med informationen för att hitta till rätt avdelning, de hade svårt att förklara för mig.
Strax senare var jag på väg från informationen till avdelningen och precis när jag står i hissen där så ringer sköterskan jag skulle träffa... Jag skällde lite på henne och sen gjorde vi det vi skulle istället. Enligt henne har jag gått ned 11 kilo sedan jag var där för ett år sedan och såvitt jag vet är det INTE sant. Vad jag ka se har jag i bästa fall gått ned 5-6 kilo, men det är i alla fall mer än vad jag trodde att det var, så det var ju trevliga nyheter i alla fall. Dessutom hade mitt midjemått gått nedd runt 10 centimeter eller nåt. Jag kan också minska mitt tablett (vitaminer och mineraler) med en tablett per dag eftersom Folacinet låg högt, annars såg allt jättebra ut och det gjorde också blodtrycket, fast det har det ju faktiskt alltid.
När jag kom till jobbet blev det stressigt, men tack vare att kollegan J gjorde det han kunde för att fixa sin del av det som skulle gå väldigt effektivt och kvickt så kunde jag gå hem bara 30 minuter senare än vad jag hoppats och då med gott samvete, allt som skulle ivg hade gått iväg. När jag kom hem sov jag middag, jag äslakr fredagar, jag har sällan nåt planerat och jag kan vila och lata mig lite och jag är så jäkla trött just på fredagar.
När jag vaknade till liv igen städade jag upp i huset och dammsög och bytte lakan också, sen kände jag mig nöjd med mig själv och skalade vit sparris som jag kokade och serverade med Hollandaisesås och lufttorkad skinka.
Det låter godare än vad det var, jag kokade inte sparrisen länge alls, men det var i alla fall för länge, den blev lite vattnig. Det var i alla fall helt okey.
Sen började jag titta på den nya säsongen av Bones som just kommit, fredagslyx.

Men då vänder jag fanimej

På torsdagsförmiddagen var jag till läkaren för att få remiss att ta bort halsmandlarna och det fick jag. Men läkaren var skeptiskt till om det skulle gå med på det, de är väldigt restriktiva med det tydligen. Själv kan jag ju tycka att det borde vara enklare att få en sån operation än en Gastric By pass som var och varannan människa faktiskt får nu, men så är det tydligen inte. Han sa att jag inte skulle berätta om alla problem jag har, som till exempel att mat fastnar på dem och irriterar mig till hosta, eller att de gör ont och luktar illa. Vad jag skulle trycka på var främst mina andningsproblem och han udrade hoppfullt om jag kanske snarkar också? Men det vet jag ju inte, jag bor ju ensam nu för tiden. Förr gjorde jag ju det, men flera av mina kompisar har sagt att jag inte gör det längre. Ju som ju störts väldigt av mina snarkningar tidigare störs nu istället av att jag är så pass tyst, hon är van att jag låter och nu undrar hon ibland om jag dött i sömnen...
Nåja, remissen är skickad, vi får väl se vad som händer, i värsta fall får jag väl betala själv men det bär emot när man faktiskt har ordentliga skäl till operation.
På eftermiddagen kom den andra läkaren från kliniken till jobbet för att ge oss influensavaccinationer. Själv får jag inte längre ta dem, eftersomjag fått allergiska reaktioner emot dem tidigare. Första gången fick jag en röd kloande fläck stor som en femkrona, året efter täckte fläcken hela området under plåstret, året efter det ett område stor som en handflata, sista året jag tog vaccinationen var det som ett brett, varmt, rött och kliande band runt hela armen som stod ut 0,5 cm ungefär. Själv tyckte jag ju att jag visste vad det var och var inte särskilt bekymrad, men mina kollegor insisterade på att jag skulle visa det för läkaren. När jag åkte ned dit blev han så imponerad att han fotade min arm och sen kallade han på syster så att hon skulle få se också. Sen sa han att jag absolut inte skulle ta fler influensavaccinationer eftersom reaktionen blev större för varje år. Det konstiga är ju att det ska vara folk överkänsliga mot ägg och fjäderfä som kan ha reaktioner mot vaccinet och hittills har jag inte märkt nåt av det.

På eftermiddagen var det dags för Grekiskalektion och jag hade verkligen ingen lust alls, jag drog mig för att sitta i kö och det dessutom utan bilstereo och jag var så trött att jag var nästan vinglig. Men efter att ha smsat med Ju och hon gett mig dåligt samvete för att jag inte ville göra detta för mig själv och lära mig grekiska så satte jag mig i bilen och hamnade på motorvägen mot stan, utan något direkt beslut i den riktningen. Men när jag precis passerat Sollentunaavfarten blev det tvärstopp. Jag satt där och udrade varför men eftersom jag inte hade tillgång till radio och därmed trafikrapporter så hade jag ingen aning om vad som var på gång. Jag pratade med kollegan C i telefon eftersom jag antog att han var på väg hem och hade radion på men inget hade sagts där. Slutligen ställde jag mig istället i kö till Kistaavfarten då jag insåg att jag aldrig skulle hinna i tid till lektionen i alla fall. Vid samma tid som jag absolut senast måste passera Järvaavfarten för att hinni i tid till lektionen kom jag jst av motorvägen i Kista och vände hemåt igen. Sen när jag börjar närma mig Väsby är det kö dit också! Men jag lyckades ta mig av vid Breddenavfarten utan några större problem och körde en omväg hem.

När jag kom hem var jag inte längre lika trött och matt, det kändes nästan som om kroppen hade försökt att varna mig för de ovanligt långa köerna genom att inte tycka att jag skulle åka. Nu satte jag igång med disken, tvätten, jag vattnade blommorna och sen dammsög jag också. Jag trivs så mycket bättre när det är fräscht hemma och alla måsten är klara. Problemet är bara att det alltid finns något måste kvar som jag inte hinner med och därför aldrig riktigt kan slappna av.

Sen stekte jag upp potatisen som blivit över från dage innan och en biff och så gjorde jag en påse bearnaisesås och ägnade resten av kvällen åt min nya Criminal Minds-säsong och lite läsning. Men jag som varit så matt och trött på eftermiddagen kunde bara inte somna och somnade inte förrän klockan 6 på morgonen.