Den delen hoppade jag över

5/3 På torsdagen var det dags för brandskyddskurs på jobbet. Vi hade redan tidigare blivit indelade i två grupper och för mig var det eftermiddagen som gällde, det gjorde ju att jag fick en hel del gjort på förmiddagen och kunde koncentrera mig på kursen ordentligt.
Det här var en repetition, vi har brandkurser med jämna mellanrum för att vi inte ska glömma viktiga saker. En del saker är egentligen rätt så självklara för en någorlunda intelligent människa, men det är mycket lättare att komma ihåg om man får en lättfattlig förklaring om varför det är som det är. Den bakgrundsinformationen gör ju att det blir ännu mer logiskt och påminner en dessutom om saker man redan har lärt sig tidigare. Vi brukar också se över våra rutiner och lokalernas uppmärkning och brandutrustning med instruktören före kursen för att se om vi behöver ändra något eller om det är något som fallit bort under tiden sedan den tidigare kursen.
Den teoretiska delen av kursen är väldigt intressant och den praktiska brukar vara rätt kul den också. Jag var med och testade att släcka med kolsyresläckare men bad att få slippa den delen då man skulle släcka en dummy med hjälp av en brandfilt eftersom jag inte hade lämpliga kläder att stå på knä utomhus med. Det gick bra eftersom jag gjort detta tidigare. Istället agerade jag fotograf och förevigade mina kollegors släckningar.

Där satt vi och väntade på varandra på olika våningar

3/3 På tisdagen skulle jag möta upp med kollegan K i Sollentuna centrum för att få mjölkskummaren, hon hade ju semester men eftersom hon hade ett ärende där så kunde hon möta upp. Hon sa att vi skulle ses på en viss våning och utanför någon typ av inredningsaffär. Jag var där i god tid och använde den tiden för att gå igenom hela den våningen för att komma på vilken butik jag skulle vänta vid. Den enda butik som jag tyckte kunde vara rätt var Granit tror jag... Där satt jag och väntade och till slut började jag undra vart hon tagit vägen. Sen kom det ett par gamla damer och satte sig på bänken mittemot mig, de ligger väldigt nära varandra så jag förstår inte varför de behövde sitta just på den sidan. När ett helt gäng till dök upp (de skulle tydligen på studiebesök hos kommunen) så blev det så trångt mellan bänkarna att jag kände mig väldigt trängd, en av damerna stod med rumpan precis vid mitt ansikte, konstigt beteende kan man tycka...
Efter en timme med upprepade försök att nå K på telefon så gav jag upp och åkte tillbaka till kontoret, väldigt besviken.
Det visade sig senare när hon slutligen besvarade mitt mail att hon stått på en annan våning, den jag satt på var den hon sagt till mig, tydligen hade hon kommit på att hon angett fel våning men väntade utanför den enda inredningsbutiken på den våningen och telefonen hade hon inte tagit med sig... Hon hade väntat i 45 minuter en bit ifrån där jag väntat i en timme.
Nåja, jag får väl vänta till på måndag, det lär jag inte dö av.

Sånt ser man inte i svenska skyltfönster

27/2 På fredagen vaknade S tidigt och jag som är väldigt lättväckt vaknade så snart hon gick upp och smet in i duschen. Hon försökte vara tyst och det funkade för K, men jag som inte är van att ha andra människor i sovrummet är det nog en annans sak för. Jag somnade dock om lite grann och slumrade medan hon stod i duschen.
Vid 9 knackade det på dörren, det var vår frukost som kom. De hade ingen matsal så frukosten serverades till rummet. Nu var det förvisso inte en särskilt imponerande frukost, det var en croissant och kaffe... Men den smakade i all fall bra och det räcker ju för mig som frukost, det var värre för S som var vrålhungrig även efter frukosten.
K hade fixat en karta och sa vartåt vi skulle, det blev fel, sen var det jag som gav mig på navigeringen och det blev fel... Jag har aldrig misslyckats att följa en karta och inte ens då vi bestämde oss för att följa solen snarare än gatornas riktning så blev det i alla fall fel... Vi vet fortfarande inte hur vi misslyckades gång på gång, vi är rätt intelligenta allihopa och jag och K är rätt tekniska också.
Vi bestämde oss tidigt för att gå in i alla affärer som någon av oss var intresserad av och det gjorde vi.
Vi var bland annat in på Sephora för min skull och där försökte de sälja parfym till mig och slutligen var jag tung i huvudet efter alla luktprover, S och K mådde så dåligt av alla dofter att de till och med gick ut efter ett tag. Själv köpte jag en brynpenna med borste och lite andra saker.
Sen var vi inne på Nespresso-butiken och jag har inte riktigt förstått vad det går ut på så jag ville se om det var något för mig eller inte. S förklarade en massa för mig eftersom hon har en Nespressomaskin. Vi fick också provsmaka kaffe. De förklarade för oss att de inte fick servera mjölk däremot, jag antar att det räknas som livsmedel men att inte kaffe gör det.
Eftersom vi bara precis börjat v¨r dagsutflykt så bestämde vi oss för att köpa maskinen dagen efter istället så att jag inte skulle behöva bära den hela dagen.
Det var soligt och vackert väder, men så fort man var i skuggan så var det riktigt kallt! Jag hade bara en huvtröja på mig och det var jättebra i solen, men när vi satt ned för att äta lunch så frös jag jättemycket. Som tur var hade de gasolvärmare på sin uteplats så den fick jag precis bakom mig och det hjälpte lite.
När vi kom till Fontana di trevi visade det sig att den var helt inbyggd i byggnadsställningar och torrlagd för renovering. De hade preparerat en liten gångbro som man fick gå förbi fontänen på, de släppte på ett gäng lite då och då och man fick inte stanna någonstans för att det inte skulle bli kö.
Nedanför spången satt det folk och jobbade med små, små putsmaskiner och tog bort kalkavlagringar antar jag. Tufft jobb, men jag gissar att det också kan vara väldigt meditativt.

Det var vakter och poliser precis överallt i stan, till och med kravallpoliser med full mundering. Vi undrade varför det var så men fick inget svar förrän dagen efter. Vissa av vakterna vid byggnader såg rätt roliga ut i sina uniformer, medan andra var riktigt stiliga och jag märkte att jag inte var ensam om att spana in poliserna som stod i grupper överallt. De var mycket avslappnade och skrattade sinsemellan, det gjorde ju att vi inte var så oroliga vi heller.
Någonting man inte ser i Sverige är till exempel butiker helt dedikerade till att sälja religiösa kläder och verktyg... Det finns flera stycken såna i området vi gick igenom, det ser så sjukt ut att se de där frockarna i ett skyltfönster!
Det finns också många hästdragna droskor överallt och det var uppfriskande att se att de flesta var omskolade travhästar som såg väldigt välskötta, friska och glada ut. De verkade gilla sitt jobb och tog chansen att sova en stund när de inte behövde jobba. Jag såg flera kuskar pyssla om hästarna och lägga på dem täcken framåt eftermiddagen när det kallnade på och det syntes att de litade på och tyckte om varandra, kuskarna och hästarna.
Synd egentligen att det inte finns en sån marknad i Sverige, så kanske många travhästar kunde få en andra chans efter att de gjort sitt på travbanan. Dessa hästar var i perfekt hull och välmusklade och blanka, som sagt, uppfriskande!

Strax innan det mörknade var vi framme vid Colloseum, vid det laget hade vi gått ungefär en mil enligt S stegräknare på mobilen och en hel del av det var för att vi gått vilse så mycket. Men jag hävdar att det är genom att gå vilse, man lär sig att hitta i en ny stad. Det var vad jag gjorde första gången i London och där hittar jag nu nästan bättre än i Stockholm.
Vi bestämde oss för att ta en taxi tillbaka till hotellet eftersom vi var trötta och det snabbt blev mörkt.
När vi kom tillbaka snyggade vi till oss och tog en promenad och letade efter någon trevlig restaurang. Vi hittade en som hette da Cesare och det såg väldigt dyrt och fint ut, vi hade kommit överens om att vi skulle äta fint och gott åtminstone en kväll i Rom och det visade sig vara ett mycket bra val av restaurang, alla var väldigt nöjda när vi gick därifrån.
Klockan var inte jättemycket när vi gick tillbaka, men alla var helt slut och ville bara sova.

Tre amigos åker till Rom

26/2 På torsdagen var det stressigt på jobbet, men det var också väldigt hög stämning i fikarummet eftersom alla skulle vara lediga på fredagen. Ett gäng skulle till syrran på pysseldag, men jag och två kollegor K och S hade bestämt oss för att åka till Rom istället!
Framåt eftermiddagen fick vi skjuts till Arlanda av vår kollega O, när han släppte av oss och hjälpte oss att få ut väskorna ur bilen så märkte han upp dem med hemgjorda bagagetaggar, det gav oss ett skratt.
Det tar längre tid än man kan tro att ta sig till Rom, det finns nämligen inga direktflighter från Arlanda, i alla fall inga vi kunde hitta.
Vi var tvungna att mellanlanda i Frankfurt på vägen dit men det var bara någon timmes väntan där så det gick rätt fort. Första flighten lyckades vi komma bredvid varandra men inte den andra. K som satt i mitten hade det bra och vände sig ju åt än den ena än den andra sidan för att titta på oss och prata. Jag och S däremot gick av planet med väldigt ömma nackar eftersom vi suttit vända åt samma håll hela tiden.
När vi kom till Rom så stod hotellets egen chaufför och väntade på oss med mitt namn på en skylt. Jag hade frågat dem hur man enklast tog sig till hotellet och de svarade att de kunde skicka en chaufför till samma pris som en vanlig taxi och det lät ju rimligt och enkelt.
Det tog ett bra tag att komma till hotellet och väl där var klockan runt 23, tjejen som var ansvarig för hotellet kom dit och gav oss nyckeln och checkade in oss. Det var egentligen inget riktigt hotell visade det sig... det var 3-4 rum i en stor lägenhet. Eller alltså, det var ju omgjort till hotell och de hade en liten, liten reception, men den var sällan bemannad, det var den bara om någon skulle komma eller gå.
 Vårt rum hette Anita och där fanns en dubbelsäng, en våningssäng, ett litet men fräscht badrum och en tavla av Anita Ekberg så jag kände mig rätt hemma! Sängarna var stenhårda och rummet var inte jättefint och det var trångt, men det var rent och snyggt och jag skulle kunna tänka mig att bo där igen om jag ville bo på lågbudgethotell. Det kostade oss vardera knappt 100 euro för tre nätter.
 Så snart vi fått in väskorna skyndade vi oss ut för att se om det fanns någonstans vi kunde få något att äta. Det visade sig finnas ett ställe inte så långt från hotellet som serverade pizza och pasta bland annat trots att det var sent. Det smakade helt ok och pastan var hemgjord. Jag åt Carbonara och var nöjd, fast det blev mycket över, det fanns kylskåp på rummet men ingen micro vad vi hade sett. Det fanns inga gemensamma utrymmen där det skulle kunna finnas.
Vi bestämde att K och S skulle dela dubbelsängen, de är båda gifta och vana att sova bredvid någon, jag känner mig inte riktigt bekväm med det längre tyvärr.
De andra somnade som klubbade sälar och själv låg jag vaken ett bra tag. Jag hade inte tagit med mina sömntabletter ut och det tog ju ett tag för dem att verka. Sen vaknade jag ganska många gånger under natten för att sängen var så hård att min korsrygg gjorde jätteont. Det blir som en typ av kramp i den och det blir svårt att ens vända sig till slut. Ändå var min säng den mjukare av dem...

Han blev riktigt bortskämd den dagen

9/2 Mamma och pappa hade lånat Turre över helgen, deras schäfer dog ju för ett pr månader sedan och pappa ville ha en ursäkt att gå ut och gå i det fina vårvädret som skulle komma under helgen. Jag tror att Turre fyller år den 7 februari, jag har aldrig koll på sånt. Men nu när han fyllde så mycket som 12 år, det är det äldsta någoon av våra hundar har blivit på ett tag nu, eller kanske var syrrans över 12 när han dog? Jag är osäker, men för mig var det värt att fira att han klarat sig längre än min förra älskling, Zorro. Han dog en månad innan han fyllde 11, troligtvis av en hjärnblödning eller hjärtinfakt. Eftersom han aldrig använts i avel såg jag ingen anledning att reda ut vad det var, vad spelar det för roll? Det enda jag brydde mig om var att jag förlorat honom, anledningen var jag inte intresserad av.  Eftersom jag glömt att säga till mamma och pappa att han fyllde år, så firade vi med att bjuda på fikabröd på jobbet och då fick han förstås vara med uppe på fikat också. Det är han ju aldrig annars så han var mycket glatt överraskad när jag sa att han kunde följa med upp. Han var nyfiken på varför och blev ännu mer förvirrad när jag satt och matade honom med en hel bit av kanelbullelängden han hade bjudit sina kollegor på. Han dammsög även golvet och soffan för att se om någon hade tappat något och var i alla fall väldigt glad att få vara med och bli bortskämd av alla. Han for omkring så pass mycket att det var väldigt svårt att få en bild på honom, så ni får hålla till godo med en bild på hans rygg, han tittar just ned på golvet för att se om kollegan K har tappat en bit bulle.

Vi har en del att fira

7/5 På onsdagen firade vi vår kollega A som fyllde 60 år! Hon har jobbat på företaget sedan 1983 tror jag det är och eftersom jag mer eller mindre är född i företaget då min pappa startade det i källaren när jag var 4 år, så har jag också känt A sedan hon började jobba hos oss. När min mamma skulle vara någonstans under eftermiddagen och inte vara hemma när vi kom hem från skolan så brukade hon säga. -Jag är inte här när du kommer hem, men de andra är nere i fabriken om du blir rädd eller så.
Jag brukade då gå ner till fabriken för att slippa vara ensam och redan då hade jag hög arbetsmoral och tyckte inte om att titta på när andra jobbade, så jag brukade be E som var produktionschefen om ett jobb enkelt nog för att jag skulle kunna göra det och så gjorde jag det väl och fick sällskap på köpet.
Vi upptäckte dock inte varandra som vänner förrän för runt 10 år sedan antar jag... eller 15, jag vet inte säkert.

Uppvärmning inför långflygningen imorgon

16/4 På onsdagen vaknade jag återigen med båda mina håriga killar i sängen. Det är svårt att veta hur man ska ta sig upp utan att stör dem. Vad gör man inte för sina husdjur? Slutligen var jag tvungen att ta mig upp för att gå till jobbet i alla fall och med tanke på att både Judas och Turre låg kvar så kan de inte blivit så väldigt störda.
Denna dag var uppdraget att flyga ned till ett möte i Malmö. Det var jag och kollegan M som åkte dit. Det var soligt och fint i Malmö så när vi kom dit så ringde jag min kontakt och eftersom deras kontor är på flygplatsen så tänkte vi att vi skulle ta en promenad dit. När jag böjde mig ner för att hitta något i min handväska precis när han svarade på mitt samtal så svartnade det plötsligt för ögonen på mig och jag svajade till, så jag satte mig rätt ner på trottoaren fort som sjutton för att inte ramla och slå mig om jag svimmade eller så. M tittade förvånat på mig och när jag lagt på luren så förklarade jag förstås vad som hänt. Nu var skallen helt normal igen men så fort jag tittade nedåt så snurrade det som sjutton igen. Jag lät helt enkelt bli att göra det...
Det var i alla fall en trevlig promenad i det vackra, soliga vädret och vi hade ett bra möte och promenerade sen tillbaka till terminalen där vi hade gott om tid att äta lite middag innan vi flög hem igen.
Jag skjutsade hem M och åkte sen hemåt.
På kvällen satte jag igång att packa och fixa och en del av mina jobbpapper packades också ner, men mitt främsta verktyg är ju datorn, så den tar jag ju med.

Ibland går tiden fort

2/4 På onsdagen hade vi några möten och sen var dagen plötsligt över och det var dags att åka vidare till London. Min kollega ville iväg så fort som möjligt så jag kände mig stressad och kluven. Jag ville ju att han skulle få komma till London i tid att åtminstone kunna äta en middag i god ro. Men jag ville inte smita iväg från det sista som vi i kommittén skulle göra för att avsluta allt. Vi var inte de enda som i slutänden hastade ut genom dörren utan att säga hejdå ordentligt. K och hennes kollegor fick göra samma sak eftersom det plötsligt blev bråttom för dem också. Jag sa hejdå till dem som var i närheten och sen tog jag och D en taxi till stationen och kom iväg till London. Nu hade jag varit i Bristol ännu en gång utan att ha sett mycket. Alla pratade om en vacker bro som finns i Bristol, men den missade jag även denna gång. Fin som sjutton är den på bilder i alla fall...
När vi kom till London gick vi och åt middag och sen tog vi en promenad runt Soho och West End och tog en relativt tidig kväll.

Det är nog avkoppling för dem

31/3 På måndagen fortsatte vårt arbete med förberedelserna och det dök upp folk lite då och då och sa hej till oss när de anlände.
Vi som jobbar i kommittén är vänner sedan länge och stämningen är avkopplad och lätt. Det skojas en hel del och skrattas. Den här dagen hade en av tjejerna sagt att hon behövde schampo och balsam och jag hade förklarat var Boots låg. På eftermiddagen gick två av killarna ut för att handla lite extragrejer vi behövde till skrivarna och råkade snubbla över en lågprisbutik. Som ett skämt hade de köpt 1 liter schampo och 1 liter balsam till henne, de kostade runt 10:- tillsammans! Inget som en tjej som är rädd om sitt hår skulle våga använda alltså.
Vid 15 ungefär så var allt utskrivet och klart och då lägger vi upp allt i högar på borden och så går vi i rad runt, runt borden, tills alla högar är slut och vi har runt 120 pärmar med papper istället.
Det är lite lustigt och ovanligt kanske att just dessa personer gör den typen av arbete och jag tror att det är en form av avkoppling för dem att göra något de inte gör annars. Nästan alla som är med i kommittén är väldigt högt uppsatta i sina respektive företag, många är höga chefer i företag som omsätter många miljoner varje år. De är alltså väldigt kompetenta, smarta människor och denna helg varje år så går de runt ett bord och samlar ihop papper till pärmar.
På kvällen hade vi en mottagning och en form av välkomnande med drinkar och en massa snack. Jag ansträngde mig för att dricka lite vin och som vanligt slutade det med att jag hade migrän och var tvungen att ta en spruta inne på toaletten. När det värsta hade lagt sig var vi en grupp på 20-30 personer som traskade iväg för att hitta någonstans att äta. Det blev ännu ett långbord, men nu med våra andra kollegor, min kollega D hade bland annat kommit och några av mina kunder/vänner hängde också på.
Jag brukar be om min kompis D's kavaj när jag fryser och han hade påpekat tidigare på kvällen att vi umgåtts i över två dygn och att jag fortfarande inte bett om den. Men denna kväll behövde jag den verkligen, det regnade och var kallt när vi skulle gå. D är ganska stor och förr passade hans kavaj mig ganska bra, men nu för tiden badar jag i den!

Det borde ingå i en mans grundutbildning

10/3 På måndagen hämtade jag upp en av våra engelska leverantörer på Arlanda och efter att jag kört honom till hotellet för att checka in så åkte vi in till Stallmästargården och mötte upp min chef för en ttrevlig middag. De har bra mat på Stallmästaregården och de är väldigt trevliga och servicen är bra. Vi åkte hemåt direkt efter middagen och när jag lämnat P på hotellet åkte jag hem och gick och lade mig direkt. Det skulle bli en riktig heldag nästa dag.

Förresten, inlägget på bilden hittade jag någonstans och precis denna poäng försökte jag få en man att förstå i helgen på Dubliner. Jag tror att det vore nyttigt för alla män, även straighta män att någon gång gå på gayklubb och kanske inse hur hotande de själva kan vara. I min mening är många män alldeles för aggressiva i sitt intresse av en kvinna oh det kan kännas mycket obehagligt, särskilt om han tror att ett nej betyder; "try harder"

Äntligen är den tillbaka, nu kan jag andas ut

6/3 På torsdagen tog jag mig äntligen tid att få min gamla, goda ringsignal tillbaka på telefonen. Den har bara fallit ur telefonen på något vänster, tillsammans med musik och bilder, men inte alla...
Det jag har som ringsignal är min gudson A´s skratt när han var 10 år gammal. Jag bad honom skratta och så spelade jag in det. Det är ett hjärtligt gapflabb och man blir glad när man hör det. A har fyllt 19 i år, så jag har alltså haft denna ringsignal i 9 år! I några av de åren har även hans mamma haft den signalen. Det spelar ingen roll hur stressad jag är, ringer min telefon blir jag inte det minsta stressad och den signal jag varit tvingad att använda under några veckor gör att det kryper i ryggraden och den gör mig stressad även när jag inte har något att göra, det är själva signalen i sig som gör det. Dessutom har alla mina kollegor samma jäkla signal så man blir förvirrad också.
Innan jag gick och lade mig slängde jag ner några revbensspjäll i min crockpot, hällde lite salt och en flaska BBq-sås över och ställde in timern på 9 timmar. Sen kan jag äta riktigt möra, fina revben till middag imorgon.

Det finns alltid någon ursäkt för att fira

28/2 På fredagen ville jag och kollegan O ha fikabröd till förmiddagskaffet. Jag handlade fikabrödet medan han funderade på vad vi skulle skylla på. Han googlade och hittade ett skäl att fira, det finns alltid skäl, man måste bara hitta det!
På eftermiddagen gick alla kollegorna ut för en öl. Själv behövde jag åka hem för att ta det lugnt ett tag först och jag hade en del saker jag behövde göra hemma också. Men senare på kvällen gjorde jag mig i ordning och mötte upp dem nere i Väsby och vi hade en riktigt trevlig kväll!
Vi är väldigt olika allihopa och åldrarna varierar också massor, men en sak har vi gemensamt och det är att vi är kul och snälla människor!

Klänningens första och sista chans?

19/12 På torsdagen började jag tidigt eftersom det var dags för jullunch med jobbet och allt tar minst dubbelt så lång tid för mig just nu. Alltså skulle jag i god tid duscha, sminka mig, klä mig och ta mig till Stallmästaregården och allt det till lunchen klockan 11.30. Brorsan ringde och undrade om jag tänkt köra bil dit och om jag kunde komma förbi och hämta några av mina kollegor på vägen? Jodå, sagt och gjort, ja hämtade upp 3 kollegor och körde in. Attans vad svårt det var att hitta in dit nun när de bygger överallt, som tur var hade A varit där tidigare och trodde att hon visste hur vi skulle åka, annars hade jag definitivt inte trott att det var en väg man fick köra på. Det såg mer ut som en byggväg eller enkelriktad väg, men det var den som gällde, det hade jag aldrig vågat gissa. Jag hade tagit en klänning som inte var ny, men som jag inte har kunnat använda tidigare för att benen såg så bubbliga ut, nu satt den snyggt och det var sista sucken på den kan man tycka den är redan på gränsen till för stor. Men jag kände mig rätt fin i alla fall och hade stövlar till det och det kändes juligt.
Trots att jag var helt slut när jag kom hem så pyntade jag julgranen med
systerdottern på kvällen. Hon kom över för middag och satt sen mest som stöd medan jag pyntade. Jag tycker att sånt är så fruktansvärt jobbigt och tråkigt, det blir alltid bättre om någon bara är med, det spelar ingen roll om de bara tittar på.

Julväder?

13/12 På luciamorgon var tanken att jag skulle gå upp tidigt och ha luciafika med mina kollegor så som är tradition. Det är så mysigt att ta lite extra långt fika med bullar och pepparkakor, sitta och kura i mörkret med ljus och kanske lite Luciatåg på i bakgrunden på TVn. Sen att man får lite ont i magen av att äta kakor och bullar till frukost det hör liksom till och så ska det vara. Men... jag försov mig och med mina ömma armar och ben är det väldigt svårt att skynda sig, så jag insåg att loppet var kört för morgonfika, så jag siktade istället in mig på förmiddagsfikat vid 9.30.
Sagt och gjort, jag var där i tid och alla var faktiskt väldigt glada att se mig, så det kändes bra att vara där en stund.
När jag ändå var på plats så kollade jag upp några saker som jag oroade mig för under min sjukskrivning och sen var jag helt slut och åkte hemåt.
Jag har verkligen ingen julstämning alls, jag tror faktiskt inte att det har så mycket med vädret att göra som med det faktum att jag är hemma ensam större delen av tiden. Det är två veckor kvar till julafton och jag har inte sett något julpynt eller hört några julsånger eller nåt sånt, förvisso har nog vädret inte hjälpt speciellt mycket heller.
När jag kom hem vilade jag en stund och sen satte jag en bröddeg och sen var det dags att ringa in till telefonmöte i jobbföreningen.
Efter någon timmes möte var vi klara och sen ägnade jag resten av kvällen till att sitta i soffan och titta på Bones-avsnitt och ta det lugnt.

Egentligen ser armarna mycket värre ut

5/12 På torsdagen hade jag smsat pappa för att be honom att komma och ta in ved åt mig, men sen hörde S av sig och tänkte komma och hälsa på, så jag frågade om hon kunde hjälpa mig med ved så att pappa slapp åka över bara för att göra det och det gick hon med på snäll som hon är.
Tyvärr såg pappa inte mitt sms som skulle återkalla min önskan om hjälp, så han dök upp trots allt och då tog han in veden när han ändå var på plats.
På eftermiddagen ringde det på dörren och det visade sig vara fina blommor från mina kollegor och en önskan om snabb återhämtning, det känns alltid bra att ha fina kollegor, även när man inte är på plats, himla gulligt av dem!
Senare kom S förbi som överenskommet och jag hade gjort en matlåda till henne eftersom min överflödsenergi denna dag räckt till storkok av mat som inte fick plats i frysen. Hon fick alltså en matlåda och jag fick sällskap en stund, vinn-vinn situation!
Mina armar ser förskräckliga ut, men ändå är de bättre nu än för ett par dagar sedan och på bilder blir det så ljust att det inte alls ser lika vidrigt ut.
För övrigt fick man idag veta genom media att Nelson Mandela dött, tråkigt förstås, men han hade ett långt liv och blev 90 år gammal tror jag.

Sånt kunde jag aldrig göra förr

4/10 På fredagen var det åter dags för kontorsarbete. Jag skulle ha ett möte med min kollega J och han hade skadat sitt öga utan att veta hur det gått till, troligtvis ett hål på hornhinnan. Det gjorde väldigt ont och när man har ont i ena ögat tåras ju även det andra och det är svårt att se alls. Till lut tröttnade jag på att ha möte med någon som blinkade, grät och tog sig för ögat hela tiden och gick och hämtade plåster och så tejpade jag igen hans öga åt honom och det hjälpte faktiskt. Senare på dagen åkte han in till läkare för att kolla så att det inte var något farligt och det var det som tur var inte.
På kvällen skulle jag och en annan kollega på cowboyfest hos en kund på Bromma Flygplats, de hade en årlig kräftskiva förr och efter några års uppehåll satte de igång igen för ett par år sedan, men det brukar vara medan jag är på min USA-resa så jag har inte kunnat gå, min kollega M har också haft annat för sig. Det här var alltså första gången på flera år som vi varit på plats. Det visade sig att det är viktigt att synas på såna ställen, folk tycktes tro att vårt företag inte fanns kvar för att vi inte haft tid att komma på ett tag... sanningen ligger ju långt därifrån, det är snarare tvärtom.
Jag hade min kängurskinnhatt, jeans, vit skjorta och min långa lackappa på mig och jag fick flera kommentarer om att det var en bra look för en cowboyfest. Däremot var det inte en enda käft som kände igen mig trots att jag känt dessa människor i nästan 20 år och dessutom faktiskt dejtat en av dem för ett gäng år sedan...
Förvisso är jag ju mycket smalare än förr, men jag ser väl fortfarande ut som jag, eller?
De hade en sån där rodeotjur och M hoppade upp först och sen var det min tur. Jag var mer rädd för att göra bort mig genom att inte ta mig upp, än att jag skulle ramla av, för det gör ju alla.
Det tog två försök, men upp kom jag slutligen. Det fnns en liten repstump som man kunde hålla sig i och tanken är att man ska hålla med bara en hand och hålla balansen med en andra. Men jag har svaga händer, troligtvis på grund av mina veka handleder och jag bara gled på repet hela tiden och var tvungen att ta andra handen till hjälp för att ta nytt tag flera gånger. Jag satt inte kvar särskilt länge men var glad att jag kan komma upp och göra sånt nu för tiden, hur det gick spelade ingen större roll för min självkänsla i jämförelse.
Jag gjorde förstås illa mig lite när jag flög av, det kommer att bli blåmärken till imorgon, men lite blåmärken kan jag leva med. Det visade sig en av folks kommentarer att jag var första tjej upp på tjuren och det var tydligen märkvärdigt och modigt så jag fick flera komplimanger för det.
Vi hade en trevlig kväll och maten smakade väldigt bra, mitt enda problem var liksom ofta annars, att det inte fanns så många alkoholfria alternativ för oss som inte gärna dricker. Mitt huvudsakliga skäl till att inte dricka är att jag inte tycker om smaken av alkohol, det innebär ju att jag inte gärna vill ha alkoholfritt vin eller -cider heller, i min mun smakar det nästan lika mycket alkohol som de andra. Men det var det och lightläsk som fanns så jag fick stå i toakö för att hämta små glas med vatten hela kvällen.
Men annars var det väldigt trevlig stämning och alla var glada och vänliga. Framåt 1 började vi bli trötta så jag körde hem oss.