En stege har ju inte ens mycket till vindfång

31/3 På tisdagen började seminariet på riktigt och som vanligt började det med en filmsnutt med musik till, samma varje år. Jag vet inte varför, men jag älskar den där filmsnutten! Den är dramatisk och speglar rätt bra vad vi gör alla vi som arbetar med flygsäkerhet. När de efterlyste filmer från involverade företag så fick de mest material från de större företagen såsom Martin Baker, som gör ejection seats och Survitec som bland annat gör flottar och flytvästar. Fast vi lämnade också in en filmsnutt där svenska militären fäller materiel från Hercules med vårt fällningssystem. Jag tycker att filmen är välklippt och att musiken är väldigt stark och för mig ger det känslan av att "nu är vi här igen". Samma film används också precis före vår ordförandes sluttal sista dagen, på eftermiddagen. Något som alla vi deltagare gillar väldigt mycket är när vi får lyssna på en presentation av en slutanvändare och få feedback på hur våra produkter fungerar i skarpt läge. Denna dag fick vi just en sån chans när de informerade oss bland annat om hur skyddskläderna fungerar och vad som kan göras ännu bättre.
På eftermiddagen gick jag ut för att ta en cigg och Schweizarna var där ute samtidigt. Vi småpratade lite när en av hotellvaktmästarna kom ut med en stege och skulle laga undertaket framför hotellet. Det hade blåst något enormt, så kanske hade det gått sönder därför. När han precis kommit upp så att han stod längst upp så blåste det i igen och inte lite! Det var så pass att stegen höll på att blåsa bort trots att han stod på den och man kan ju inte direkt påstå att en stege har mycket till vindfång. Som tur var så var en av Schweizarna K väldigt uppmärksam, jag såg också vad som höll på att hända men jag satt ned på bänken bakom killarna och hade min datorväska mellan knäna för de hade också hållit på att blåsa bort. K rusade iväg och tog tag i stegen sekunden innan den blåste bort och de andra två kom ögonblicket efter och hjälpte till. Jag kunde se hur rädd killen på stegen var, jag vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt med honom om inte de andra var så snabba. De var 3 vuxna, starka karlar och hade stort problem att hålla stegen kvar så pass länge att killen kunde ta sig ner och sen hjälptes de alla fyra åt för att få in stegen genom dörren igen.
Det är svårt att se på bilden hur mycket det verkligen blåste, men senare på kvällen när vi blev upphämtade med bussen för att åka på galamiddagen så såg man spåren av stormen, till och med i centrala München!
När mässan stängde gick jag upp på rummet för att göra mig i ordning för galamiddagen, jag hade ju beställt en galaklänning sydd efter mina mått när jag var i Thailand i januari, men med bara en vecka kvar till mötet så bestämde vår ordförande att det inte passade sig att sätta en så strikt klädkod när det var buffé som serverades. Jag tycker förvisso att det var både lite sent att komma på det och dessutom känns det alltid lite speciellt när folk klär upp sig i smoking uniform eller långklänning. Jag hade på mig en av mina favoritklänningar, den som är vit, brun och svart. Jag kämpade mig svettig medan jag försökte att dra upp dragkedjan i ryggen och nacken och slutligen satte jag helt sonika på mig min rock och gick ned i lobbyn utan att dra upp den. Jag letade snabbt upp S när jag kom ned dit och tog tag i hennes arm och sa bara kort, jag behöver dig, NU och så drog jag henne mot toaletten. Hon bara följde med och verkade inte ens förvånad över mitt beteende och när vi närmade oss toaletten så sa hon bara: Är vi på väg till toaletten? Sen hjälpte hon mig att dra upp blixtlåset och så gick vi tillbaka ut. Ett annat val jag gjort ar att ha stayups istället för strumpbyxor och istället för höfthållare hade jag valt att ha trosor med inbyggda höfthållare. Detta ledde till att jag hade enorma problem hela kvällen, strumporna ville hasa ned hela tiden och då hängde liksom trosorna med och ville åka ned dem med!
Mina kvinnliga vänner hade väldigt roligt åt det när jag berättade varför jag ålade runt i klänningen hela kvällen.
Vi i styrelsen hade bordsplaceringar med namn och även de som skulle sitta med oss för att fylla ut bordet var tydligen utvalda. Själv var jag jättenöjd med placeringen då jag satt mellan två gamla vänner till mig, A och J. A är en stor man med ännu större, varmt hjärta och vi avgudar varandra! Jag fick dessutom chansen att träffa hans fru i London i juni förra året och hon var precis lika trevlig och vi klickade direkt, På min andra sia satt J, vi har jobbat tillsammans i runt 20 år, hans företag gör torrdräkter och vi representerar dem i Sverige då det gäller flygdräkter. Han är en riktig retsticka och vi har alltid kul, men den här kvällen var han extra trevlig och gullig och gav mig en puss på kinden bara sådär plötsligt och jag frågade förvånat vad det var för? Hans svar var att vi har känt varandra så länge och att han tycker om mig, det var väldigt mjukt och ärligt för att komma från honom så det kändes väldigt bra i själen! Förrätterna var inte alls goda, jag smakade nästan alla och ingen av dem var ens ätlig... Men varmrätten var ok eftersom de hade sånt där grisknä som jag gillar, även om det var skivat för att vara enklare att servera och de hade också de där knödeln som jag gillar.
De hade typiskt Bayersk underhållning under middagen, dans iförda lederhosen, musik och vallhorn som man fick prova också och ett klockspel. Jag tycker att sånt är rätt trist och lite pinsamt, men alla andra tyckte att det var toppen så det verkar ha varit ett bra beslut ändå. När själva underhållningen var över så spelade bara bandet för oss och när jag kom in från en tur ut för att röka kom min vän P fram till mig och frågade om vi inte kunde dansa. Jag sa bara: Det är något du behöver veta då, det är att jag KOMMER att trampa dig på tårna, för jag kan inte dansa. Han såg jätteledsen ut och sa att jag var den tredje att säga nej. Men då förklarade jag för honom att jag verkligen inte sa nej, bara varnade honom för följderna. Sen dansade vi iväg trots att ingen annan dansade. Jag känner mig väldigt trygg bland dessa människor så jag tyckte inte att det var jobbigt att de skulle se hur dålig jag var på att dansa. Vi hade bara dansat någon minut och jag kunde inte sluta fnissa över hur himla dåligt jag dansade, då det kommer en kille från sidan, puttar bort P och säger att han tar över... Det var en kille som jag pratat lite med på lunchen och som P tydligen känner. P är världens mest överbeskyddande "storebror" förutom möjligen min grekiska storebror L, de försökte för övrigt att skydda mig från varandra när de råkade träffas en gång i Stockholm... I alla fall så släppt P mig utan minsta protest och gick och tog tag i en annan tjej och fortsatte sin dans med henne. Detta gjorde att jag blev lite extra intresserad av killen jag dansade med, P måste ju ha väldigt höga tankar om honom om han bara släpper mig nämligen. Vi skrattade vidare och sen efter dansen så satt jag mig igen. Men sen senare var det något som utmanade mig att prova vallhornet och jag vet ju sen tidigare att jag brukar vara rätt bra på att få ljud ur dem, det märkte jag redan när jag var runt 9 år och var med familjen på Skansen och fick prova att blåsa i ett sånt. Jo, jag fick fram ett ganska starkt ljud även denna gång även om det förstås inte lät bra, men tyvärr var det nog ingen som tog en bild på mig, men ni får se en bild på S när hon provade.
Vid mitt bord körde de sittande dans och till slut var alla vid bordet engagerade i att vifta med armarna och larva sig, även jag! Även på dansgolvet hade det blivit fler par som var uppe och dansade efter att jag och P börjat.
När jag gick ut för att ta vår chartrade buss tillbaka till hotellet visade det sig att den redan gått, men jag hade tur och tre av killarna i vår grupp skulle tillbaka till hotellet de med och jag fick åka med i taxin, jag hade inga kontanter.
Sen samlades alla i hotellbaren men mina vänner hade gått och lagt sig nästan alla så jag tänkte göra detsamma, men då kom killen jag dansade med tidigare fram till mig och vi snackade en stund innan jag gick upp.

Priority Pass är helt underbart och jag har det kvar

17/1 På lördagen var jag lite stressad, först skulle jag Y och hans sambo till sjukhuset för att K skulle på en efterkontroll, under tiden åkte jag och Y till sömmerskan som skulle sy min klänning. Y hade ringt henne åt mig kvällen innan för att kolla att allt gått som det var tänkt och för att få en adress. Jag fick prova klänningen och jag visste inte riktigt vad som var fel, bara att den inte var så fin som jag hoppats. Inte för att jag skulle säga det, för det var inget fel på hantverket, men det var inte den galaklännig jag hade hoppats på. Men efter att jag provat den tog hon in den vid midjan som jag bad henne och sen igen och igen. Efter tredje gången så satt den så snyggt som jag hade hoppats och då blev den precis den galaklänning som jag hoppats på, så jag var lättad. Sömmeskan skakade på huvudet och tyckte uppenbarligen att den var för tight. Men jag vill ju att det syns att jag har platt mage och liten midja nu när jag äntligen har det och en för stor klänning gör ju att man ser större ut.
Efter tillpassningen behövde hon som sagt 1 timme för att slutföra arbetet, så vi åkte tillbaka till sjukhuset och väntade på K och under tiden tog vi en kaffe och lunch på fiket där. Jag valde en Ceasarsallad och den var till min förvåning väldigt bra!
När K var klar och också fått sig lite lunch så åkte vi till sömmerskan för att hämta klänningen, Innan jag åkte ville hon och Y att jag skulle prova den en gång till så det gjorde jag och alla tyckte att det såg bra ut, så sen åkte vi hemåt. Vi stannade på en trädgårdsaffär för att köpa en skottskärra till K också och sen åkte vi hemåt. S och hans motorcykelvänner hade åkt till Pattaya dagen innan och nu skulle de komma tillbaka till Mae Phim och Buffalo Bill på eftermiddagen för efterfest. De körde för en god sak och samlade pengar till en skola för föräldralösa barn. Så klubben bjöd på mat när de kom hem. Jag ar tvungen att packa och fixa så jag var lite sen ned, men blev inbjuden att äta av gratismaten, fast det kändes som om jag snyltade. Först hängde jag med killarna i baren på övervåningen och sen hägde jag med tjejerna på uteserveringen. De är alla Thailändskor så de pratar mest Thai. Jag har ett litet problem med det där. Jag hänger oftast med killarna som enda tjej och egentligen så är det tjejfritt på deras träffar, tjejerna sitter en bit ifrån tillsammans. Men eftersom jag inte pratar Thai så blir det svårt. Men tjejerna är snälla mot mig och jag är välkommen, men det pratas i alla fall mest Thai. Jag blev erbjuden att smaka på deras soppa och de varnade mig att den var stark och det var den, men det är min favoritsoppa så jag slurkade i mig den på ett par minuter fast det sved i munnen och på läpparna och hon som satt bredvid mig ropade till de andra och var så imponerad över att jag åt den och så fort utan problem. Så jag låtsades att det inte brände som eld och tog en portion till...
Strax senare var jag tvungen att säga hejdå och krama om alla för att hinna upp och borsta tänderna och packa det sista innan jag skulle möta upp Y. Han visste ju att jag hade mer bagage än vanligt så han skickade ett meddelande att han var på plats och så kastade jag ned nyckeln till honom som vi har börjat göra, sen kom han upp och hjälpte mig med en del av bagaget och jag gav honom en kasse med allt som blivit över i min kyl, allt från vatten till filmjölk, pepparkakor och ägg. Det tog han tacksamt emot och lämnade hemma hos K innan vi åkte. Kaviaren som blivit över lade jag i en plastpåse och gav till S tjej för att ge till S som var en våning upp. Sen åkte vi mot flygplatsen.
Det var en kall kväll igen och det var 21 grader som minst på vägen till flygplatsen, men det var ju fortfarande rätt tidigt, så det blev nog kallare senare.
Jag och min vän A skulle möta upp på flygplatsen senare och vi sprang hela tiden om varandra för att jag stod i någon kö eller hon fick något jobb. Sen av en tillfällighet sprang vi på varandra i incheckningen trots att flygplatsen är enormt stor och rymmer tusentals människor. Hon hade en kund med sig och sa att vi skulle möta upp senare, efter säkerhetskontrollen. Som nyårspresent hade jag ju fått ett "Priority Pass" till flygplatsen, jag visste inte säkert vad för skillnad det skulle göra men det blev jag varse rätt snabbt! I incheckningen var det ingen kö, så jag gick i den vanliga. När jag sen skulle till säkerhetskontrollen så fick de syn på mitt kort och skickade mig till en mycket mindre ingång. Där var det bara ett par personer före mig och innan jag ens tagit upp datorn och grejer så var det min tur och jag var igenom på ett nafs. Sen var det samma sak i passkontrollen, ingen kö att tala om och ingen väntetid alls! A hade sagt att jag inte skulle ge dem kortet om de inte bad om det, så jag höll i det själv och visade det för dem och ingen bad om det, så jag har det kvar till nästa gång! Toppen, helt enkelt toppen!
Jag gick till loungen och strax efter att jag kommit dit kom A in och bara gav mig en kram i stort sett, sen var hon tvungen att gå. Hon jobbar som värdinna och visar folk rätt och tar hand om passagerare som är osäkra eller informerar då flighter blivit försenade eller inställda och det var en flight till Ryssland som just blivit inställd så för en gångs skull var hon helt upptagen hela kvällen. Annars sitter hon ofta och väntar, händer inget så har hon ju inget att göra och tittar mest på film. Typiskt att det skulle vara så just idag. Jag flög ju Premium Economy hem och jag älskar det verkligen! Det är så mycket mer bekvämt än ekonomi. I Premium Economy får man samma mat och hörlurar som i ekonomi och ingen liten väska med tandborste och grejer, men man får de alldeles underbara stolarna! Och sin egen lilla kokong av plts för ben och grejer. Jag önskar att jag inte var så snål och att jag inte vill betala för det oftare.

Seriös shopping gjord

12/1 På måndagen skulle jag på återbesök hos läkaren på sjukhuset i Rayong. Eftersom jag inte kan köra moppen så långt så hade jag letat efter sätt att ta mig dit. Yoyo var redan bokad den dagen så jag frågade Å om hon kunde skjutsa mig och dessutom hänga med och handla på Leamthong köpcentrum. Eftersom hon inte jobbar vanliga tider, eftersom hon är sångerska så gick det alldeles utmärkt för henne och gjorde att hon tog sig ut ur huset också. Hon är ganska mycket hemma, ensam.

Att komma in till läkaren gick rätt fort och sen var det bara blodtryck och lite frågor som också gick rätt snabbt. Sen fick vi vänta en stund på att betala och det skulle ta ännu längre tid om de skulle ta kontakt med försäkringsbolaget för att de skulle betala, så jag bestämde mig för att betala själv och se om jag kunde få tillbaka det av försäkringen senare. Det kostade runt 1400:- så det är ju värt att skicka in de kvittona. Där man betalar och får ut de föreskrivna medicinerna har som många andra Thailändska inrättningar väldigt förvirrande skyltar på engelska. I det här fallet stod det att man skulle säga till om man väntat längre än 15 minuter, på en skylt precis ovanför stod det att man skulle säga till om man väntat mer än 20 minuter..
När vi var klara på sjukhuset skulle Å leta rätt på en tjej hon anlitat för att sy om hennes kläder och vi åkte fram och tillbaka utefter en väg i närheten av sjukhuset ett par gånger och försökte hitta hennes butik. Det var många skräddare som hade butiker där. Slutligen gav Å upp och sa att vi bara skulle gå in i den närmaste och kan ni tro, det var rätt butik! När hon såg tjejen därinne så insåg hon att det var samma tjej som hjälpt henne ett par år tidigare. Jag hittade en galaklänning i klarblått som jag gillade och frågade om jag kunde få prova den. Tjejen såg livrädd ut och verkade rädd att jag skulle spränga den. Jag bedyrade att jag inte skulle försöka stänga den och då fick jag prova. Jag inser inte och ser inte hur smal min midja är och det visade sig att jag kom i klänningen och faktiskt kunde stänga den över midjan och magen, men sen var det stopp! Över bysten var glappet nästan halva min framsida och halva min baksida av kroppen om ni förstår vad jag menar? I alla fall så insåg vi ju att den inte skulle funka hur mycket vi än ändrade den. Men hon sa att hon kunde sy en ny likadan åt mig på en månad. Men sen när hon fick veta att jag ska åka hem nästa lördag så sa hon att hon skulle försöka få den klar till dess. För det ville hon ha 3500 baht vilket är mycket i baht, men rätt rimligt i kronor, c:a 875:-. Hon ville ha 2000 baht i förskott och sen skulle jag betala resten vid hämtning. Hon sa också att jag skulle behöva vänta en timme vid hämtning för att hon skulle kunna slutföra arbetet efter att jag provat den.
Vi beställde den, fick ett kvitto och ett telefonnummer att ringa innan jag kom och hämtade den och sen åkte vi till Laemthong. Eftersom Å vet att jag älskar Starbucks så gick vi dit först och tog en kaffe och jag och Å delade på en red velvet cake. Den var mycket godare än jag förväntat mig faktiskt. Hon har en egen chaufför som är en kusin till henne och de jobbar också med musik tillsammans och han hängde också på och shoppade. Vi gick förbi en djuraffär och de hade såna där hundgodis som är bra för tänderna och som Turre faktiskt äter, så jag köpte en packe av några olika sorter för att ta hem till honom eftersom de var betydligt billigare i Thailand.
Två sjuka saker jag reagerade på var att de säljer parfym till husdjur och att de säljer små igelkottsbebisar...
Jag kan tänka mig att det är lockande att köpa en liten igelkott, de är ju så söta och om man inte vet att de inte mår bra av att vara i fångenskap så ser man ju inget fel i det. Thailand är ju inte riktigt som Sverige när det gäller djurhållning. I Sverige är det ju olagligt att hålla ett vilt djur i fångenskap ens under en begränsad tid för att göra dem friska om de är sjuka.
Vi gick förbi ett bageri i centrumet och vissa av sakerna de säljer där ser minst sagt udda ut i mina ögon. Som brödbitarna som ser ut att ha hår på sig, eller jordgubbsbakelserna som ser lite lustiga ut.
Innan vi åkte hem gick vi för att äta en tidig middag på Fuji, en japansk restaurang. I centrumet har bara större restauranger råd att hyra in sig, så det är bara större kedjor som finns där och maten är minst sagt dålig. Men just på Fuji så serverar de också sushi och den är av värdsklass! Jag vill alltså äta där och de andra gillar också det, så det var givet. Det är ju väldigt dyrt att äta där, men faktiskt värt det. När vi gick därifrån snubblade vi över en diamantaffär som hade ett halsband med stjärnor och tillhörande örhängen. Plötsligt hade jag lagt handpenning på dem och sa att jag skulle komma förbi med resten av pengarna innan jag åkte hem. Det var mycket pengar! Även med svenska mått mätt. Men eftersom "diamonds are a girls best friend" och jag faktiskt har råd att unna mig själv det, så köpte jag dem alltså. Dessutom går de ju att sälja vidare om det blir knappt om pengar. Jag ska värdera dem när jag kommer hem så att jag vet vad de är värda och sen också försäkra dem.
Å och hennes chaufför var helt till sig och tyckte att det var jättekul att jag bestämde mig för att köpa dem. Själva köpte de väskor som var lagom till att resa med, eftersom de ofta är borta över en helg eller några dagar för att uppträda. Det var riktigt häftiga färger på dem.
Vi kom inte hem förrän sent, runt 21, så jag stannade hemma på kvällen, men jag var nöjd och glad med min dag.

Så gott som ett kylskåp

1/5 Kanske var det trots allt lite bra att det blev snöstorm på onsdagskvällen? Med strömavbrottet ville jag ju inte öppna kylskåp och frys eftersom jag inte visste när strömmen skulle gå på igen. Jag ville ju hålla kylan inne. Därför ställde jag ut resterna av maten på verandan och med kylan och snön var det definitivt lika effektivt som ett kylskåp. Nu när strömmen var igång igen på torsdagen så delade jag upp maten i matlådor och ställde in dem i frysen och kylen till senare.
Vid 14-tiden åkte jag in mot stan för att möta upp H och hennes döttrar. Jag parkerade vid Sergelgatan och tog en promenad till Gallerian där de var. På vägen lyckades jag handla flera klänningar! Det är verkligen en talang jag har, shopping...
Vi shoppade vidare allihopa när vi mött upp och sen tog vi en promenad mot Hötorget och tittade i butiker på vägen. Till slut blev vi utslängda från den sista butiken eftersom de ville stänga.
Då gick vi till min bil och så åkte vi till Valhallavägen och Restaurang Cypern.
Där åt vi en god middag och hade väldigt kul under tiden.
Personalen på den restaurangen är helt fantastiskt trevliga varje gång man kommer dit och maten är bra!
Innan jag åkte hemåt igen så skjutsade jag tjejerna till Centralen och då åkte hem till Linköping och jag hem till Väsby.

Myggan kommer alltid att vara saknad

30/3 På söndagen fortsatte vi med det förberedande arbetet inför veckans seminarium. Någon gång mitt på dagen började saker jag kunde göra att sina tillfälligt, så jag tog en promenad in i stan för att hitta ett köpcentrum. Jag behöver köpa schampo och balsam på Boots.
Jag hittade köpcentret relativt snabbt, men det låg ganska lång bort. Jag hittade en butik med billiga kläder och lyckades helt klart klå mitt eget shoppingrekord, eller vad säger ni om att handla 7 klänningar på 20 minuter?
Jag valde de modeller jag tror/vet att jag passar i och sen uppskattade jag vilken storlek jag skulle ha, de flesta blev storlek medium. När jag handlat schampo, balsam och några saker till S också så gick jag mot hotellet. Trodde jag... Jag kom ut från köpcentret på ett helt annat ställe än jag kom in och försökte räkna ut vartåt jag skulle gå. Jag har rätt bra lokalsinne, men det fungerar inte lika bra i en stad som i skogen eftersom det finns vägar och hus i vägen där man vill gå. Jag kan alltså i stort säga vartåt jag ska, men det är svårare att ta sig i en rak linje dit. Därför var jag vilse rätt så länge och jag var trött, svettigt och hade ont i fötterna när jag väl började känna igen mig. Men jag fick i alla fall en sight seeing av Bristol och lite motion dessutom. Jag var ute och gick i ungefär 3 timmar.
På kvällen tog vi en kort promenad till en restaurang vid vattnet och hade ett långbord där. Vi hade en väldigt trevlig kväll ända tills jag fick besked om att en bekant blivit dödad i Helsingborg av fotbollshuliganer. Jag kände honom inte väl, men han gick i samma klass som min syrra en gång i tiden och han var typen som alla visste vem han var och typen som alla tyckte om. Det gick liksom inte att inte tycka om honom. Han var öppen, glad, snäll och lugn. Jag träffade honom senast på en middag för lokala företagare och han kom fram och sa hej och vi pratade en stund. Han hade precis uppmärksammats som årets företagare i Väsby. Han var bra även på sånt och var även omtyckt av sina anställda. En hyvens kille helt enkelt och så jäkla onödigt att vi förlorade honom för ingenting.
Om jag som bara var bekant med honom hade så höga tankar om honom, vad ska inte de som stod honom nära haft då? Myggan, vi kommer att sakna dig, det var ett så onödigt slöseri med liv.

Hur ofta hittar man det man letar efter?

23/3 På söndagen åkte jag ensam in till stan för att shoppa lite. Jag behövde ett par lite högre, finare skor att ha till klänningen på galamiddagen i april. Jag hittade ett par väldigt fort och lätt och de är Ecco så alltså förhållandevis bekväma trots att de är så höga. Problemet med de flesta höga skor är dock att man åker ner och står på tå till slut och det gör ont oavsett vilka skor man har. Fast riktigt bra skor ger stöd åt hälen så att man inte glider ned på tå. Jag hittade också två klänningar som jag älskade! Jag köpte två likadana, en svart och en beige med vita prickar. Jag tycker att de har något klassiskt över sig.

Finbesök från Gotland

22/2 På lördagen fick jag storbesök från Gotland! B och L som jag känt sedan jag var 9 år gammal och alltid beundrat för deras kunskaper om framförallt hästar. Vi har i stort sett alltid setts på deras hemmaplan eftersom man sällan åker hemifrån när man har en hel gård full med hästar. Undantaget har varit när vi setts på en tävlingsplats och L har faktiskt bott över hos mig en natt för några år sedan när hon skulle till Stockholm för en konsert. Den gick vi på tillsammans.
De hade flugit över från Gotland för en släktträff och efter en massa strul fram och tillbaka om var vi skulle ses, så hittade vi slutligen varandra på hotellet Järva Krog där jag hämtade upp dem. B som varit hos optikern såg ut som Becks granne med orangea glasögon och en hemsk keps, detta för att skydda ögonen från ljuset. Vi åkte hem till mig och drack te, kaffe och åt semlor. De är tacksamma att bjuda på saker upptäckte jag, semlorna försvann på nolltid. De rör ju på sig så mycket i sitt jobb att de både behöver de kalorierna och dessutom jobbar bort dem direkt.
Vi tittade på bilder och snackade både häst och en massa annat och hade väldigt trevligt och vid 14-tiden körde jag dem till Bromma Flygplats så att de kunde ta sig hem igen.
På eftermiddagen provade jag klänningen som jag köpte på Malta i juli 2013. Redan då jag köpte den var tanken att bära den på galamiddagen i Bristol i april. På Malta fick vi ändra den och sy in den två gånger innan den satt bra och jag och tjejen i butiken lärde känna varandra så pass att vi är vänner på Facebook efter detta. Nu var den bra mycket större igen...
Jag kan inte bära den så som den sitter nu, så jag måste hitta en skräddare som kan sy in den åt mig igen. Jag ska prova med kemtvätten i Infra City, han verkar vara lite specialiserad på galakläder.
Jag är jätteglad att jag fortfarande blir mindre, men det är lite besvärligt och dyrt att köpa nya kläder hela tiden och att sy in de andra. Jag vet aldrig från månad till månad om jag kommer att kunna använda de kläder jag tänkt mig.
Jag skulle träffa B på kvällen men han fick förhinder och jag gick till Dubliner ensam, det finns ju alltid folk jag känner där ändå.
Jag fick som vanligt en trevlig kväll med mina pubvänner, enda som var trist var att en kille i 20-års åldern kallade mig en MILF, han tycktes tro att det var en komplimang dessutom...
Jag som aldrig dansar blev upplurad på danskolvet. Det var en kille som såg ut att vara rätt blyg och försynt som tog mod till sig att fråga mig och då hade jag inte hjärta till att säga nej trots att jag är en sån som inte gärna dansar.