Jag var konstigt nog fortfarande inte särskilt nervös. Jag syrran och brorsan åkte i brorsans bil, målet var Karlsborg och fallskärmsjägarna. Ungefär halvvägs i tid stannade vi och mötte upp med de andra som åkte med pappa, sen åt vi lunch i godan ro eftersom de andra fått besked att alltd blivit framflyttat en timme på grund av vädret. Då började jag ana oråd, det såg inte direkt ut att klarna framöver...
När vi kom dit stod de fem som åkt tidigt på morgonen fullt påklädda med overaller och selar men strax senare fick de besked att det var lika bra att klä av sig igen. Vi satt och väntade och väntade, sen gick de upp med Hercules för att se hur molntäcket såg ut och om det såg ut att lätta. När de kom tillbaka gav de besked att de som skulle upp först skulle klä på sig igen och snart ahde de gjort det och jag K och D som insåg att sannolikheten att det skulle bli ett 3:e och 4:e lyft och eftersom jag skulle hoppa från det 3.e och de från det 4:e så frågade vi om vi kunde få åka med och det gick bra. Det räknades hoppare och passagerare flera gånger och sen var det dags och vi gick ut till planet och gick ombord. K är flygrädd och hade sagt att hon nog skulle nypa både mig och D och vi hade sagt att vi skulle armbåga henne om hon gjorde illa oss. Men se, hon skötte sig alldeles utmärkt och fick uppmuntrande leenden från killen som ansvarade för lyftet och fick låna min hand precis när vi lyfte. Sen var hon helt lugn trots att hon varit så rädd att hon hackade tänder redan när vi fortfarande var i hangaren.
Det gick rätt fort att komma upp på höjd, bara 10-15 minuter och sedan fick alla hopparna ställa upp sig framför rampen de öppnat så snart vi var på höjd. De letade efter ett hål i molntäcket och vi flög fram och tillbaka och till slut ombeddes de sätta sig ned igen och så gick vi ned på höjd liteoch väntade ett tag till. När vi var där upp och alla stod färdiga att hoppa ut kände mjag mig nervös och konstig och misstänkte att jag fått ett ångestanfall. Då undrade jag hur sjutton jag skulle kunna hoppa om jag fick ångest när de andra skulle göra det? Inte förrän vi gått ned i höjd fattade min luddiga hjärna att mina andningsproblem förstås berodde på den tunna luften på 4000 meters höjd utan syrgas.... Tydligen blir man lite dum av syrebrist också?
Ja, hoppsan, då var det visst inte ångest, det känns ju bättre då.Två gånger till gjorde vi proceduren, rampen fälldes ned, alla ställde sig upp, hakade på sina tandempassagerare och fick återigen sätta sig ned, med passageraren i knät. Det ser lite gulligt ut tycker jag, vuxna män som sitter i knät på varandra som om det var det naturligaste i världen.
Slutligen gav de upp och sa att vi skulle landa igen och vänta nere på marken och sen kanske gå upp igen. Vid det laget hade vi varit uppe i ungefär en timma och de flesta somnade på nedvägen inklusive jag. När vi kom ned var de flesta kissnödiga och snart gick alla av och det bestämdes att det inte skulle bli fler försök denna dag. Nästa chans kommer eventuellt i höst... Jag var besviken eftersom jag vill ha det gjort och för att jag bestämt mig, samtidigt som jag var lättad. Men mest är jag besviken, jag vill inte vara nervös för detta ända till hösten.
Slutligen gav de upp och sa att vi skulle landa igen och vänta nere på marken och sen kanske gå upp igen. Vid det laget hade vi varit uppe i ungefär en timma och de flesta somnade på nedvägen inklusive jag. När vi kom ned var de flesta kissnödiga och snart gick alla av och det bestämdes att det inte skulle bli fler försök denna dag. Nästa chans kommer eventuellt i höst... Jag var besviken eftersom jag vill ha det gjort och för att jag bestämt mig, samtidigt som jag var lättad. Men mest är jag besviken, jag vill inte vara nervös för detta ända till hösten.
Jag tyclkr ändå mest synd om J och A som stod helt färdiga att hoppa 3 gånger under flygturen och sen aldrig fick chansen. Tydligen har dessutom J stått så 3 gånger tidigare, kanske är det inte meningen att han ska hoppa?
Men båda hans föräldrar har ju hoppat och han är liksom jag uppväxt i närheten av fallskärmar.
Sen packade vi i alla fall ihop våra saker och gav upp väntandet och körde hemåt. Syrran gick med på att köra, själv hade jag huvudvärk och var helt slut av nervanspänningen och kanske den tunna luften? Jag somnade i alla fall i nån halvtimme i baksätet. Vi var hemma vid 22 ungefär och det kändes som om vi förlorat en dag i livet... det enda vi gjort var ju egentligen att sitta i bilen och sen sitta och vänta i en hangar...
Vi hade ju i alla fall träffat en massa snälla människor, men de var ju lite stressade också av att ha ett gäng civila i hangaren som bara får vänta utan att nåt händer.
Vi hade ju i alla fall träffat en massa snälla människor, men de var ju lite stressade också av att ha ett gäng civila i hangaren som bara får vänta utan att nåt händer.
