Ibland ser man saker i slow motion

På fredagen gick jag upp klockan 7 efter att ha fått ungefär 2½ timmes sömn... alldeles för lite för mig. Men jag hoppade in i duschen, packade bilen och kom iväg 7.55. Först åkte jag och lämnade Turre hos mamma och pappa och sen åkte jag till Bromma för att hämta upp Å. Vi hade ju kommit fram till att det var bäst att jag plockade upp henne redan på vägen till huddinge sjukhus annars skulle det bli besvär för henne att ta sig dit, eller jag skulle vara tvungen att åka tillbaka hela vägen. Tiden jag hade att passa var klockan 10 på Huddinge och vi hade tagit i lite med tiden eftersom det på fredagar ofta är hårt tryck på vägarna. Normalt ska det väl ta runt 45-60 minuter att ta sig till huddinge hemifrån mig, men nu skulle jag ju hämta Å också så jag var lite stressad, om trafiken var riktigt svår så kanske vi inte skulle hinna...
Men sen visade det sig att det knappt var någon trafik alls! Verkligen nada... Det var nästan tomt på vägarna och vi började nästan undra om vi missat att det varit något bombhot eller nåt i stan.
Vi var i alla fall på plats strax efter klockan 9, helt otippat.
Jag gick in för att se om jag kunde få komma in tidigare men så blev det inte, men jag hade min Kindle med mig så tiden gick rätt fort. Jag blev invisad i ett undersökningsrum av en väldigt trevlig sköterska och där väntade en läkare på mig. Det var inte minkirurg utan en annan och den här killen var mycket hjärligare än min kirurg och han tog strax ut silikonplattorna som sutti fastsydda på vardera sidan om näsväggen för att hålla den på plats. Det var inte skönt när han tog ut dem men det var snabbt över och jag kunde inte tro mina ögon när jag såg hur stora de var... inte konstigt att jag haft svrt att andas. Jag trodde att det berodde på att näsan fortfarande var svullen, men det var nog helt enkelt stopp av plattorna som var runt 5 cm långa och 2½ cm breda! På min begäran tog han också bort ett par stygn som egentligen skulle lossna av sig själv men som irriterade mig.
Glad och lättad att ha fått bort de skavande plattorna traskade jag bort mot utgången, när jag plötsligt hörde någon ropa mitt namn bakom mig. Förvånad vände jag mig om och insåg att det var min oengagerade kirurg som ropat. Han berättade att han varit på möte och det var därför den anda läkaren fått ta hand om mig. Han frågade om jag hade tid att låta honom titta på näsan innan jag gick eftersom han var nyfiken på hur det såg ut. Precis då kommer den andra läkaren runt hörnet av korridoren och då blev min kirurg lite generad över att han till synes inte litade på den andra killen. Det slutade med att båda stod och stirrade in i min näsa underifrån medan jag höll upp den så högt jag kunde, allt detta mitt i korridoren med folk som passerade hela tiden. Sen ledde min kirurg in mig i ett annat rum och kikade vidare in i näsan och sen sa han belåtet: Det är verkligen jättesnyggt! Varpå jag med en retsam min sa: -Det måste ha varit en väldigt duktig kirurg. Då blev han generad över berömmet han gett sig själv och strax senare släppte han iväg mig. Det som förvånat mig mest av allt i hela denna episod var ju att han kommit ihåg mitt namn så att han kunde ropa på mig. Det var 1½ vecka efter operationen och han måste ha opererat en massa folk sedan dess och han hade ju verkat så oengagerad...
Efteråt kunde jag plötsligt andas genom näsan och det sved rätt ordentligt i mina torra slemhinnor, som om näsan var ovan vid draget...
När vi var klara körde vi mot Bagarmossens Djursjukhus där vi skulle möta upp S lite senare. Hans planer hade blivit lite grusade eftersom hans yngsta son inte fick gå till dagis på fredagen. Men tack vare en snäll svärmor skulle vi i alla fall kunna komma iväg om än lite senare än beräknat.
Jag och Å stannade vid nåt köpcentrum och köpte sushi till mig och sallad till henne. Dessutom köpte jag jordgubbar och hon vindruvor. De var jättestora och goda de där vindruvorna.
Sen åkte vi till djursjukhuset och satte oss i en solglimt och åt vår lunch. S blev senare än väntat eftersom kollektivtrafiken inte fungerat som den skulle och svärmor var fast i den, sen hamnade han i en trafikavstägning vid Globen någonstans. Men efter att ha flyttat alla mina och Å's grejer till hans bil kom vi strax iväg, klockan var 13.40.
På vägen ned studerade vi hästkatalogen och diskuterade stammar och personliga åsikter om dessa och hästar vi sett och inte sett. Ett par goda skratt hann vi också med. Jag hade tagit med en flaska juice av de två jag gjort hemma och senare ville faktiskt S ha lite. Vi blev lite oroliga över hur fnissig han blev av den, inte kan väl juice jäsa så pass på ett dygn eller två? Plommonkaka ville de inte ha, istället delade vi alla tre på Å's vindruvor och Ahlgrens bilar. En enda gång stannade vi på vägen coh plötsligt var vi framme, det hade tagit ganska exakt 3½ timme, när vi nådde Vetlanda var klockan 17.09. Vi stannade på Ica för att handla mjölk och vaniljsås till äppelpajen och sen åkte vi vidare till Vetlanda Ridklubb för att se om några hunnit dit ännu.
Jodå, lite folk var det allt och vi hade trevligt medan vi gick omkring och pratade med folk och tittade på lite hästar. Sen satte vi oss på en vagn utanför ridhuset och kollade statusuppdateringar och sånt på Facebook och många var ju nästan framme faktiskt.
Sen kom T med sitt fölsto Björkhems Tara och fölet Tingla och pratade om hur mycket hon tyckte om stoet och hur de tänkt när de tog fram fölet och så sa hon att de hade väldigt trevliga steg båda två. Vi undrade om hon inte ville släppa dem i ridhhuset så att vi fick se och det gjorde hon. Det var jag, S, C och A som var där just då, var Å var vet jag inte, men attans vilken show hon missade! Både stoet och fölet hade verkligen fantastiskt steg och de svävade runt, varv efter varv dansande och glatt. Stoets steg var ett av de bästa jag sett och fölet var faktiskt flera resor bättre än det bästa fölsteg jag sett hittills i mitt liv! Det är inte utan att man blev lite sugen på att köpa henne, men jag har nog varken lust, tid eller pengar till en häst längre. Jag har ersatt allt det med annat nu. Efter ett tag till utanför på vagnen, omgivna av aggressiva knott gav vi slutligen upp och åkte mot Mariannelund och AC.
AC hade gjort räkmackor åt oss och vi hade en trevlig kväll och åt mackorna, drack lite vin och cola och snackade om allt möjligt men mest hästar. Lagom till efterrätten och kaffet kom S förbi, hon bor inte långt ifårn AC och har varit en av hennes stalltjejer när hon var yngre. Det vsiade sig att även AC gjort just äppelpaj men vi tog min först så att jag skulle kunna få med mig formen hem. Jag hade nog övergjort det där med smuldegen lite, pajen var lite tung och söt, men god ändå tycker jag.
Jag och S satt ute på verandan och snackade en stund medan jag rökte och det kändes väldigt kallt i luften och vi frös. Sen gick Å och S till vår stuga och ropade på mig, så strax senare följde jag efter dem och S åkte hemåt.
Vi höll på och fixade med bäddning och madrasser och sånt och jag drog ut min bäddsoffa och funderade på om det gick att få den bredare eller om extrabiten var så där låg...
När jag gjorde det måste jag ha ruckat på stegen upp till loftet och strax senare klättrade Å upp där med sin tunga väska och när hon precis nått toppen och skulle kliva över till själv loftet, då gled stegen ned och hon föll handlöst bakåt och landade med ryggen rätt på stegen! Självklart gick det jättefort, men jag såg det som i slow motion och jag var helt säker på att det här skulle gå riktigt, riktigt illa. S som var halvvägs upp på det andra loftet för att hämta extramadrasser hoppade ned och i samma panik som jag kastade han sig ned på golvet och sen satt vi där båda två och kände oss värdelösa och maktlösa medan Å försökte få tillbaka andan och känna efter om något var trasigt. Riktigt ont hade hon visserligen med efter en stund blev hon mer och mer säker på att inget var allvarligt skadat. Men hon bad mig hämsta AC i alla fall så då fick jag lite motion, det är inte långt mellan husen men jag tog min chans att springa i alla fall och sen skyndade jag och AC tillbaka. Slutligen enades vi om att vila var det bästa just då och hon fick två Citodon av mig och vi kom slutligen i säng klockan 1.30.

Äntligen fast föda, men varför smakar det inget?

På onsdagen fick jag äntligen äta nåt för första gången. De hade dittills matat mig med nyponsoppa, fruktsoppa och piggelinglassar... Jag var jättehungrig men det är ju jättesvårt att äta när man har tamponger i näsan så att man inte kan andas och därmed inte heller känner någon smak. Efter frukost kom kirurgen in till mig och kollade hur det var med mig, han var fortfarande precis lika ocharmig som tidigare men han är i alla fall inte otrevlig. Sen kom min dagsköterska F och tog bort tampongerna ur näsan och oj vilken lättnad. Det gjorde visserligen lite ont när hon drog ut dem, för de satt fast lite. Men mina nystvång upphörde på direkten. Sen gav hon mig en piggelin igen för att om möjligt hjälpa till att stoppa blödningen. Sen tvättade jag försiktigt av mig och så packade jag min väska, bytte om och sa hejdå. Det hade varit tänkt att pappa skulle hämta mig men nu hade han ett möte i Nyköping, brorsan var med honom och syrran var upptagen med något annat. Mamma kör inte i stan och alla kompisar jobbar ju. Slutligen tog jag alltså en taxi, pappa lovade att betala.
Jag valde en Taxi 020 och satte mi i baksätet för att kunna torka min blödande näsa utan att äckla den stackars chauffören. Han visade sig vara från Eritrea och vi hade jättekul och skrattade en hel del och hade också en del mer seriösa diskussioner, det var ju en bit att köra... Det tog drygt en timme tror jag och det var köer på Essingeleden igen, den här gången för att de stngt av den en stund, varför vet jag inte.
Runt 900:- gick det på att åka taxi från Huddinge sjukhus hem till Väsby och det var betydligt mindre än vad jag väntat mig faktiskt.
Strax efter att jag kommit hem kom mamma förbi för att lämna Turre och för att ta en fika med mig, sen åkte hon till jobbet.
Plötsligt hade jag en massa energi och tog chansen att få nåt gjort innan det gick över. Så jag drog lakanen ur både min säng och gästsängen och sen tog jag en macka och gick och lade mig en stund på soffan. En stund visade sig bli 2 timmars djup sömn, jag hade ju sovit så dåligt på sjukhuset.
Senare på eftermiddagen ringde jag upp en gammal bekant, jag hittade numret på Hitta.se och jag hade lovat att säga till henne när vi skulle börja med pyssel för säsongen. Jag hade skickat ett meddelande på Facebook till henne inför säsongsstarten två veckor tidigare men inte fått något svar, så nu letade jag upp numret och ringde. Jag sa hej, det här är S, känner du mig? Ja sa hon, det gör jag. Vad bra sa jag, då är det rätt F!
Hon kunde inte komma denna kväll eftersom det var så kort varsel men det slutade med att vi snackade i nästan en timme.
Sen kom mamma över och vi hjälptes åt att bädda rent i sängen och så åkte vi hem till henne för pyssel. Det är alltid jag som kör när vi ska någonstans, men nu fick hon köra runt på den drogade sjuklingen.
Jag kände mig relativt fräsch på pyssel, jag trodde att jag skulle vara tröttare faktiskt. Men sen vid 22 körde syrran hem mig och så tittade jag en stund på Dödligt Vapen medan jag försökte äta lite.
När jag gick och lade mig satte jag återigen på mig förbandet under näsan och så lade jag en handduk över kudden och somnade så gott som direkt.

Tamponger i näsan

På tisdagen gick jag upp vid 8 och duschade igen enligt instruktionerna jag fått från sjukhuset. Jag behövde i alla fall inte använda hibiscrub eller nåt sånt, vanlig tvål och schampo dög bra.
Pappa kom och hämtade mig och vi åkte mot Huddinge. Problemet är ju bara att det är rusningstrafik vid den tiden, eller mer eller mindre hela dagarna nu för tiden faktiskt och det faktum att man måste genom stan för att komma söderöver irriterar mig varje gång jag ska nedåt landet. Nu är det ju dessutom en massa vägarbeten utefter vägen. Först blir det stopp strax före stan och släpper inte förrän man tagit sig förbi första delen av Essingeleden, sen var det ju köer även efter det eftersom de håller på att bygger på fler ställen. Utöver detta var det också en buss som stod och brann någonstans i Lunda Industriområde och det gjorde att det var rätt så köigt redan på norra sidan stan, folk valde väl andra vägar. Vi lyckades i alla fall komma i tid till Huddinge Sjukhus och jag traskade in och hittade faktiskt till avdelningen på en gång fast jag inte trodde att jag lagt på minnet var den låg. Jag hade fått instruktioner om att vara på plats klockan 10, men mest för att jag inte fått äta efter midnatt, de ville sätta dropp medan jag väntade på operation. Jag hade en väldigt trevlig sköterska som var glad och pratade medan hon satte droppet och ojade sig över vilka bra ådror jag hade att sticka i. Vi himlade lite med ögonen åt min rumskamrat en äldre dam, som snarkade så rutorna skallrade och sen lämnade hon mig att ta det lugnt medan jag väntade. Jag läste lite i Metrotidningen jag tagit med mig upp och sen somnade jag en stund. Strax senare hämtade kirurgen mig och tog en titt på min näsa. Han var rätt underlig och opersonlig och kom med konstiga frågor om jag till exempel provat cortisonspray i näsan för att kunna andas bättre. När jag sa att jag inte gjort det eftersom jag inte trodde att det var bra så höll han med om att det inte var bra att göra det och att det ändå inte skulle ha hjälpt eftersom min näsvägg var så sned... Jag fattade aldrig vad han egentligen var ute efter? Att kolla om jag var en idiot? Nån halvtimme efter att jag kommit tillbaka till rummet igen kom min sköterska F och hämtade mig och ledde mig tillbaka till undersökningstrummet där hon sprayade min näsa med tandläkarbedövning, det var både obehagligt och smakade illa, men var strax över. Jag fick ta ett par tabletter alvedon och nåt smärtstillande och sen satte de en antibiotikadropp. Sen fick jag vänta en liten stund till och så blev jag hämtad av F och en kollega till henne och fick åka säng ned till operation. Det känns lite konstigt at åka runt i en säng när andra får jobba när det inte är nåt fel på ens ben, men det var lite barnsligt kul också måste jag erkänna. Sköterskorna var jättegulliga och vi pladdrade på allihopa om allt möjligt och sen var jag plötsligt på plats i operationsrummet och de lämnade mig i händerna på narkossköterskan istället. Han var vänlig och trevlig han också och liksom alla hittills så informerade han hela tiden om vad de höll på med och vad som skulle hända och hur det skulle kännas. Sen kom narkosläkaren och hon var visserligen rakryggat stolt men absolut inte ovänlig på nåt sätt. Sen sa de att de skulle ge mig nåt som skulle göra mig dåsig och torr i munnen och att det var meningen och strax senare var det dags för själv narkosen och efter min förra operation var jag inte det minsta nervös och det var snarare en skön känsla när jag ganska kvickt bara dåsade iväg.
Vad som kändes som strax senare vaknade jag på uppvaket och var rätt pigg och alert direkt men munnen var som om någon stoppat en massa hushållspapper i den. Av en sköterska fick jag en kopp med vatten med tillhörande "svamppinne" att svabba munnen med och strax senare kom han tillbaka och bytte både vattnet och svampen eftersom munnen varit så torr och äcklig att pinnen var för snuskig. Det sved lite i näsan men inget jag inte kunde stå ut med. Det kom hela tiden nya sköterskor och kollade journalen och hur jag mådde och jag mådde ju prima och var pigg och glad så strax senare ringde de efter sköterskorna från min avdelning för att de skulle hämta mig. De var mer oroade för mannen på andra sidan skynket från mig vad det verkade, de kämpade för att få honom att vakna ordentligt och jobbade hårt på det i en halvtimme innan han kunde svara på var han var.
Strax senare kom två sköterskor för att hämta mig och de var inte otrevliga, men inte alls så gulliga som dagsköterskorna och de höll på att missa mig och var tvungna att visas rätt av min uppvakssköterska.
När jag kom upp i rummet var min granne fortfarande borta och jag hoppades att det betydde att hon fått ett nytt rum, hon hade nämligen tagits till operation före mig.
Mycket riktigt kom hon inte tillbaka till rummet utan en stund senare kom en av sköterskorna in med hennes man och hämtade sakerna ur hennes skåp.
Jag tror att de tyckte att hon snarkade för mycket för att jag skulle behöva dela rum med henne, de hade nämt att de kanske skulle flytta någon av oss om det blev för jobbigt för mig.
Sen smsade jag till familjen och de närmsta vännerna och sa att jag mådde bra. På kvällen tog jag en promenad till dagrummet där jag hittade en TV och tittade på Idol, strax senare fick jag sällskap av en tjej som var där med sin lilla son och ingen av oss har sett Idol tidigare så vi ojade oss och var rätt chockade över bristen på kvalité och självkritik vissa av dessa människor tycks lida av. Resten av kvällen och natten sov jag någon timme i taget, läste lite och pratade med min grekiska bror i telefon en stund. Problemet jag hade var inte smärta i näsan, det var att jag hade två tamponger upptryckta i den. Det kittlade näsan och fick mig att vilja nysa. Jag tänkte att det nog inte var så bra och att risken var rätt överhängande att näsan mer eller mindre skulle flyga dän om jag gjorde det. så jag höll tillbaka. Vilket gjorde att både ögon och näsa rann och det var besvärligt. Sen började mitt tandkött att klia något förbannat, jag har väldigt känsligt tandkött och de måste ha kommit åt det med nån slang eller mask eller nåt och nu kliade det så att jag inte kunde sova.
Nattsköterskan var så tråkig att tiden stannade när hon var i rummet men hon gjorde precis allt man kan förvänta sig och hoppas. Om hon sa att hon skulle komma med medicin om en timme, ja, då var hon där precis på klockslaget. Jag bad henne om munskölj, det är det enda som hjälper när man har sån där kli i tandköttet och strax senare kom hon med en liten medicinkopp med skölj åt mig. Det går inte att börja beskriva hur svårt det är att skölja munnen i en minut när man inte kan andas det minsta genom näsan, men låt mig säga att det var besvärligt och när jag var klar är frågan om inte åtminstone hälften av sköljen snarare sköljt min haka än munnen...
Det kändes lite bättre efter det och jag kunde sova lite till.
Jag kan inte låta bli att fnissa till lite när jag ser bilden på mig, eller vad säger ni?

Operationstid

På måndag morgon väckte jag G kollade temperaturen i badtunnan för att jag var nyfiken (37 grader) och så gjorde jag en frappé och så var vi iväg. Jag skjutsade honom till Väsby Station på väg till jobbet, så här såg bilen ut med cykel och allt i baksätet. Nu var det första jobbveckan på plats med de flesta av kollegorna och det var kul att se dem igen. På eftermiddagen ringde de från Huddinge Sjukhus igen och nu kunde jag faktiskt tacka ja till operationstiden och ska opereras den 6:e september. Funkar bra eftersom min gäst från Australien åker hem den 5:e.
Jag kommer att få ligga kvar över natten och sen blir jag sjukskriven i en vecka, sen ska näsan fungera som det var tänkt när jag konstruerades.

En rätt händelselös dag och kväll för övrigt. Till middag grävde jag fram en bit hemlagad lasagne ur frysen och sen tittade jag på M*A*S*H resten av kvällen medan jag fixad med lite av varje.

Jag kan ju inte missa ett bröllop...

På måndagen hade jag rätt mycket att göra på jobbet men hade svårt att få saker att fungera. De ringde från Huddinge Sjukhus och erbjöd mig en återbudstid för operation av min näsa men så klart var jag tvungen att tacka nej, det var väl i stort sett det enda datumet jag inte kunde på hela våren/sommaren. Jag vill inte vara nyopererad på S och A's bröllop, jag har sett fram emot det så länge. Jag behöver gå mer på bröllop och mindre på begravningar.

Till slut lade jag den sista arbetstimmen på att fixa med veden. Jag behövde rensa tankarna med lite kroppsarbete. Jag drog fram släpet och lyckades lasta det mesta och kapa upp det som behövde kapas klart. Sen var det bara ett par mindre grenar kvar som behöver sågas upp för hand och sen måste jag ju fixa iordning sågkedjan för att ta det andra.

Jag åkte inte hem förrän vid 17 trots att det var i senaste laget för att jag skulle hinna det jag behövde göra på kvällen.

När jag kom hem var jag så trött att jag hade kunnat sova flera timmar, men vad jag gjorde var att lägga mig ned och vila i 20 minuter och sen gick jag och duschade och gjorde iordning mig.

Jag tog med mig en solros i kruka och åkte sen till L som fyllde år. De bor på landet, så långt ifrån mig som man kan komma i Väsby, vi bor liksom på varsin sida. Det är urmysigt ute hos dem och nu bor de granne med sig själva... alltså ena dottern hyr deras hus eftersom de flyttade utomlands. Så när de kom tillbaka flyttade de in i lilla huset, en liten stuga bredvid. Det är jättemysigt och om det var jag hade jag kanske bott kvar där oavsett vad som hände. L blev glad när jag kom och strax senare kom dottern L med sambo förbi och hade med sig sin hund och dotter. Sen satte vi oss fikade i solen och sen kom B hem också och vi hade väldigt trevligt allihop. Dottern L hade gjort en jättefin tårta. Sen kom några andra vänner också men när vi hade det som bäst var jag tvungen att åka vidare eftersom det var dags för quiz.

Vi var fullt lag och ändå kändes quizzet jättesvårt och till slut var vi alla ganska uppgivna och L ville till och med gå hem innan vi fick resultatet. När vi väl fick resultatet kunde vi inte annat än skratta, 34 poäng av 52... Det är verkligen ruskigt dåligt!

Vi gissade att vinnarlaget skulle hamna på 39 poäng eftersom det var så pass svårt ändå. Det visade sig att vinnarlaget hade 37 poäng och vi kom faktiskt 2:a på våra blygsamma poäng! De andra måste ju ha haft det ännu värre än vi och vi som nästan gav upp. När mitt lag åkte hem stannade jag och pratade en stund med B och T och sen åkte jag hemåt.

Jag blev så sned

På onsdagen gick jag tidigare från jobbet eftersom jag skulle till Huddinge Sjukhus för att träffa en näskirurg. Jag har väldigt svårt att andas genom min näsa eftersom den är så enormt sned. Jag är medveten om att ingen märker det bara sådär, men det gör att jag ofta sitter och håller ut kinden och därmed näsvingen när jag till exempel läser. Jag redan kollat näsan en gång för runt 5 år sedan och ställdes i kö till en viss kirurg eftersom han sades vara en av två kirurger i Sverige som kunde göra just den operation som jag behöver. Det som var så avancerat sades vara att lyfta ut näsvingen längst upp vid näsroten. Denna kirurg påstod däremot att det var mycket enklare operation än vad de andra kirurgerna påstått och med tanke på att den kirurgen som kan göra den typen av operation har slutat på sjukhsuet och börjat jobba privat, så är jag nog tvungen att tro den här kirurgen. Om jag fortfarande inte kan andas efter operationen så får jag väl ta itu med det då. Det han pratade om är tydligen en enkel operation som dessutom inte gör mig helt blå i ansiktet och bara sjukskriven i en vecka. Det är ju överkomligt. Dessutom var han mer villig än den tidigare läkaren att operera bort mina halsmandlar som besvärar mig en hel del. Även de hindrar min andning till viss del, dessutom luktar de illa och blir infekterade, svullna och ömma även ibland då jag inte ens är sjuk. Självklart gör de inte båda operationerna samtidigt och jag valde att prioritera näsan. Den kommer troligtvis inte att se särskilt annorlunda ut efteråt, bara lite rakare. Jag är varken nöjd eller missnöjd med hur den ser ut, den är helt enkelt jag och huvudsaken är att den fungerar och det är det vi ska fixa.

Tanken var att jag skulle till gymmet efter att jag varit på sjukhuset men jag hade glömt gymbagen packad och klar hemma i hallen och när jag väl var hemma hade jag inte energi att åka iväg igen. Dessutom hade ju Turre suttit i bilen ett bra tag redan.
På kvällen ringde mamma och pappa och ville att jag skulle komma över en stund och det gjorde jag men inte så länge, nu började visst resetröttheten att komma ikapp mig.
Väl hemma gick jag förstås ändå inte och lade mig utan satte igång att tvätta och titta på film.