Vi stängde inte stället, vi höll det öppet....

5/11 På tisdagen tog vi det mest lugnt, jag och V var på taket en stund och alla tog igen sig efter dagar med magproblem och sånt. Jag och V klarade oss visserligen ifrån det vilket är lite konstigt eftersom vi nog är de som blir lättast sjuka av oss annars. Vi höll tummarna för att det skulle hålla i sig trots allt. På kvällen bestämde vi med E att vi skulle åka och äta på The Kitchen tillsammans så det gjorde vi och hade trevligt. S blir brun av ingenting, jag blir röd/lila och L blir knappt solbränd alls. Förvisso är hon så blekvit att hon måste hålla sig i skuggan större delen av tiden och smörjer ju också in sig med solskydd 50 för att inte bränna sig, men efter resan såg det ut som om vi haft henne inlåst i ett källarrum hela tiden. Ni ser ju färgskillnaden mellan oss alla tre på bilden. V blir visserligen brun, men hon får jobba rätt hårt på det, men började nästan komma ikapp E som bor i Thailand och fortfarande tycker om värme och sol.

När vi kom tillbaka så gick vi ned till Buffalo Bills och vi är verkligen veka Thailandresenärer, vi valde vatten alla utom E som tog en cocktail. Men vad gör man när man är törstig?
Vi slogs mot myggen med alla möjliga medel som jag och E hade i väskorna men till slut gav ungarna upp och jag och E blev sittande ensamma tills de stängde och släckte hela restaurangen. Eftersom vi är välkända och stället inte har några dörrar så var det ingen som körde ut oss, men nattvakten kom och tog sig en titt lite då och då för att se att det verkligen fortfarande var vi som satt där och inte några huliganer.

Gammal vänskap rostar aldrig

27/10 På söndagen mådde L rätt dåligt, hon var yr, illamående och väldigt trött. Så när vi äntligen fick ihop det för att träffa min vän J så orkade hon bara komma ner och säga hej till honom innan hon gick tillbaka upp på rummet och lade sig igen. Jag, V och S satte oss i en taxi med J och åkte iväg genom Bangkoks mörkare kvarter. Det känns så tryggt att vara med J, han vet hur allt fungerar i Bangkok och hittar rätt bra, han kan också hjälpligt hanka sig fram på Thailändska. Thailändarna har den något ovanliga inställningen att det är oartigt att prata Thailändska med dem, de ser det som att du tar för givet att de är obildade och inte pratar engelska... Tänk om fransmännen kunde se det på samma sätt... Men J pratar först engelska med dem (han är amerikan) sen byter han till Thailändska för att vara säker på att bli förstådd. V var superimpad av att han pratar Thailändska men han hävdar att hon inte skulle vara lika imponerad om hon förstod vad han sa, han säger att han pratar på babynivå och med mycket dåligt uttal, ordförråd och med fel grammatik. Det är i alla fall skönt att vara ledig ett tag och slippa ta ansvar för andra och till och med för sig själv för ett par timmar, jag är inte van vid det.
J tog oss ned till en seafood restaurang vid floden och vi fick det bästa bordet på hela stället, J's kompis jobbar med att boka restauranger och sånt, så det hade hon fixat. Servicen var jättebra, maten fantastisk och utsikten och sällskapet var ju också det bästa!
Jag har inte träffat J på åtminstone 2 år, jag tror att det var när han var och hälsade på mig och bodde hos mig i 5 dagar. Eller så var det ännu längre sedan...?
Vi träffades i Bangkok strax efter nyåret 2005 och trots att vi bara träffades en enda utekväll i Bangkok så klickade vi så pass att vi fortfarande är vänner och håller kontakten!
J fixade så att vi fick prova en typisk Thailändsk efterrätt också. Ett klibbigt ris med kokossås över och till det färsk mango. Det var faktiskt rätt gott!
Det gjorde mig löjligt lycklig att J och ungarna avgudade varandra inom mindre än en timme och J frågade mig om alla svenska ungdomar är så fantastiska. Han har ju bara träffat mina absoluta favoriter, mina syskonbarn, min gudson och hans brorsa och V, så jag var ju tvungen att erkänna att de faktiskt är de 5 bästa ungdomarna jag känner till och att de är speciella och att det är därför jag avgudar dem...
Efter middagen satte vi oss åter i en taxi och efter en hisnande och rätt skrämmande färd på mörka bakgator så var vi framme i Bangkoks nya innekvarter, ett modernt köpcentrum med restauranger och sånt, nere vid floden.
Det var visserligen rent och snyggt, men också väldigt trist och det kändes som om man var i Kista centrum snarare än Bangkok, så det var inte riktigt vår grej. Men vi hittade en kul skylt som J poserade med, han tycker att det är så kul att saker betyder olika saker på olika språk och har särskilt kul åt snuskiga saker. När han var i Stockholm poserade han med påsar av Pussi kattmat...
Vi köpte någon typ av japansk glass i ett stånd och det var gott, men de hade en yta av något som var lite segt och nästan som en fryst mjöldeg.
Sen åkte vi ner till packpackerskvarteren och satte oss på en uteservering och tog en dricka/öl. V och S tog en promenad ner för gatan och handlade solglasögon åt en kompis till S medan jag och J satt och snackade och försökte ta igen all tid isär.
Sen började vi bli riktigt trötta allihopa så J försökte få tag i en taxi åt oss. Vi insisterade på att få en taxi med bälten och som gick med på att köra på taxameter och det tog J 5 försök att hitta en som gjorde både och. Han öppnade bakdörrarna och kollade bälten och sen skickade han dem vidare om de inte hade det svor åt dem om de hade bälten men vägrade att köra på taxameter. Vi var en bit från hotellet så det känns mycket bättre om man får en taxi med bälten.

Efter ett par snabba kramar så hoppade vi in i taxin och J försvann bakom oss. Underbart är kort! Nu får vi väl se när jag får träffa honom igen, han pratar om att försöka ta sig till Stockholm för att fira midsommar med mig. Det beror på om det är jobbvecka för honom eller inte om han kan det.
När vi kom tillbaka testade S sina fiskremmar innan vi gick in, för vi vägrar att låta honom äta såna inomhus, det är alltså "godsisnoddar" gjorda av torkat fiskrens i stort sett och min gudsom hade sagt åt honom att han måste testa det när han var i Thailand. Han tyckte att det var ok. Jag har testat tidigare och det räcker för mig, inte en gång till...

Reser man med 6 män så hamnar man på Hooters

17/10 På torsdagen mötte jag upp norrmännen för frukost på Starbucks och lite planering inför dagen. De hade bestämt sig för att få plats för mig och min väska i sin bil som skulle gå till San Francisco under dagen, detta trots att de var 6 stycken själva och hade en massa bagage. De är så gulliga!
Efter att vi sett till att packa, checka ut och spela bort det sista av pengarna vi vunnit (fast jag fick 10 $ i vinst faktiskt) så pressade vi in oss, våra väskor och alla kassar och sånt i bilen. M körde och K satt bredvid honom, jag satt i baksätet med J och S och bakom oss satt T och C, de som är yngst. C satt med min väska nästan i ansiktet, jag vill inte ens tänka på hur det gått med honom om något hade hänt på vägen!
Det tar runt 4 timmar att köra från Reno till San Francisco men vi stannade för att tanka en gång, för att shoppa en gång och sen för lunch, lite mer shopping och kaffe så det tog större delen av dagen att komma dit. I Sacramento stannade vi vid Hooters för att äta lunch, det är sånt man får acceptera när man reser med 6 män, fast det är så mycket mer oskyldigt på Hooters än vad folk tror. Jag bestämde mig för att investera i ett Hooterslinne för att jag tycker att de är kul, jag vet inte när jag skulle få tillfälle att ha det på mig däremot? Man kan ju inte gärna ha det på jobbet och är inte säker på att det är det intrycket jag vill ge på krogen heller...
Det roliga var att de har fritt wifi i restaurangen och de 3 yngre killarna var mer intresserade av sina telefoner än av tjejerna, trots att en av dem satt och pratade med oss vid vårt bord. Hon var visserligen gullig och trevlig, men jag har lite svårt för att känna mig bekväm med någon som pratar med mig för att det är hennes jobb snarare än av frivilligt val.
Killarna delade på några korgar kladdiga buffalo wings men jag hade inte haft tillfälle att äta någon grilled cheese sandwich och det måste jag bara ha en gång när jag åker till USA, så jag tog det. Dessutom älskar jag verkligen saltgurkan man får med dem, det är inte alls samma sak att köpa med sig en burk, men det gjorde jag i alla fall.
Sen var vi in  i ett shoppingcenter mitt emot och där delade vi upp oss för shopping i en timme, inte för att killarna verkade behöva shoppa något mer, de hade dubbelt så mycket bagage som jag allihopa! Jag hittade i alla fall två par finbyxor för $ 18/ st, det blir ju runt 120:- paret så det är ju överkomligt...
De borde vara lagom efter min nästa operation liksom de två par Levis jeansen jag köpte ett par dagar tidigare. Det är ju slöseri att inte köpa kläder när man är i USA för det är så mycket billigare, men det är ju svårt att köpa byxor när man inte kan ha dem än.
Precis när jag skulle gå till kassan för att betala höll jag på att krocka med M och blev jätterädd. När jag var i kassan ville de se legitimation för att jag betalade med kreditkort och tjejen tyckte att våra svenska körkort är så fina.
Jag tycker ju inte det och så gillar jag ju inte rosa heller, men efter att hon tittat om hon hade sitt körkort på sig och frågat tjejen bakom mig i kön så surfade hennes kollega till slut fram en bild på ett körkort från Kalifornien och jag tycker nog att de är finare, men det tyckte ingen av dem. Amerikaner är så trevliga, det blir liksom en stor grej av sånt där och alla i kön och butiken blir engagerade och pratar med varandra, jag tycker om den mentaliteten.
Till slut när det redan blivit mörkt så var vi framme i San Francisco och killarna lämnade mig på mitt hotell och åkte vidare för att hitta sitt, men inte innan M hade gett mig en liten lapp med adress och namn på en restaurang som vi skulle ses på på kvällen.
Efter att ha checkat in och tagit en dusch så började det bli dags att ta sig till restaurangen och det tog mig ett tag att få tag i en taxi, men till slut var jag på väg åt rätt håll. Det tog runt 10 minuter att ta sig dit och det verkade som om jag var på plats först så jag ställde mig utanför och väntade. Restaurangen såg enkel ut, nästan trist, men det var kö ända ut på vägen och de hade en köbok för de som ville komma in. När killarna dök upp så blev vi visade till vårt bord som M hade varit smart nog att boka i förväg. Någon hade tipsat honom om att det här var den bästa seafoodrestaurangen i San Francisco och efter ett par timmar där kunde vi bara hålla med!
Den må se lite trist och enkel ut, men jävlar vad god maten var!
Vår servitris var väl ingen solstråle precis men det var vi själva så det spelade ingen roll.
De här killarna är verkligen helt underbara och vi har så kul ihop och jag var så tacksam för att de gjort plats för mig i bilen, för vår roliga roadtrip och en härlig middag med världens bästa sällskap!
Jag hade valt vitlöksräkor med extra vitlök och de smakade verkligen vitlök vilket jag tycker det brukar vara dåligt med, jag orkade inte alla så det blev att alla fick en varsin och alla var lika förtjusta.
Sen luktade jag en massa vitlök resten av kvällen, tur att de också hade smakat.
Vi gick till en pub för killarna ville ha Irish Coffee, men på den hade de helt slut på kaffe(!?) så vi gick till en annan. Där hade de bara äckligt amerikanskt kaffe så M var så gullig att han gick till cafét bredvid och köpte en espresso åt mig så jag också fick något gott medan de tog sin drink.
När vi gick vidare sprang han tillbaka med koppen som han lovat dem.
 Sen tog vi en taxi till Fisherman's Warf för att ta en till Irish Coffee på ett ställe där som är känt i hela världen för det. Varför förstår jag knappast, det smakar ju inte ens kaffe om amerikanskt kaffe, så den var inte särskilt god och jag ställde min framför M när han inte tittade, det tog honom ett tag att fatta vad jag hade gjort, men han drack upp den i alla fall.
Vi hade en lugn och så bra kväll och det blev ganska sent för vi hade lite svårt att slita oss, de skulle åka hem nästa dag och jag ville dra ut på det så länge som möjligt när jag hade sällskap.
Vi tog en taxi tillbaka vid klockan 2 ungefär.

Tur att man har kul medan man jobbar

15/10 Tisdagen såg i mångt och mycket ut precis som måndagen, men på eftermiddagen åkte jag med en kompis som hade hyrbil, till ett köpcentrum för att shoppa lite och ta en fika. Vi behövde se lite dagsljus och andas friskluft!
Vi åkte till ett annat "mall" än det vi brukar åka till eftersom han letade efter en särskild butik för kläder till sina barn. När vi kom fram delade vi på oss och jag hittade inte något att handla, det var inte min typ av butiker där. När vi mötte upp igen sa jag till honom att jag sökte nya löparskor eftersom de jag har är lite hårda i sulan. Vi gick in på Adidas och han var effektivare än någon av säljarna där inne och for runt som en virvelvind i hyllorna och tog fram skor i rätt storlek åt mig och förkastade dem alla som fel för mig. Istället gick vi till en annan butik som förde ett märke han ville att jag skulle prova. Redan det fösta paret han tog fram passade mig och mina fötter och först då förstod jag vad det var han hade letat efter.
Med amerikanska mått mätt var det väldigt dyra skor, men med svenska, eller faktiskt även Europeiska mått så var de jättebilliga! De kostade mellan 300-400:-
Nöjda åkte vi tillbaka till hotellet och jag och kollegan möttes upp på drinkaftonen och bestämde oss för att snåla in på middag den här kvällen, de serverade så mycket mat i alla fall på de där tillställningarna.
Resten av kvällen spenderade vi i baren med norrmännen och några engelsmän och hade som ni kan se, väldigt roligt!

De kanske borde hålla lite i pengarna

14/10 På måndagen mötte jag upp med min kollega för frukost på Starbucks i casinot, de håller på och flyttar och bygger om den restaurangen där vi helst äter frukost och/eller lunch på casinot, så den är stängd.
Så snart vi ätit och gått upp för att borsta tänderna gick vi till mässan och där jobbade vi hela dagen, vi var på både möten, informella möten och tittade på nya produkter och mötte nya människor.
De hade ett par reklampelare vid ingången där de gjorde reklam för nästa års möte, det ska tydligen hållas i "Flordia" vilket löjligt stavfel, det var dessutom inte många alls som ens upptäckte det och de blev väldigt förvånade när jag påpekade det. Det finns en anledning till att jag som enda svensk ändå är den som brukar korrläsa papprena som ska in i pärmen på våra möten. Jag kan inte skriva engelska utan grammatiska fel och sånt, men jag är den som är bäst på att korrläsa någon annans text.
På kvällen var det dags för ännu en drinkmottagning, men det var om möjligt ännu färre människor denna kväll än den innan. Kanske tyckte de inte att det var någon vits att gå dit när så få andra gjorde det?

När vi kände oss klara med det evenemanget gick vi till Charlie Palmer's Steak House som ligger inne på casinot, det är ett av de absolut bästa steak housen jag har varit på, så vi brukar gå dit minst en gång per år när vi är i Reno.
De har ofta hög kvalité på restaurangerna inne på casinona för de vill ju inte att man ska lämna casinot för att gå och äta, det förlorar de spelpengar på. Av samma anledning finns det varken fönster, dagsljus eller klockor på ett casino, det är för att du inte ska känna hur tiden går och fortsätta spela.
Helgerna i Reno är rent av skrämmande. Det finns familjer som har som helgnöje att åka till ett casino, de har med sig både barnen och hunden, de bor på parkeringen i husvagn och spelar bort alla sina pengar. Om man ska döma efter hur de ser ut så är de flesta antingen arbetslösa eller sjukskrivna och borde alltså hålla i sina pengar istället för att dricka, röka och spela bort dem... De är urtypen för "white trash" och vi var fascinerade.
Nåja, middagen var som vanligt jättegod, jag tog en bit oxfilé och alla andra var också jättenöjda med sin mat. Det var bara vi svenskar som gick och åt tillsammans, det kan vara rätt skönt att få prata svenska en stund utan att behöva tänka på att alla inte förstår och att man är oartig.

Jag var i alla fall bäst

13/10 På söndagen var det dags för det årliga motionsloppet 5k, det vill säga 5 km. Det är första gången jag faktiskt kommit till start, förra året var vi ju försenade från San Francisco och hann inte i tid, dessutom har det varit jobbigt med jelteg och sånt. Men nu hade vi tydligen gjort allt rätt för vi var inte alls lika slitna som vanligt. Det var inte heller lika jävla kallt som det var förra året, det var ju då det till och med var snöstorm i bergen under natten så de som åkte från San Francisco dagen efter oss inte kom igen bergspasset till Reno.
Både D och jag hade bestämt oss för att göra loppet och jag hade ju tänkt att gå större delen av vägen och springa några meter här och där när jag kunde. Vi var inte många som verkligen kom till start och det var troligtvis runt 80% europeer, amerikanerna rör inte på sig i onödan de flesta och då är det ändå mycket militärer och sånt i vår bransch.
Det kom en buss för att hämta upp oss på casinot och jag hann precis i tid eftersom jag tagit chansen att springa på toa precis innan vi skulle åka för säkerhets skull. En Japan missade bussen och fick springa ikapp den, som tur var såg vi honom och ropade till chauffören så att han stannade och väntade, men det kan man kalla stenhård uppvärmning.
Som vanligt var stämningen hög och av någon anledning kände jag mig lite nervös.
När vi kom upp till berget sken solen men det blåste väldigt kallt. Vi hade fantastisk utsikt över hela Reno men luften var väldigt tunn.
När vi var säkra på att alla var på plats så startade de oss och jag hade bestämt mig för att springa över startlinjen och lite till för att det är roligare om alla startar i grupp. Jag hade inga problem att hänga med de som sprang i mellantempo men visste ju att jag inte kunde hålla det länge. När det började gå lite för mycket uppför så saktade jag ned och gick och lät de andra passera.
Jag har aldrig varit med om en sån syreskuld i hela mitt liv, jäklar vad jag var andfådd, jag insåg verkligen inte att den tunna luften skulle göra sån enorm skillnad!
Det tog tid att få ner andningen till normal andfåddhet och jag höll så högt tempo jag kunde utan att springa.
jag gick ikapp några och några sprang ikapp mig. Lagom tills man började bli törstig fanns det en vätskestation där det stod en funktionär och delade ut glas med vatten och glada tillrop.
Jag gick ikapp två lite äldre amerikaner varav jag känner en av dem. Efter en stund sprang jag lite och då hängde de på en bit. Senare sprang de om mig och sen sprang jag om dem, sen höll vi på så ett tag och när vi gick så kom jag alltid långt före dem. Efter ett tag hörde jag någon komma springande bakom mig och jag höll mig så långt till kanten på stigen som möjligt eftersom jag trodde att det var de snabba killarna som var på sitt andra varv. Det visade sig vara min kompis amerikanen och han kom liksom inte ifatt hur han än gjorde och till slut hörde jag en svordom och sen: Fan, du går ju fortare än vad jag springer, jag kommer inte ikapp!
Jag var inte medveten om att jag gick så pass fort men det var fler som kommenterade det under loppet, även en av de riktiga löparna som var med för att hjälpa till att peppa oss. På mitt sista varv fick jag sällskap av en av löpartjejerna sista biten och hon joggade bredvid mig när jag gick. Hon var precis rätt peppning för mig, hon var glad, motiverande och precis lagom pushig för mig. När vi hamnade bakom ett par äldre amerikaner som inte tagit det andra varvet som de skulle så viskade hon till mig att vi skulle springa om dem, så det gjorde vi. Sen ville jag gå en bit till, jag ville vara säker på att kunna springa över mållinjen i snygg stil.
Tjejen frågade mig om jag sprang mycket och jag undrade om det såg ut så, jag hade ju gått nästan hela sträckan?
Hon tyckte tydligen att jag såg ut att vara en löpare, hon hade sett mig på håll redan i början och trott det, något i min kroppsbyggnad gjorde att det såg så ut tyckte hon och även om jag inte sprang så mycket eller snabbt så hade jag tydligen precis rätt teknik. Det var uppenbart att hon inte sa det för att vara snäll så det tog skruv och jag kände mig lite mer motiverad att träna vidare.
Jag sprang som tänkt över mållinjen i god stil medan mina vänner hejade på mig!
I efterhand ångrade jag att jag inte tagit tjejens råd och sprungit lite till, jag hade energi kvar trots allt...
Vi var bara tre tjejer i loppet och de andra var en bra bit äldre än jag, men jag blev i alla fall bäst av tjejerna och fick ett presentkort på en löparjacka i GoreTex som pris. Det roliga var att alla i toppen var svenskar!
Två Saabkillar kom 1:a och 2:a och D kom eventuellt 3:a eller 4:a och jag var bäst av tjejerna. Så båda förstapriserna gick till Sverige i alla fall. De hade gott om sponsorer så jag tror att det slutade med att alla, eller i alla fall de flesta fick något typ av pris så alla var glada och nöjda.
Dessutom får alla en t-shirt av god kvalité med året och tillfället tryckt på och sponsorernas logos.
Ett av de deltagande företagen hade med sig en låda med fula, orange t-shirt och hoppades att kunna ge bort dem, de tog slut på mindre än 5 minuter. Själv var jag vid det här laget helt genomfrusen så jag hade mitt löparlinne, de två t-shirtarna och fleecetröja på mig och hackade ändå tänder.
Efter prisutdelning och lite vatten och frukt så tog vi bussen tillbaka till hotellet igen.
När jag kom till mitt rum så gick jag för att duscha och den äckliga påsen (som  jag inte ens vill veta vad den innehåller) och en tom schampoflaska låg kvar i duschen sedan dagen innan då jag checkat in. Jag hade låtit det vara och tänkte att jag inte hade energi att ta tag i det och att de nog skulle städa bort det nästa dag, men icke då...
På kvällen gick jag till receptionen och påpekade det och de sa att de genast skulle skicka upp någon att ta hand om det. Det tog ytterligare 2 dagar och flera påminnelser innan det blev gjort...
På kvällen var det dags att gå på en drinkmottagning och lära känna de andra deltagarna, det var väldigt tunt med folk och vi hoppades att det var för att det ännu var söndag.
Vi hängde där en stund, främst med svenskarna just denna kväll, men sen i baren senare så träffade jag flera av mina engelska och norska vänner bland annat. Jag lyckades ta en rätt tidig kväll efter omständigheterna. Vid det här laget började mina muskler bli rätt stela och jag började bäva inför morgondagen.

Bästa utsikten är från toaletten

11/10 På fredag morgon mötte jag upp min kollega D på Arlanda för att flyga till USA för vårt årliga möte och seminarium. Vi hade bestämt oss för en direktflight till Chicago med SAS och sen åka vidare till Reno där mötet ska vara med en flight nästa dag. Det är tungt att resa till USA och man blir oerhört trött och jetlagged, att sen försöka jobba effektivt är inte lätt alls. Dessutom görs många av de viktigaste kontakterna på kvällarna över en öl eller middag, så det är viktigt att ha tillräckligt med ork för att göra även det. I korthet kan man väl säga att det ofta är mer eller mindre 24 timmars jobbpass när man reser.
Jag som större delen av resan och tittade bara på film medan jag åt min lunch och det kändes väldigt konstigt med en så kort och enkel resa och att man sen plötsligt är i USA. Ofta har vi antingen en längre flight eller flera flighter och det tar en massa tid och kraft och då kan hjärnan lättare acceptera att man är långt hemifrån. Den här flighten var kortare än 9 timmar och hjärnan tyckte inte att vi kunde ha kommit så långt som till USA på den lätta resan... Det var samma sak för min kollega.
Vi hade bestämt oss för att bo på hotellet på flygplatsen för att slippa släpa väskorna på tåget in till stan och hålla på och för att underlätta resan till flygplatsen nästa dag.
När vi checkat in och lämnat väskorna på rummen gick vi för att ta tåget in till stan. Det är en bra bit in till stan, det tar runt 45 minuter och dessutom var det massor med folk och en 50 meter lång kö till biljettautomaten. Som tur var så var jag uppmärksam och hörde någon ropa från spärren att de som ville ha en dagsbiljett och hade 5 dollar i kontanter kunde köpa biljetter där istället. Jag hade 10 dollar i kontanter så jag och D kunde hoppa förbi kön och ta tåget direkt in till stan utan att stå i kö alls.
När vi kom in till stan bestämde vi oss för att ta en lång promenad efter allt stillasittande. Det var rätt kallt när man satt stilla, men så länge man gick och höll sig till solen så var det varmt och skönt, men i stan är det ju skuggigt av de höga husen nästan överallt så jag fick ta av och på min huvtröja och scarf hela tiden. När vi hittade Victorias Secret-butiken som jag visste låg utefter shoppinggatan gick jag in dör och D gick till en annan butik i närheten. Jag blev kvar där i nästan en timme!
Jag älskar underkläder och det är på VS som jag köper mina underkläder, så det gör jag en gång per år alltså. Så då köper jag en massa så att de räcker för det kommande året. Men faktum är ju att man inte sliter ut dem så oftast bli det så att man bara får mer och mer i underklädeslådan. Nu har jag ju fått kasta en massa trosor för att de blivit för stora så nu kan jag med gott samvete köpa fler.
Efter lite mer shopping där vi gick tillsammans efter att ha mött upp igen så gick vi upp till Hancock Tower som är ett av de högsta husen i Chicago. Längst upp i tornet ligger det en skybar som jag varit till tidigare, drickan är löjligt dyr men utsikten är fantastisk.
Det blir kö till hissen eftersom det tar så lång tid för den att åka över 90 våningar först upp och sen ner, ändå görs inte många stopp på vägen. Vi stod först i kön så vi kom med första turen upp i alla fall.
När jag var där sist så var det en rätt fin och lite lyxig bar däruppe, nu såg det mer ut som en diner med heltäckningsmatta och små bord och det var en massa turister av lite lägre klass, sist var det mer välklädda människor med stil.Vi hade visserligen bara jeans och tröja, men vi var några av de mer välklädda där uppe.
D tog en Long Island Ice Tea och jag tog en Red Bull för koffeinkicken som jag borde ha fått tidigare, mitt huvud hade börjat värka. Innan vi gick därifrån skulle jag gå på toaletten, till viss del för att man får första parkett till utsikten därifrån och jag rådde D att göra samma sak. Men när han kom ut visade det sig att männens toalett inte hade några fönster utan låg inåt huset. På damernas var det en massa fniss och nästan kö till fönstret där alla stod och fotade utsikten och fnissen handlade om att de som de sa, aldrig trodde att de skulle fotografera inne på en toalett.
Vi promenerade vidare en stund och hittade en taxi som vi tog till en restaurang som D hade hittat på Guide Michelins hemsida, den hade inga stjärnor men rekommenderades som "value for money".
Det var massor med folk där och vi blev placerade vid ett stort barbord med andra gäster, maten var under all kritik faktiskt. Kvalitén var inte dålig på produkterna, men rätterna var smaklösa och trista, dessutom var de väldigt pretentiösa. Varken D eller jag var nöjda, men tyckte bättre om varandras mat än det vi hade valt själva, så vi bytte tallrikar.
Sen var vi helt slut och tog taxi tillbaka till hotellet, vi hade inte energi att ta oss till tåget och åka i 45 minuter för att få gå och lägga oss.

Har man tur hittar man vänner överallt

 1/10 På tisdagen gick vi upp och åt frukost i god tid och sen tog vi en taxi till stationen och tog ett tåg till Belfast. Vi valde att åk första klass så att vi skulle kunna jobba under tiden för resan skulle ta lite drygt 2 timmar och första klass har wifi.
Vi kom fram precis lagom till mötet med vår leverantör och tog en titt på grejerna vi skulle presentera för kunden nästa dag och allt såg ut precis som det skulle, nästan ännu bättre än vi hoppats på.
På eftermiddagen kom de två kunderna/vännerna in från flygplatsen och vi tog en drink i hotellbaren innan vi skulle möta upp irländarna för middag.
Vi hade en utomordentligt trevlig kväll, de må vara våra kunder respektive leverantörer på papper, men vi har jobbat ihop så länge att jag ser dem mer som vänner än något annat!
Min förrätt var förresten väldigt god, getostcréme med kokta rödbetor.

Då blev det London runt i letandet efter en restaurang

11/9 På onsdagen blev jag erbjuden en tur i en RIB, alltså en snabb gummibåt med fast köl. Det tackade jag förstås ja till, men det blev lite stressigt att hinna i tid till den utsatta tiden eftersom vi hade ett möte med en kund precis före. Tanken var att kollegan D skulle åka med också, men han var tvungen att stanna i mötet när jag gick iväg. Det var därför lite surt att de gjort något fel i planeringen och jag fick vänta medan de hade en allmän uppvisning och sen tog en tur med några VIP-gäster, det blev till att vänta i 1 timme innan jag fick åka slutligen. Jag hade i alla fall gott sällskap av Norrmannen S som jag känner sedan länge och före detta kollegan C.
På eftermiddagen hade jag två till möten och det ena höll jag på att bli sen till för att mässan är så stor att jag hade svårt att hitta montern där vi skulle träffas. Många varv blev det innan jag slutligen hittade rätt.
När jag och kollegan checkade in med varandra över en kaffe på eftermiddagen var båda rätt uppjagade av stress och fick ägna större delen av fikat åt att boka nästa resa, hotell och flyg.

Jag hade glömt min telefonladdare hemma så jag och D var tvungen att dela på hans hela veckan och det blev rätt stressigt det också, att aldrig ha tillräckligt med batteri och inte tillräckligt med tid att ladda det heller.
På kvällen var det en drinkmottagning på ett närliggande hotell för vår jobbförening och eftersom jag är en av de som sitter i styrelsen så gick jag, vår ordförande och ett par andra dit i förtid för att se till att allt fungerade som det skulle. Min kollega var fortfarande inte klar med sina möten och skulle på en middag på kvällen så han dök inte upp som tänkt. Vi har inte hunnit ses mycket under veckan.
Många mötte upp till drinkaftonen och jag kom senare därifrån än vad jag tänkt. Jag fick sällskap av min vän P's kollegor till tåget och in till centrala London, killen kallar vi för Lurch för han ser ut som han i Addam's Family, fast han är sötare.
Det regnade och var rätt kallt men jag tvingade mig att skynda iväg till middagen med min kollega och våra leverantörer, men jag var så pass sen att det hade varit oartigt att dyka upp, så när jag väl hittade restaurangen så bestämde jag och min kollega att det var bättre att jag gjorde något annat. Nu när jag inte längre hade bråttom så bestämde jag mig för att gå tillbaka till hotellet trots att det var rätt långt dit och det fortfarande regnade.
De jag åkte med på tåget skulle ut i London på kvällen, men nu kände jag mig så ofräsch efter allt stressande att jag inte hade energi att kontakta dem för att möta upp, för det var så sent redan och jag hade velat ta en dusch och byta kläder om jag skulle gå vidare.
Jag köpte lite sashimi på vägen till hotellet och blev sittande på rummet istället och tyckte lite synd om mig själv eftersom jag visste att alla andra var på middagar och pubar runt stan. Men det var ju jag som valt att gå tillbaka till hotellet istället för att kontakta någon av dem.
Det blev alltså en tidig kväll och det var ju bra i sig.

Fullast kör

20/8 På tisdagen kom en leverantör från Nordirland på besök och det var dags att fira ett jobb vi gjort framgångsrikt tillsammans. Jag hade bokat bord på min favoritrestaurang Gondolen och jag tog en taxi dit och plockade upp irländarna på vägen in och där mötte vi upp mina kollegor. Vi började i baren där min kollega D beställde en drink till mig som han trodde att till och med jag skulle gilla. Det var ingefära och kanel i och han vet ju att jag gillar ingefäradrinkar. Den smakade väldigt speciellt men jag tyckte om den jättemycket och den blev bara godare och godare ju mer man drack av den och det är inte normalt då det gäller mig och alkohol.
Till middagen beställde vi in champagne för att fira alltså och sen åt vi en mycket god middag. Det var förvisso kollegor och jobbkontakter men jag räknar dem också som goda vänner, så vi hade väldigt trevligt!
När det var dags att ta en taxi hem fick vi välja omsorgsfullt för det är verkligen många konstiga bolag ute och kör i Stockholm nu. Vi landade slutligen i en Taxi Stockholm bil men det hjälpte inte kan jag säga, attans vad rädda vi var!
Föraren började med att smsa medan han körde och då sa jag till honom eftersom han vinglade ordentligt på vägen. Sen slog han in saker i färddatorn men det gick i alla fall rätt fort. Men sen på E4:an så tror jag att han höll på att somna eller nåt för då vinglade han inte längre utan hade svårt att följa vägen och höll på att köra rakt fram när den svängde. Jag såg till att hålla koll på honom och frågade om han var trött, men nejdå, han var inte alls trött.
Jag hade definitivt kört mycket bättre än han trots att jag tagit en drink och ett glas champagne. Till slut var vi i alla fall hemma och fortfarande hela.

Happy hour och sol sliter på huvudet

29/7 På måndagen gick jag och B och tog en iskaffe efter att först ha köpt en biljett åt mig för att åka till Gozo och Comino. Det är sånt som man SKA göra när man är på Malta. Eftersom jag bränt mig lite dagen innan så valde vi den enda båten som hade AC ombord, så att jag skulle kunna sitta inne utan att bli för varm. Strax innan båten skulle gå ut lämnade B av mig där och sen gick han tillbaka för att jobba.
Dessvärre framgick det snart att AC:n ombord inte fungerade det minsta... Eftersom man ju ska ha dörren stängd när man har AC på så blev vi alltså sittande ett par hundra personer, med dörrarna stängda utan en fungerande AC. Till slut stod vi inte ut, öppnade dörrarna och de flesta av oss gick ut på däck förstås.
Efter drygt en timme var vi på Gozo, där stod det en buss och väntade på oss och sen tog vi en tur på drygt en timme och tittade på gamla hus som hade en massa intressant historia som jag inte kunde koncentrera mig tillräckligt för att lyssna på ordentligt. Jag ville sitta på övervåningen av bussen, men eftersom jag redan var bränd så lindade jag sjalen om huvudet och det fungerade rätt bra faktiskt.
De släppte av oss vid några kända klippor där det har spelats in flera filmer och när jag köpte mig en glass där och skojade lite med mannen i kiosken så bjöd han ut mig!
Inte intresserad, men nog är det smickrande ändå!
Efter att ha åkt en bit till så blev vi återigen avsläppta, vid ett torg den här gången och för att äta lunch. Jag gick inte alls långt, beställde en smörgås och dricka och gick sen tillbaka till bussen.
Sen körde de ned oss till hamnen igen där de flesta skulle ombord på båten och bli körda till Comino. Själv hade jag nappat på ett erbjudande om att åka speed boat till några grottor i närheten.
Det visade sig vara det enda riktigt lyckade på hela dagen!
Killarna som körde var trevliga, charmiga och duktiga och grottorna var fina. De matade fiskarna vid grottorna också så det såg ut som om vattnet kokade.
När folk skrattade och skrek när de svängde och gasade med båten så gjorde de det lite mer, så det var uppskattat.
De körde oss tillbaka till vår båt som då hunnit till Comino och precis innan de släppte av oss så sa de att de kunde köra oss hem för 15 euro.

Nog betalar jag hellre 15 euro för en kul och snabb färd hem, än att sitta och trängas i 1,5 timme med en massa andra och ha trist och svettas.
Jag tackade alltså ja till det och efter ett snabbt dopp i den blå lagunen lastade de in mig och 14 killar i båten. Precis innan vi backade ut kom en engelsman med två tonårsdöttrar ombord också, annars hade jag varit ensam tjej av någon anledning.
Jag fick VIP-platsen bredvid han som körde och han skojade och pratade med mig under tiden.
De hade en stereo ombord med bra ljud och precis när vi körde ut från hamnen och alla stod och tittade avundsjukt efter oss så höjde de ljudet ordentligt och spelade: All eyes on us! och sen gasade de på och vi försvann i fjärran. Ja, det var kul!
Det tog inte mer än 40 minuter att köra tillbaka, släppa av alla andra vid deras respektive kajer och hotell och sen till slut släppa av mig, precis framför lägenheten.
B blev förvånad när jag kom tillbaka så tidigt men sa åt mig att ta en snabb dusch och sen möta upp honom och D nere på puben, de skulle ha en liten avskedsfest för mig sa de.
Knappt en timme senare var jag på plats och eftersom det var Happy Hour på puben så fick vi dubbelt av alla drinkar vi beställde och inom 10 minuter hade vi 10 drinkar på bordet, på tre personer!
Jag gillar ju inte alkohol men gjorde mitt bästa att dricka i alla fall, det som jag faktiskt tyckte smakade bäst var Long Island Ice Tea, det borde jag ju inte gilla alls tycker jag.
Är det något som får det att vända sig i magen så är det Tequila och någon av drinkarna innehöll det och jag gjorde ett tapper försök att dricka den, men det gick inte.
D gick iväg för att äta middag med en kompis och jag och B gjorde vårt bästa för att tömma drinkarna, men det gick inte särskilt bra.
Sen gick vi till puben bredvid och jag åt en kängururumpa som B sa, det vill säga en kängurustek. Jag tror att det var B som övertalade mig till att ta den för att han aldrig har testat.
Vi delade på den i slutänden förstås.
Ett par timmar och en bankande huvudvärk senare började vi båda känna att vi var klara med dagen, men då hörde D av sig och sa att de ville möta upp oss för en drink. Vi kände inte riktigt för en till drink, men eftersom det var mina sista dag på Malta så lovade vi att vänta.
Under tiden de varit på middag hade de uppenbarligen hunnit med ett par drinkar också och jag och B var tröstlöst efter...
Jag höll god min ett tag men sen började jag må så pass dåligt att B följde mig till porten och jag gick och lade mig. Han gick tillbaka en stund och var social innan han också gav upp.
Jag somnade som en stock, jävlar vad trött jag var och dåligt jag mådde.
Lite för mycket sol, lite sömn och jag gillar verkligen inte att dricka alkohol och mår så dåligt av det, till och med medan jag dricker.